Ungefär i mitten av förra veckan tog jag saken, det vill säga påsen med löparkläder, med mig till jobbet. Hängde dem bakom dörren och skröt för var och en som ville lyssna att i eftermiddag efter avslutat värv ska jag bege mig ut på en motionsrunda. Inga konstigheter.
Bara att påsen hänger där outnyttjad än idag.
Jag har känt en sådan löjlig olustkänsla varje eftermiddag när det varit dags att ta tag i chipskroppen. Hittat ursäkter, velat annat, fått ångest, tänkt att det klarar jag aldrig. Fem kilometer, det känns ju helt ouppnåeligt i dagsläget, denna dallrande fettklump kan ju knappt springa från kylskåp till soffa.
Så jag har skitit i det. Påsen hänger där som ett bevis på löjlighet och kanske en dag tar jag tag i det, och kanske det känns så där härligt, befriande och friskt att ha tillryggalagt en femma under frustande stön, vad vet jag, vad vet en ko.
Just nu känns det bara så jävla avlägset. Jag är ur form, ur balans.
No comments:
Post a Comment