Konsten att svära med finess

Får barn svära? Vuxna får ju i dagens samhälle i någon mån ta hand om sitt eget svärande och kommer undan med det i de flesta situationer. Det är ok att svära i tv - särskilt i direktsändning svär ju folk som fan. Jag har hört medelålders människor svära på styrelsemöten, tanter på fredagsfikat, till och med en och annan förskolepedagog har viskat "jäkligt". Den som alls icke svär brister ju i sitt ordförråd, det står helt klart.

Finns det sammanhang där det inte är ok att svära? Tja, jag tycker egentligen inte det. Könsord och alla typer av nedsättande uttryck om folks läggning, handikapp och kön går förstås alltid bort. Såvida man inte är JÄTTEARG. Då kan man inte hålla sig för att säga saker som cp-skadade fittslemsbög. Jag kan iallafall inte, men jag kommer nästan undan genom att skylla på min Tourette's. Jag KAN verkligen inte låta bli. Det är en sjukdom.

Det finns dock sammanhang då jag undviker att använda svärord, alltså fan, jävlar, helvete och varianter på dessa. Anställningsintervjun är ett exempel. Inte för att jag personligen tycker det är fult eller fel, men man vet ju aldrig vad de andra personerna i rummet har för religiös eller kulturell ryggsäck. De kan ta illa vid sig, och det kan slå tillbaka på mig. Alternativt vara "som folk är mest", dvs de "tycker inte det är trevligt". Och då får man ju inte jobbet om man svär. Då blir man diskriminerad helt enkelt. Även om man skyller på Madade Tourette.

Själv måste jag ju tvångsmässigt svära en smula så fort jag råkar träda in i en kyrka, men det kan säkert tyckas lite extremt åt andra hållet. Det är för att markera. För att spela allan. Provocera lite. Om det nu är någon som blir provocerad av att jag viskar helvetes jävla skit i närheten av predikstolen. Jesus kanske, eller hans tradige farsa.

Det är ju själva fan att man i dagens sekulära samhälle inte ska kunna använda vissa kraftuttryck fritt. Jag hoppas och tror att detta är något vi håller på att lämna bakom oss, att det ska bli lite mer jävlar anamma i oss, men än är vi inte där. Tydligen. Tyvärr.

Därför måste jag fokusera på att mina barn inte ska lära sig att svära så förbannat. Trots att jag tycker att det är än gulligt, än bra för deras språkutveckling. Saker som ligger i den mänskliga ryggraden, det är väl ungefär detsamma som kvarlevan från bondesamhället att det är fult att sova länge på morgonen, arbetar man inte bort på en generation. Det tar tid. Mormor fick stryk om hon svor. Mamma var rädd för Gud och hans eventuella repressalier. Och när jag var liten orsakade mitt svärande att Mormor blev så sur att hon åkte hem. Ända till Motala. Sägs det. Då är vi ju iallafall på väg i rätt riktning. Snart är det kanske fler än jag som tycker det är gulligt när ett barn säger jävla mamma. Förmodligen dröjer det ett tag till dock. Nästa generation. Eller nästa.

Nu verkar den rådande uppfattningen vara att det helt enkelt inte är "trevligt" med människor svär, varken små eller stora. Inte mer med det. "Inte trevligt" får väl se som en ganska mild reaktion på djävulsdyrkan.

Jag har hört att när barnen fyller ett måste man sluta svära. Och sluta fisa. Så att man inte lär dem detta otyg. Jag har inte slutat med nåt. Jag är en sådan härlig, öppen och frispråkig person, som bjuder på mig själv. Nämligen.

Eventuellt ska detta vulgära beteende leda till att jag snart blir indragen på extra föräldramöte. Att jag får stå där med skammen. Alla andra barn förbjuds leka med mitt av sina föräldrar. För hon svär ju. Det är inte trevligt. Hennes mamma måste vara en dålig människa. Dålig mamma! Som svär.

Well, må så vara. Jag varken kan eller vill sluta svära. Det är en del av min vokabulär och dessutom ett viktigt ställningstagande mot all form av religiöst hyckleri och uråldriga traditioner. Jag MÅSTE svära, och jag måste göra det ofta. Om jag så överför ett eller annat kraftuttryck till mina barn och det finns töntar som inte får umgås med dem för att de är "fula i munnen", då får jag helt enkelt bjuda på det.

Vem fan vill umgås med mesar som inte svär, anyway?