Wednesday, October 23, 2013

Få saker gör mig så fly förbannad som miniyoghurt

Med jämna mellanrum blir jag lurad. Det händer med sådan oregelbundenhet att jag hinner glömma mellan varven. Men nu ska jag aldrig mer låta mig bli dragen vid näsan vad gäller dessa fula, små, dyra sockerstinna skitprodukter från Alpro/Yoggi/you name it.

Det är så klart de där förbenade marknadsförarna som sätter söta djurbilder och bjärta färger på förpackningarna vi ska skylla på. Inte min veka uppfostran, mitt barns orubblighet när hon bestämt sig för något. Hade det inte varit för de där snillrikt utformade plastlådorna som lockar med bilder på jordgubbar, giraffer och skojiga små figurer, hade det ju inte varit någon match.

Hon får syn på dem, och utbrister:
-Jag vill ha miniyoghurt!

Någonstans i bakhuvudet vet jag så klart att det är fel, fel, fel. Barn blir tokiga av socker, och här har vi det i dess värsta form, som i en liten ask laddad av galenskap, i syntetsmakernas högborg.

Och jag försöker stå emot, säger att det där är ingen bra produkt, du gillar inte den.

Men säg det till en som nyss fått syn på den glada giraffen med jordgubbskladd på plastkinden. Det ser ju så vansinnigt festligt och underbart ut. Vill ha! Ska ha! Ligga, skrika, golv, orka inte, pinsamt, ge med sig, osv, you know how it works. Man är inte mer än människa.

När den goda modern sedermera drar locket av produkten och erbjuder en sked att mumsa med - då förbyts den där entusiasmen till illa dolt äckel. Med spyan på tungspetsen slickar hon motvilligt på skedens yttersta spets - det är geleaktig konsistens, fadd smak och onaturlig färgsättning - ingen bra produkt. Det här är sånt som amerikanska barn gladeligen skedar i sig av, och det vet vi ju hur de ser ut och mår.

Åh, jag blir så arg. På mig själv, på marknadsföringen, på den som sköter butiksdisplayen. Mest på mig själv och min svagsinthet, förstås. Jag skriker och överväger att tvångsmata, men inser olämpligheten i det, och äter istället upp hiskligheten själv. För att mat inte får gå till spillo, och som straff.

Köp. Aldrig. Mer. Hör du det? Dyr, jävla skitprodukt.

Tuesday, October 22, 2013

Back in the löparspår?

Ungefär i mitten av förra veckan tog jag saken, det vill säga påsen med löparkläder, med mig till jobbet. Hängde dem bakom dörren och skröt för var och en som ville lyssna att i eftermiddag efter avslutat värv ska jag bege mig ut på en motionsrunda. Inga konstigheter.

Bara att påsen hänger där outnyttjad än idag.

Jag har känt en sådan löjlig olustkänsla varje eftermiddag när det varit dags att ta tag i chipskroppen. Hittat ursäkter, velat annat, fått ångest, tänkt att det klarar jag aldrig. Fem kilometer, det känns ju helt ouppnåeligt i dagsläget, denna dallrande fettklump kan ju knappt springa från kylskåp till soffa.

Så jag har skitit i det. Påsen hänger där som ett bevis på löjlighet och kanske en dag tar jag tag i det, och kanske det känns så där härligt, befriande och friskt att ha tillryggalagt en femma under frustande stön, vad vet jag, vad vet en ko.

Just nu känns det bara så jävla avlägset. Jag är ur form, ur balans.

Monday, October 21, 2013

Hon är så söt när hon sover

När slutar man smyga in i sina barns rum på kvällskvisten? Lite för att kolla att de andas, trots att spädbarnsdöd i stort sett är tekniskt omöjligt, mest för att insupa deras förträfflighet. Stå en stund andäktigt vid sängkanten och le stolt och tänka att det där lilla trygga blonda trollbarnet, det är mitt, och jag ska lära det allt jag kan.

Ibland drabbas jag av en sorg där jag står. När jag tänker på att de ska bli stora och kanske hata mig omvartannat. När jag tänker på all skit de ska tvingas möta i den fula, fula världen. Alla as, alla som luras och bär sig åt, alla som ska svika, bedra och göra till åtlöje. All eventuell mobbing, alla nederlag, alla cp-fyllor. Och att jag inte kommer att vara med dem när allting händer. Att de kanske kommer bo i ett annat land än det jag bor i. Att de inte alltid ska vara mina små bäbisar. Att de en dag kanske eventuellt ska inse att jag inte är bäst och snyggast i hela vida världen.

Men det är bara när jag är på det humöret. Det där sura. För det mesta tänker jag bara att det där, det gjorde jag fan så bra och vi ska leva lyckliga i alla våra dagar, för det ska vi ju.

Sunday, October 20, 2013

Så tjänar man 1200 kronor - minst!

Väldigt djärvt att äventyra sin skönhet genom att låta en helt orutinerad medelålders man fara runt med saxen i ens hår, kan tyckas.

Eller att hälla Schwartzkopfs kemilåda i kalufsen, helt vind för våg, oviss om resultatet. Hon på bilden var ju ursnygg, det hade jag illusioner om att plötsligt bli.

Ögonbrynsfärg från HM - risken att se ut som ett argt troll i en vecka, jag tar den.

Skönhetssalonger är inget för mig. Det finns två saker jag ogillar skarpt med dem, och det är prissättningen och det påklistrade kallpratet. Jag har gjort mitt av meningslöst pladder med okända, min plånbok är inte till för att tömmas till förmån för min egen eventuella skönhet. Förresten tycker jag dessutom illa om billiga skönhetsinrättningar, för på dylika får jag kolonialmaktskomplex. Här sitter jag liksom, feta, dryga, rika kossa - och skor mig på de fattigas bekostnad, låter dem fila mina fötter, lutar mig tillbaka och njuter av deras thai-massage, frosseri och snobbism, ni jobbar, jag kopplar av, ni får 50 spänn, jag känner mig som en koketterande översittare. Nej tack. Av samma princip använder jag heller inte människor som ägnar sig åt prostitution.

Istället kör jag DIY i eget badrum. Och blir tillräckligt snygg till en kostnad om noll kronor och utan att det drabbar någon fattig.

Lovisa går på kalas

Så här kan man alltså gulla med paketen innan det är dags att gå på kalas. Det sägs ibland om så här pass snygga människor att de apar sig sådär för att de VET att de är just så jävla snygga. Men jag vet inte, jag tycker mest hon är så fin så fin att jag smälter som en gammal mögelost i solskenet.

Wednesday, October 09, 2013

Are you...? No, I'm fucking not.

Måttet är rågat. Så till den milda grad fyllt av ostmassa att jag funderar på att ge upp allt hopp om mänskligheten (som om jag inte redan gjort det).

Igår blev jag attackerad av en mellansvensk låglandskossa med ditmålade ögonbryn och illasittande tantkostym: "Nämen, är du...?" sa hon medan hon lade handen illustrativt på sin mage.

Jag fick riktigt jävla nog och sa till henne på skarpen att sådär säger man inte till folk, sjukt otrevligt att öppet fråga om folk är på smällen när de ser lite runda om magen ut. Jag orkar inte mer!

Och vet du vad hon sa efter jag hyvlat av henne rejält? Åh, den patetiska människan fick sån ångest kan du tro, hon försökte ta mig vänskapligt i armen, jag ryggade naturligtvis tillbaka utifallatt social cp-skada händelsevis skulle vara smittsamt. "Uppenbarligen är det något fel på min kropp" sa jag bittert, eftersom folk till höger och vänster drar slutsatsen att jag är gravid, och av alla som tror det är det väl ändå bara en bråkdel som är så idiotiska att de säger det högt. Och hon ba': "Nej! Du är så snygg, du är bland de snyggaste på hela företaget!" Men ändrade sig snabbt: "Du ÄR den snyggaste på hela företaget!". Smörj mig, gör det bara, men jag är fortfarande sur. Snygg och sur och ytterst ogravid.

Så nu har jag beställt tid hos en gynekolog för att kolla om jag har cancer eller nåt, för inte fan har jag någon bulle i ugnshelvetet iallafall.

Hello there stranger, I've got your phone

När min man kilade upp för trappan såg han något blått på marken utanför vårt hus, [vardagsspänningsmusik] och han gled ut och plockade upp en lysande spräckt Samsung-lur. På marken utanför vårt hus. Förmodligen nyss påkörd och massakrerad.

Vi blev genast detektiver. Vems är den? Rattade in och kikade genom den spräckta skärmen på ägarinnans fejsbok. Hittade.se hennes hemadress borta på Djingis. Radade snabbt upp bevis, i form av namnet på hennes man, bilder på hennes barn, senaste sms-konversationen med en dansk, tog reda på var hon jobbade, googlade, visste plötsligt allt.

Det sjukaste, tyckte vi som ju har smartfånar som förlängningar av våra armar, flera stycken och alltid på, att hon inte hade ringt till den, att hon inte saknat den. Senaste aktiviteten var liksom cirka 1830, nu var klockan efter 22. Vilken typ av människa gör så? Låg hon i själva verket nyattackerad och avsvimmad i busken? Borde vi göra något?

En annan märklig grej; hon hade inte ett enda meddelande, samtal eller mail från sin man under de veckor jag scrollade igenom. Är inte det märkligt? För det tänkte jag först, att vi ringer hennes man och berättar att vi hittat frugans leksak, men om hon inte haft telefonkontakt med honom på 20 dagar, vem är jag då att blanda in honom i hennes vardagsproblem?

Så nu har jag istället lagt den på laddning och tänker vänta tills någon hör av sig till den, alternativt trava upp till Iliongränden och lämna den i brevlådan imorgon som den hjälte jag är.

Tänk, att livet i en handvändning kan bli så spännande. Fick mig att känna mig alldeles James Bondig.

Sunday, September 29, 2013

Tid att leka

Idag, i det soliga hösthärliga, var jag ute och och rastade mina barn på lekplatsen. Och jag noterade en sak som jag märkt många gånger förut. Att andra lekplatsfamiljer stannar bara en kort stund! Är det bara jag som är supermorsa, uthållig och eftergiven? Och är det bara mina barn som tokrskrattar mig rakt upp i ansiktet om jag säger att vi ska gå hem, vad jag än lockar med? De andra föräldrarna släntrar in vid gungorna, kör några varv i rutschkanan, gungar lite lojt, är sådär härligt pedagogiska och vänliga, inte en smartphone i sikte, och säger sedan efter tio minuter att nu är det dags att gå hem, pappa har lagat mat. Och ungen bara följer efter! Så chockerande! Så orättvist! Jag kan säga att pappa poppat popcorn, men det är fan ingen som följer mig hem ändå. Och efter bara tio minuters lek. Vad är det för barn? Är de ens barn? Mina kan lattja tills de vantlösa fingrarna är som iskalla morotsstavar, kan klara sig en hel dag utan föda bara de får gräva, åka och klättra. Det kallas barn, riktiga barn.

Jag var så klart rätt sugen på att gå hem efter typ en kvart, för let's face it, lekplatser är inte heaven on earth för en cirka 35-årig låglandskossa med visst krav på intellektuell stimulans, men den gubben kunde jag begrava. Inte förrän efter tredje lekplatsbesöket, när jag nästan grät av kissnödighet, fick jag med dem hem, lockade med varm choklad och Dora the Explorer.

Jag påtalade det mystiska i att andra föräldrar bara är på lekplatsen i en sekund jämfört med oss, vad är det för konstigheter, ville jag att oraklet från Brasilien skulle berätta. Och han avslöjade att det är för att jag var där. Eller inte just jag, utan någon, att Sven B vill vara ensam på lekplatsen med sina barn, annars måste man kanske prata med den där främlingen, den där andra morsan, och fy fan vad obehagligt och trist, tycker Sven. Och det kan nog ligga något i det. För den där morsan idag, hon som var där bara en liten stund, försökte jag konversera, trots att hon verkade ungefär en tiondel så ball som jag, men vad gör man inte för grannsämjan, och våra barn går faktiskt på samma dagis. Hon tyckte nog det var ytterst obehagligt att behöva prata med mig, så kan det vara.

Men det förklarar fortfarande inte varför hennes barn följde med hem på första kommandot. Det är fortfarande ofattbart hur det går till.

Wednesday, September 25, 2013

I knew it!

Ja, det börjar bli tjatigt. Ja, det är tröttsamt för mig som drabbad. Genant för mig som gammal person, skulle man kunna säga om man hette Magnus af Frodenkvist. Och ja, jag kan och borde göra något åt det. Bara att stänga chipsluckan s.a.s.

Sitter på ett möte med min nya tyska chef. Hon är väl inte nazist, men väldigt härligt osvensk i sin management style. Hierarkiskt lagd, regelverkets ryttare, kontrollfreak, you get the picture, även om det kanske inte riktigt är viktigt i just det här sammanhanget. Men att hon är väldigt rak på sak, det känns relevant för historian.

Jag berättar på mötet att jag ämnar ta februari månad ledig, för att åka till Brasilien, att jag för detta ändamål tänker ta föräldraledigt.

I knew it!!

Skriker hon upphetsat.

Och jag fräser ilsket, för det här gör mig inte glad, att mammaledigheten alltså för mina EXISTERANDE barn, att det INTE ska passera några fler knoddar ur min snippkanal, om jag får bestämma, att det hon uppenbarligen spekulerat om skulle vara ett foster, i själva verket utgörs av kanelbullar, chipsrör och smågodis. Kolhydrater om du så vill, men ingen jävla bäbis, över min döda kropp.

Nej, så säger jag inte exakt, jag har väl ett visst mått av hyfs, till skillnad från vissa andra, men man kan påstå att stämningen blev lite tryckt efter detta, och då skulle man inte ljuga.

Hennes utspel beskrevs sedermera som "very inappropriate" av en annan mötesdeltagare, och det kan jag hålla med om. Men samtidigt är det ju inte första gången, snarare tionde eller tjugonde, jag drabbats av denna penibla missuppfattning, så det är ju uppenbarligen något fel på mig och min ogravida kropp. Eller på mina kläder, de är väl för små. Eller på min hållning, jag är väl för krum.

Roligt är det iallafall aldrig, och det finns egentligen bara en sak att göra åt saken, och det är förstås att hoppa på det strikta LCHF-tåget igen. Och jogga.

Jag som hade drömt om chokladpudding, banan och vispgrädde till kvällsvard. Dra mig baklänges i en tjock handikappads rullstol, tack.