Tuesday, August 06, 2013

Kärleken är evigast

Jag har varit på bröllop. Bland de vackraste någonsin, trots att Jesus och hans fula farsa också var bjudna. Det berodde helt och hållet på det resterande klientelet, förstås. De som i folkmun kallas Docklandslaget, och i spetsen den snyggaste bruden i vitt jag någonsin skådat, sorry alla andra som gift sig med mig som vittne, men ni kanske var bättre på något annat än att just vara snyggast. Och allra störst är kärleken, och på detta bröllop var den större än störst.

Jag vet inte om det var tur eller rentav skicklighet att hitta ett så gediget gäng människor som dessa. Som bekant har jag ju förlorat min sociala kompetens till vardags, busiga bebbar, lilla livet, kom emellan. Men det gör inget! För alla vet ju att med riktigt goda vänner är det alltid som att man sågs senast igår, det är bara att tuta och köra, inga konstigheter, även när det gått ett år senast man ens sa tjena till varandra. Man kan ha likat nåt på Instagram, sagt happy birthday på Facebook, that's it, och det gör inget, så jävla skönt att jag blir varm i hela själen.

Och vet du vad? Jag fick inte ens Tourette's i kyrkan, sa inget om skit, piss, helvete och vademecum. Jag bar fånlog lyckligt och fick till och med tårar i ögonen så vackert det var. När det babblades om Fader Vår såsom i himlen, kanske nåt om Allah och fan och hans moster - vad vet jag - för då stängde jag mina öron och använde istället mina ögon för att titta på kärleken som fanns där framme klädd i vitt respektive beigegrått.

Kvällen innan hade vi klämt ett par pints på en bar i Göteborgs nattlivshetluft. Tror du inte att man med ett par skojare innanför västen tycker att det är en god idé att vi ska live-sjunga "Cause I'm your lady, and you are my man" under bröllopsfesten? Jodå - själv anmälde jag mig som frivillig att solosjunga delar av verserna. Jag får lite storhetsvansinne när jag är på lyset, så kan man säga. 

För nästa dag bestämde vi att det ska vi alls inte göra, eftersom vi inte har förmåga att göra det med kvalitetsgaranti. Men vad hände sedan? Jo, jag fick Sara P till bordet och därtill ett par glas champagne, ett vitt vin och därtill ett rött till köttet, och körde igång tugget igen! Nog fan ska vi sjunga "Cause I'm your lady, and you are my man" för brudparet, det är ju liksom tradition. Fatta effekten om vi ställer oss upp, vi coola låglandskossor i festliga munderingar, står upp som små snygga svampar av coolhet och bräker loss med Jennifer Rushs gamla slagdänga, man gör alltid så! Joråsåatte. 

Vi samlade vårt fräscha damlandslag ute vid kajen för att öva. Det lät förstås för bedrövligt, vad annat kunde man begära, men vi var ett par som sjukt nog fortfarande kände att det var en bra idé. Trots att sällskapet som råkat hamna bredvid oss under sångövningen bad oss tona ner, trots att två eller tre deltagare direkt lade in sitt veto och drog sig ur. Chocken i det! Hur kunde man dra sig ur något så genialt? Jag och min vapendragare, hon den där Sara Snygg förstås, som bjudit upp alla på scen på min fantastiska bröllopsfest för att sjunga ovan nämnda trudelett på ett succéartat sätt, ville inte ge oss. Nog reser sig svamparna sig upp ändå, om vi bara tar ton, inte kan de neka oss detta ögonblick av storhet? 

Vansinne förstås. Det blev aldrig någon sång. Efter middagen när möjligheten (att göra oss till allmänt åtlöje) blåsts bort - då gjorde vi vårt sista tappra försök att förnedra oss och bad Mr DJ spela "The power of love" och han ba vabeva, kommer inte på frågan. Så var den stunden över. Ibland har man tur!

På dansgolvet revs det av en och annan diskoteksrökare, och hör och häpna, tappa din haka - jag fick feeling. Det var jag och Mawia, världens bästa Mawia, som fick feeling alldeles samtidigt - och det var magiskt. Vi tog varandras händer och dansade som i trans, vi tokskrattade så att vi fick kramp i käkarna, det var hon och jag mot världen, det var eufori, helt jävla otroligt vackert och ett minne jag ska bevara i mitt hjärta till alla de dagar då livet känns tungt eller tråkigt - då ska jag frammana denna bild på min näthinna och skratta mig lycklig ända till graven. Om de som knarkar känner så här, förstår jag fullständigt vad de sysslar med.

Kärleken är evig när vi är tillsammans - ingenting är större än det här.

2 comments:

Mawia said...

Gud nu blev jag alldeles blodig, mycket karlek till dig, Ulla Snyggesson! Alskart!

Lina said...

Instämmer, här sitter jag nästan och fäller en tår över denna ljuva vänskap!