I knew it!

Ja, det börjar bli tjatigt. Ja, det är tröttsamt för mig som drabbad. Genant för mig som gammal person, skulle man kunna säga om man hette Magnus af Frodenkvist. Och ja, jag kan och borde göra något åt det. Bara att stänga chipsluckan s.a.s.

Sitter på ett möte med min nya tyska chef. Hon är väl inte nazist, men väldigt härligt osvensk i sin management style. Hierarkiskt lagd, regelverkets ryttare, kontrollfreak, you get the picture, även om det kanske inte riktigt är viktigt i just det här sammanhanget. Men att hon är väldigt rak på sak, det känns relevant för historian.

Jag berättar på mötet att jag ämnar ta februari månad ledig, för att åka till Brasilien, att jag för detta ändamål tänker ta föräldraledigt.

I knew it!!

Skriker hon upphetsat.

Och jag fräser ilsket, för det här gör mig inte glad, att mammaledigheten alltså för mina EXISTERANDE barn, att det INTE ska passera några fler knoddar ur min snippkanal, om jag får bestämma, att det hon uppenbarligen spekulerat om skulle vara ett foster, i själva verket utgörs av kanelbullar, chipsrör och smågodis. Kolhydrater om du så vill, men ingen jävla bäbis, över min döda kropp.

Nej, så säger jag inte exakt, jag har väl ett visst mått av hyfs, till skillnad från vissa andra, men man kan påstå att stämningen blev lite tryckt efter detta, och då skulle man inte ljuga.

Hennes utspel beskrevs sedermera som "very inappropriate" av en annan mötesdeltagare, och det kan jag hålla med om. Men samtidigt är det ju inte första gången, snarare tionde eller tjugonde, jag drabbats av denna penibla missuppfattning, så det är ju uppenbarligen något fel på mig och min ogravida kropp. Eller på mina kläder, de är väl för små. Eller på min hållning, jag är väl för krum.

Roligt är det iallafall aldrig, och det finns egentligen bara en sak att göra åt saken, och det är förstås att hoppa på det strikta LCHF-tåget igen. Och jogga.

Jag som hade drömt om chokladpudding, banan och vispgrädde till kvällsvard. Dra mig baklänges i en tjock handikappads rullstol, tack.