Tuesday, September 10, 2013

I efterhand kan jag tycka att det var lite onödigt att så öppet basunera ut

Härom morgonen vaknade jag av att jag frustade av skratt så till den milda grad att jag grät riktiga tårar. Jag låg på en sådan där luftmadrass som är så modern nuförtiden, försedd med en elektrisk luftinsprutsanordning som man sätter i väggkontakten och som fungerar som en reverserad dammsugare. Kul idé, men i praktiken inte särskilt bekväm att ligga på. Särskilt inte om man är två stollar på den. Så du kan ju tro att det hoppade och gungade för Lovisa som låg bakom mig i mitt skrattanfall.

Varför jag skrattade så besinningslöst?

Jag hade precis drömt att jag hittade en kasse i bakluckan på min bil som innehöll ett antal örngott jag sytt i slöjden. Ett av dem, vilket var det som fick mig att få detta psykbryt, hade ett brunt applikationsmotiv av typ en grotta och med följande text sirligt broderad: "Bill Clinton är en bajsfitta". 

I drömmarnas trädgård, där jag befann mig, kom jag ihåg att jag hade sytt detta örngott, och att jag ju varit en kraftig kritiker av USA:s mentalitet och regim. Och det var ju så egendomligt och härligt! Och så mitt inadekvata språkbruk. Bill har väl ingen likhet med en fitta, än mindre än bajsig sådan. Så lustig jag var i min ungdom! Och så skrattade jag runt, från öra till öra.

Så att jag vaknade av skrattkonvulsionerna. Och insåg att jag självklart aldrig sytt det där örngottet, eller något annat jävla örngott för den delen.

Däremot kände jag genast en sprittande lust att dela med mig av denna tokroliga dröm. Min första tanke var att det här måste jag posta som en status på Facebook, man gör alltid så. "This just in. Jag drömde att jag hittade ett slöjdat örngott med applikationen Bill Clinton är en bajsfitta, hur kul på en skalad banan". 

Innan jag hann dela med mig av detta dråpliga digitalt hittade jag dock min nyligen pensionerade släkting i köket och kände ett rungande behov att dela med mig till henne. Bara att jag inte kunde prata, för jag skrattade så mycket att jag grät ännu lite till och knappt fick fram orden. Och när jag stötvis berättat hela harangen och kom till slutklämmen -Bill Clinton är en bajsfitta - ja, då log hon bara lite artigt och sa typ nämen. Så tokigt. Utan att för den skull vrida sig i skrattplågor på golvet.

Jag tänkte sedan på drömmen upprepade gånger under dagen, och varje gång var jag oförmögen att hålla mig för skratt. Just det tokiga att jag så ansträngt mig för att brodera denna text. Det vansinniga i att ens av slöjdfröken blivit tillåten. Och det allra sjukaste att drömma detta, när det inte ens någonsin hänt. Att jag faktiskt aldrig varit särskilt kritisk till varken Clinton eller USA, aldrig tänkt att han var något annat än möjligtvis en tönt, inte mer än så.

Men alla jag berättade för under dagen, och det var ett par stycken, kunde ganska enkelt hålla sig för skratt. Det är ju inte så roligt när vuxna kvinnor fnissberättar en poänglös historiett som innehåller ordet bajsfitta, det förstår jag nu i efterhand. Min man sa till och med till mig att jag var pinsam, och det kan han mycket väl ha rätt i. Ingen vettig drar väl en anekdot där själva fokuset står på det osmakliga ordet bajsfitta i en flott salong på Strandvägen, det ska väl vara en dåre till det.

Själv tycker jag naturligtvis fortfarande att det är kul, men så är jag också lite konstig.

1 comment:

Svenny said...

Jag skrattar jättemycket, det ärju jätteroligt!