Tuesday, September 10, 2013

I efterhand kan jag tycka att det var lite onödigt att så öppet basunera ut

Härom morgonen vaknade jag av att jag frustade av skratt så till den milda grad att jag grät riktiga tårar. Jag låg på en sådan där luftmadrass som är så modern nuförtiden, försedd med en elektrisk luftinsprutsanordning som man sätter i väggkontakten och som fungerar som en reverserad dammsugare. Kul idé, men i praktiken inte särskilt bekväm att ligga på. Särskilt inte om man är två stollar på den. Så du kan ju tro att det hoppade och gungade för Lovisa som låg bakom mig i mitt skrattanfall.

Varför jag skrattade så besinningslöst?

Jag hade precis drömt att jag hittade en kasse i bakluckan på min bil som innehöll ett antal örngott jag sytt i slöjden. Ett av dem, vilket var det som fick mig att få detta psykbryt, hade ett brunt applikationsmotiv av typ en grotta och med följande text sirligt broderad: "Bill Clinton är en bajsfitta". 

I drömmarnas trädgård, där jag befann mig, kom jag ihåg att jag hade sytt detta örngott, och att jag ju varit en kraftig kritiker av USA:s mentalitet och regim. Och det var ju så egendomligt och härligt! Och så mitt inadekvata språkbruk. Bill har väl ingen likhet med en fitta, än mindre än bajsig sådan. Så lustig jag var i min ungdom! Och så skrattade jag runt, från öra till öra.

Så att jag vaknade av skrattkonvulsionerna. Och insåg att jag självklart aldrig sytt det där örngottet, eller något annat jävla örngott för den delen.

Däremot kände jag genast en sprittande lust att dela med mig av denna tokroliga dröm. Min första tanke var att det här måste jag posta som en status på Facebook, man gör alltid så. "This just in. Jag drömde att jag hittade ett slöjdat örngott med applikationen Bill Clinton är en bajsfitta, hur kul på en skalad banan". 

Innan jag hann dela med mig av detta dråpliga digitalt hittade jag dock min nyligen pensionerade släkting i köket och kände ett rungande behov att dela med mig till henne. Bara att jag inte kunde prata, för jag skrattade så mycket att jag grät ännu lite till och knappt fick fram orden. Och när jag stötvis berättat hela harangen och kom till slutklämmen -Bill Clinton är en bajsfitta - ja, då log hon bara lite artigt och sa typ nämen. Så tokigt. Utan att för den skull vrida sig i skrattplågor på golvet.

Jag tänkte sedan på drömmen upprepade gånger under dagen, och varje gång var jag oförmögen att hålla mig för skratt. Just det tokiga att jag så ansträngt mig för att brodera denna text. Det vansinniga i att ens av slöjdfröken blivit tillåten. Och det allra sjukaste att drömma detta, när det inte ens någonsin hänt. Att jag faktiskt aldrig varit särskilt kritisk till varken Clinton eller USA, aldrig tänkt att han var något annat än möjligtvis en tönt, inte mer än så.

Men alla jag berättade för under dagen, och det var ett par stycken, kunde ganska enkelt hålla sig för skratt. Det är ju inte så roligt när vuxna kvinnor fnissberättar en poänglös historiett som innehåller ordet bajsfitta, det förstår jag nu i efterhand. Min man sa till och med till mig att jag var pinsam, och det kan han mycket väl ha rätt i. Ingen vettig drar väl en anekdot där själva fokuset står på det osmakliga ordet bajsfitta i en flott salong på Strandvägen, det ska väl vara en dåre till det.

Själv tycker jag naturligtvis fortfarande att det är kul, men så är jag också lite konstig.

Thursday, September 05, 2013

Flott flottare flottast

Hejsan svejsan, man kan säga så här att jag hade inte precis dött av skam, självförakt och misär om min hemadress var belägen här på Strandvägen, så kan vi säga. Snarare kan man tillstå det motsatta, att finge jag bo här hade jag kunnat dö lycklig.

For sure, jag har bott på Primrose Hills paradgata i Londonium, så visst kan jag dö med flaggan i topp ändå, men som svennig banan måste ju en våning på Strandvägen helt enkelt vara, som vi låtsasanglofierade brukar uttrycka det, the shit.

Jag kommer aldrig få lägga vantarna på en sådan här flott boning i centrala huvudstaden, jag vet inte ens vem man måste ligga med och hur mycket, så jag kan lika gärna sluta drömma om att bli storstadsbo i Sverige direkt. Jag har ju höga krav på livskvalitet, jag har ett vackert trevåningshus i min hemby, jag vill inte byta den mot allt smör i Sumpan, alternativt en sunkig tvåa i Akalla.

Jag får nöja mig att hälsa på min snygga släkting och glida runt som en vinnare i hennes lya istället. Och det är inte illa alls.

Imorgon ska vi till Junibacken. Promenadavstånd. Fy fan för den lede vad roligt.

Monday, September 02, 2013

Amazing...vilket språköra

Min man har ju en fin kvalitet, och det är att han spelar en synnerligen blandad kompott av musik för mig. Ibland tvingas jag lyssna på Black Metal och det mår jag inte så bra av. Folk som brölar upp spyor ända nerifrån tarmarna låter det som, och jag får en fysisk olustkänsla, verkligen en krypande ångest. Men ibland får jag popsnören och britpop, det gillar jag ju. Och han hittar obskyra saker jag aldrig skulle kommit på själv (kanske bland annat pga att jag inte toksurfar lika mycket). Som den här. Les Feuilles Mortes. I Iggy Pops tappning! Vem hade kunnat ana. Men mest undrar man ju så klart hur det är möjligt att jag fortfarande kan hela texten PÅ FRANSKA. Den bara gled ur mig, som vore det en hal ål i näven, som vore det Fader Vår vid middagsbordet. Trots att det var 20 år sedan jag lärde mig den i Yves Montands tappning på en av Madame Bramstångs fransklektioner (btw, det var den snåljåpen som sparade sitt tuggummi i ett glas vatten över natten).

Les feuilles mortes se ramassent à la pelle

Tu vois, je n'ai pas oublié

Nej, jag har inte glömt.



Sunday, September 01, 2013

Tant Trött

Så här trött var jag på jobbet igår efter att ha varit ute och tjötat till klockan 2 AM, on a school night, vad är jag tror jag, en ungdomslandslagsspelare?


Nej, jag inser mina begränsningar, för det mesta gör jag det, men med ett par glas innanför västen tycker jag oftast att jag måste "passa på" för det är ju så sällan jag är ute i den berömda svängen. Och byggubbarna sa att vi var tvungna att gå till Botulfs istället för att jag skulle ta min buss hem vid midnatt som en duktig flicka. Och de serverade faktiskt också mellanöl, och det var ju iallafall tur i oturen att jag tog en sådan som slutkläm.

25 augusti

I min familj har vi en tradition, och det är att när man har namnsdag så får man gå på bio. Jag har nyligen infört den, för att jag anser det är viktigt att fira det faktum att man har ett snyggt namn. Om man har det alltså. Själv har jag ju inget särskilt snyggt, så jag firar hellre med tårta och vin som jag kan dränka mina sorger i. Men mina barn har de vackraste namnen jag vet, det ska vi fira!

Dessutom var det soligt och vackert i största allmänhet på Lovisadagen så vi gjorde det till en heldag. Jag till och med tog henne till kyrkan, hör och häpna och tyck du för fan att jag är storsint som bjuder in henne i guds hus. När hon började larma i kyrkan sa jag till henne att farbror Gud kunde bli arg om hon inte slutade väsnas. Då sa hon: "Gud finns inte, iallafall inte i den här kyrkan". 

Har jag månne närt en agnostiker vid min ateist-barm?







Snobben på loppis

Jag har förstått att det är modernt att köpa secondhand. Att man ska skämmas lite om man unnar sig nytt när världen ser ut som den gör. Att köpa grejer man inte behöver på HM likställs lite med att vara för barnarbete och exploatering av fattiga. Köper du däremot dina HM-prylar på loppis eller Myrorna, då är det iallafall inte ditt fel att 6-åringar suttit och sytt för 3 kronor i timmen 18 timmar per dygn tills de knubbiga barnhänderna blöder.

Jag vill inte vara sämre än sämst. Så idag tog jag mig upp i ottan för att kasta mig, likt den världsförbättrare jag utgör, på min hoj och for ned till stadens veckovisa loppmarknad på Södra Esplanaden. Och där möttes jag av ledighetskommitténs, kranskommunswhitetrasharnas, burkakvinnornas och tonårsbrudarnas omåttliga utbud av garderobsutrensade tidigt-90-tals-snittade, anskrämliga och skrämmande nog smutsiga plagg, Gekås-kassar fulla med gamla slitna gosedjurskaniner och björnditon, bord dignande av porslins- och glasfigurer som fullständigt chockade mig i sin barocka fulhet, ärrade stekpannor, äckliga gamla urtvättade handdukar, böcker och dvd:er som måste vara det allra sista bottenskrapet av utrens; Tracy's Hämnd, nån Ed McBain-deckare, sådana där dåligt skrivna där lättklädd kvinna hålls i famn av muskulös man på framsidan, matporr (vem fan använder ens receptböcker år 2013), kanske nåt om fiske eller nån annan töntig utdöd hobby.

Hur de skulle lyckas sälja något av detta, kunde jag stillsamt undra, men så handlade jag själv för 90 kronor. I ett bås där ett någorlunda fräscht par sålde regnkläder och gummistövlar, precis vad jag behövde till en liten snygging jag känner.

Det är väl så med secondhandbutiker, att det finns guldkorn att finna, bara man orkar plöja igenom ett antal äckliga dammiga skitsaker först. Vanligtvis sätter jag min fisförnäma näsa i vädret, mest för att undvika den där secondhandlukten som sitter i allt gammalt mög, och undviker hela denna business. Fin i kanten, kanske det, men det är ändå märkligt, för om jag själv hade orkat sälja min gamla bråte, hade den iallafall inte luktat gammal räv och 80-talskällare, mina gosedjur hade inte varit skabbiga och söndertvättade, mina porslinsfugurer ej heller kantstötta och inte fan hade jag langat upp gamla dammiga schampooflaskor, metallföremålsrivna teflonpannor eller för den delen slitna persedlar och klackskor från en modetid jag eventuellt kan ha haft då det var modernt att klä sig som en brasiliansk hora - det hade jag inte.

Men som vi vet finns det folk till allt, och därför finns det också kunder på denna marknad, och därför kan Sven och allehanda Bananer stå längs Esplanaden och få sålt sitt skrotupplag - inga konstigheter.

Och jag rullade hem och spolade av de smutsiga gummistövlarna, märkta med namnet MELKER, i duschen och bjöd dem till min dotter, som hävdade att de var fula, för de minsann inte hade några fjärilar på sig. Kravmaskin. Tänk på barnen i Afrika, gör det bara.

Sunday, August 11, 2013

Nu lackar det mot jul igen

Imorgon ska man tillbaka i arbetsselen igen efter tre veckors ledighet. Man skulle kunna säga att den var ljuvlig och i stora drag var den det, men den var framförallt jobbigare än den tillvaron som innebär att arbeta. Att sitta på sitt feta kontorsråttearsle och blippa med maskiner, jämför det med att jaga små snygga stollar på lekplatser, upp och ner för trappor och i sista vagnen på tåget.

Tysta vagnen på tåget  - finns den? Inte i min småfolksvärld. Jag har rest sex timmar ensamvuxen tur och retur till en solig destination med mina två gullungar som visade sig till stora delar vara monster. Ena vägen fullkomligt tömdes vagnen på folk, som väl hellre satt ute bland bagagehyllorna än att lyssna på mina barns illvrål och platsbråk. Eller deras sura mammas tillmälen, vad vet jag, vad vet en kossa. Jag förkunnade att vi minsann aldrig mer, under min livstid och isåfall över min döda kropp, skulle resa tillsammans med tåg någonsin igen. Men cirka 30 timmar senare var vi på det igen. Vad skulle jag göra liksom - utan Bobos flaxkikare hade jag inte chans till något annat för att ta mig hem. Det är så pinsamt det där, att sitta i en tågvagn med barn som uppför sig illa och slår en och varandra, som skriker så högt att fönsterutorna skallrar, som bara skrattar när jag har vett att bli arg.

Jag har haft finfina besök av ledamöter av Docklandslaget och deras kids. Ena gången blev jag så på lyset att jag låg för ankar hela nästföljande dag så att Dockan fick ta hand om alla barnen, inklusive sitt eget. Vid nästa besök hade jag lärt mig en läxa och åt mest ost. Baginboxen var för övrigt nästan tom efter den förstnämnda fadäsen, lika bra det. Vi var två vuxna starka kvinnor och fyra kids i åldrarna 1 till 4, och det var ett jävla liv i luckan, herrejesus tänkte vi om de som hade täta barn och typ tvillingar i mitten, vilken sjuk tillvaro. När de sprang upp och ner ur badbaljan med skumtomtehalkiga fötter, och en bajsade på golvet samtidigt som den fjärde var ute i trädgården, då kan jag säga att det var jävligt svettigt. Att vid midnatt sätta sig vid en ostbricka var vad jag skulle benämna en ynnest (men så är jag också medelålders).

Vi har besökt Malmö Folkets Park och åkt en karusell, snålt, men rättvist.

Jag har varit i Helsingör på heldagsumgänge med väl valda delar av damlandslaget.

Och vi har varit i Göteborg för att bevittna världens vackraste brud och umgåtts riktigt jävla kvalitativt med ungdomens Docklandslag, mer om det i ett annat inlägg.

Mest har vi tittat på Backyardigans, spelat Candy Crush och tittat på serier, man gör alltid så. Sommar, det är för amatörer. Undrar dock fortfarande om The Wire någonsin kommer att ta sig? Efter tre avsnitt är jag fortfarande ifrågasättande av dess storhet, uttråkad så till den milda grad att jag somnar. Ska försöka mig på Episode 4 igen som jag somnade ifrån igår. Men Hill Street Blues liksom, vad ska jag se det för år 2013? Ytterst tveksamt.

Så tack för semestern Menspropps-ManPwr. Men det ska bli rätt skönt att återgå till det stillsamma livet i kontorsstolen, där jag kan jobba på min chipskropp ånyo.

Tuesday, August 06, 2013

Reklampaus

Det kan väl inte bara vara jag som går och river i läskhyllorna på Ica eller Pressbyrån och letar efter speciella namn? Ser du en Cecilia-flaska och din syster heter Cecilia, nog fan köper du den? Gör en gimmick av det.

Själv har jag letat efter mina snygga barn. En gång hittade jag Lovisa, men då skulle jag precis ta tåget till Danmark och gå på flaskfri konsert, så jag kunde inte köpa. Och det grämde mig!

Igår hittade jag så Isabella på Ica - och var tvungen att gå igenom hela jävla läskflaskesortimentet i hyllor, portabla kylbassänger och kylskåp för att hitta mitt andra barn och därmed undvika en given konflikt. Och hade sånt jävla flyt att jag hittade den! Lovisa-colan, den allra godaste.

Ibland har man tur som döpt sina barn till någorlunda vanliga namn, att man inte hittade på något knas för att vara unik. Unik kan man ju vara på andra sätt, resonerar jag, till exempel genom att vara enastående snygg och ball med en flaska coca-carola i näven.

Stackars Muhammed fick ingen cola - inte för att han inte var topp 50 på namntoppen, utan för att han delar namn med en såttig korangubbe. Hans enda tröst måtte vara att inte Jesus heller fick cola. Eller Ulrika. Jävla 70-tals-kärring. Eller Ulla. 40-talister göre sig icke besvär.

Sammanfattningsvis - en oerhört störig men effektiv kampanj den där. Coca Cola för the people. Dela en Coke med Familjen - just do it. Can't beat the feeling.

Kärleken är evigast

Jag har varit på bröllop. Bland de vackraste någonsin, trots att Jesus och hans fula farsa också var bjudna. Det berodde helt och hållet på det resterande klientelet, förstås. De som i folkmun kallas Docklandslaget, och i spetsen den snyggaste bruden i vitt jag någonsin skådat, sorry alla andra som gift sig med mig som vittne, men ni kanske var bättre på något annat än att just vara snyggast. Och allra störst är kärleken, och på detta bröllop var den större än störst.

Jag vet inte om det var tur eller rentav skicklighet att hitta ett så gediget gäng människor som dessa. Som bekant har jag ju förlorat min sociala kompetens till vardags, busiga bebbar, lilla livet, kom emellan. Men det gör inget! För alla vet ju att med riktigt goda vänner är det alltid som att man sågs senast igår, det är bara att tuta och köra, inga konstigheter, även när det gått ett år senast man ens sa tjena till varandra. Man kan ha likat nåt på Instagram, sagt happy birthday på Facebook, that's it, och det gör inget, så jävla skönt att jag blir varm i hela själen.

Och vet du vad? Jag fick inte ens Tourette's i kyrkan, sa inget om skit, piss, helvete och vademecum. Jag bar fånlog lyckligt och fick till och med tårar i ögonen så vackert det var. När det babblades om Fader Vår såsom i himlen, kanske nåt om Allah och fan och hans moster - vad vet jag - för då stängde jag mina öron och använde istället mina ögon för att titta på kärleken som fanns där framme klädd i vitt respektive beigegrått.

Kvällen innan hade vi klämt ett par pints på en bar i Göteborgs nattlivshetluft. Tror du inte att man med ett par skojare innanför västen tycker att det är en god idé att vi ska live-sjunga "Cause I'm your lady, and you are my man" under bröllopsfesten? Jodå - själv anmälde jag mig som frivillig att solosjunga delar av verserna. Jag får lite storhetsvansinne när jag är på lyset, så kan man säga. 

För nästa dag bestämde vi att det ska vi alls inte göra, eftersom vi inte har förmåga att göra det med kvalitetsgaranti. Men vad hände sedan? Jo, jag fick Sara P till bordet och därtill ett par glas champagne, ett vitt vin och därtill ett rött till köttet, och körde igång tugget igen! Nog fan ska vi sjunga "Cause I'm your lady, and you are my man" för brudparet, det är ju liksom tradition. Fatta effekten om vi ställer oss upp, vi coola låglandskossor i festliga munderingar, står upp som små snygga svampar av coolhet och bräker loss med Jennifer Rushs gamla slagdänga, man gör alltid så! Joråsåatte. 

Vi samlade vårt fräscha damlandslag ute vid kajen för att öva. Det lät förstås för bedrövligt, vad annat kunde man begära, men vi var ett par som sjukt nog fortfarande kände att det var en bra idé. Trots att sällskapet som råkat hamna bredvid oss under sångövningen bad oss tona ner, trots att två eller tre deltagare direkt lade in sitt veto och drog sig ur. Chocken i det! Hur kunde man dra sig ur något så genialt? Jag och min vapendragare, hon den där Sara Snygg förstås, som bjudit upp alla på scen på min fantastiska bröllopsfest för att sjunga ovan nämnda trudelett på ett succéartat sätt, ville inte ge oss. Nog reser sig svamparna sig upp ändå, om vi bara tar ton, inte kan de neka oss detta ögonblick av storhet? 

Vansinne förstås. Det blev aldrig någon sång. Efter middagen när möjligheten (att göra oss till allmänt åtlöje) blåsts bort - då gjorde vi vårt sista tappra försök att förnedra oss och bad Mr DJ spela "The power of love" och han ba vabeva, kommer inte på frågan. Så var den stunden över. Ibland har man tur!

På dansgolvet revs det av en och annan diskoteksrökare, och hör och häpna, tappa din haka - jag fick feeling. Det var jag och Mawia, världens bästa Mawia, som fick feeling alldeles samtidigt - och det var magiskt. Vi tog varandras händer och dansade som i trans, vi tokskrattade så att vi fick kramp i käkarna, det var hon och jag mot världen, det var eufori, helt jävla otroligt vackert och ett minne jag ska bevara i mitt hjärta till alla de dagar då livet känns tungt eller tråkigt - då ska jag frammana denna bild på min näthinna och skratta mig lycklig ända till graven. Om de som knarkar känner så här, förstår jag fullständigt vad de sysslar med.

Kärleken är evig när vi är tillsammans - ingenting är större än det här.

Thursday, August 01, 2013

Trött, gammal och hängig. Och så huvudvärk på det.

Kommer du ihåg när vi var ungdomar, hur vi crazy, sexy, cool tog bussen till Malmö för fäääääst. Eller så fastnade vi halvvägs hos de där grabbarna i Åkarp, de som bjöd på hemmafest i stora villor. Jag minns inte så noga.

Jag kommer dock ihåg bussarna och hur jävliga de var. Hur man väntade på dem  jämt och jävla ständigt, och hur de alltid, när de väl kom, var knökfulla med högljudda, mer än salongsberusade, sådana som vi, bara alltid lite värre.

Jag har stått i den här staden, i Malmö, i världen, och väntat på att bussar ska komma, jag har sett solen gå upp medan jag ägnat mig åt detta.

Så jag borde haft vett att kolla när nästa buss går, i någon slags digital tidtabell, det tycker man.

Då hade jag sluppit sitta här nu, mitt i natten tycker en tant, och vänta på en brölbuss, som inte kommer förrän nästa dygn, med en huvudvärk från djupet av min smärta ackompanjerad av ett illamående som väl knappast, om jag har någon slags stake kvar i mig, kan bero på att jag druckit tre öl.

Man kunde ha lärt sig av sin ungdoms misstag, men inte fan gjorde man det.

I övrigt var det trevligt att träffa docklandslag på Möllans, tackar som frågar. Och iallafall de två första ölen var goda.