Om alla gubbar vore horor skulle den här kosta minst

Jag testar det här med irrelevanta rubriker och tänker att det är ingen hit. Helt uddlöst, poänglöst faktiskt.

Jag kanske har en poäng dock, men isåfall är den hemlig.

Ha.

Hej alla barn, nu blir det barnprogram

Så vänder vi på steken.

Jag gick och la mig sur, men så ligger jag här i mörkret med min smartis lyssnandes på små varma andetag och så plingar det upp ett kuligt event i Faceboken.

Så bestämmer jag att jag ska vara glad istället.

Och imorgon är det fredag, och ingen ska få sätta sig på mig, för jag är bäst i kommunen och hör sen.

Jag trodde det var Markus

Att det skulle vara mysigt eller nåt. Det trodde jag. Att leka lite slacker en vecka såhär alldeles i inskolningstider och jobba 80% emedan min man kläppte 100. Vara ansvarig för såväl lämningar som hämtningar, svischa vidare på den utanför dagiset parkerade järnhästen. Mot jobbet, det "balla".

Joråsatt. Men i den planeringen glömde jag bort följande:

Hur jobbigt och omöjligt det är att ha hand om två barn samtidigt, helst om samtliga inblandade är gnälltrötta som det är.

Det där jag trodde var mysstunden, den när vi kommer hem strax efter klockan tre, den har varje dag istället varit helvetets skrikmaraton där alla tre damer i familjen häver ur sig otrevligheter på sitt sätt. Simultanbajsande och en mammakärring som försöker keepa up to date med de i telefonen inkommande jobbmejlen. Jag kunde fanimig dra mig själv baklänges för mindre. Det är en lång och plågsam nedräkning tills Papai kommer hem, det är vad det är. Inget alls kul för någon, och man inser lätt att de små människorna haft det bättre kvar på dagis och jag min tönt borde stanna på jobbet tills bilskjutsen går hem via dagiset strax efter 16:00.

Nu har jag provat och det var inte bra. Mamman är inge kul. Nästa vecka jobbar alla heltid, barn som vuxna. Det blir skitbra. Typ. Och snart ska jag gå på tredjeintervju. Det anstår så klart bara en kvalitetsassistent. Med en grek. Vad ger du mig för den. En kräk, som grekerna själva säger om de kan prata bara lite svenska.

35 - när det börjar gå utför

Vem var det som sa det, jo det var så klart min mamma, vem annars, alltid är det hon som säger allt smart och sant.

Såhär:

Innan man fyller 35 kan man fortfarande komma undan som ung. Det är leg på systemet hit, kort kjol dit. Snus, folköl och cigg, utan id kan du glömma att få handla. Det är svårt att avgöra -20, 25 eller 30, vem vet, spela roll pingisboll, vi är väl alla ungdomar.

Men så slår det plötsligt till. Åldrandet. Som en bomb, kniv i ryggen på länsman, blixt från klar himmel.

Är du man, fd pojke, kan du räkna kallt med lönnfetma, håravfall, de sk grå tinningarnas charm och så kråksparkar så klart, dessa jävla kråksparkar grämer iallafall mig mest.

Som kvinna över 35 kan du knappast kalla dig flicka längre utan att framstå som smått patetisk. Flätor går bort, passar så jävla illa till rynkor. Klipp hellre håret i någon slags bob som kan kammas fram över ditt slitna ansikte.

Jag har på allvar börjat fundera på lugg. Det eller nervgift. Som alternativ till att acceptera tidens gång.

Det är någon slags allmän dassighet som drabbar en när man passerar 35. Plötsligt ser man helt enkelt risig ut. Det är inte bara rynkorna runt ögonen, det är hela glåmigheten, förfallet, åldern som obönhörligen tar ut sin rätt. Man kan inte luras efter 35, helt enkelt. Trist men sant.

Häromdagen var det en tjomme på mitt jobb som gissade på att jag var 28. Och jag mitt dumma nöt blev smått förnärmad. Vad fan hade jag väntat mig, 23?

Jag tänker tillbaka på när jag fyllde 30,ojoj-ångesten att nu är jag tant. Mer fel kunde jag knappast haft; året jag fyllde 30 var utan jämförelse det otantigaste i mitt vuxna liv och jag hade väl för fan inte en endaste rynka vid det laget. Legvisning mer regel än undantag, hej vad ball och ungdomlig jag var och vilt gick det till.

Nu inbillar jag ju mig fortfarande rätt ofta att jag är ungdomlig och tuff, men det räcker ju med att jag får syn på mig själv i en spegel för att jag chockartat ska komma ner på jorden igen.  Vilken sliten kärring! Ibland försöker jag ta kort på mig själv, för jag tänker att någon jävla smickrande vinkel måste väl finnas, något fördelaktigt ljus. Men jag får ta typ 50 bilder innan jag ens närmar mig nöjd. Fy för den lede.


Fortfarande snygg efter alla dessa år? Jag är fan skeptisk.

Allt blir mycket roligare om man är stygg?

Vad ska du bli när du blir stor?

Vad ska du jobba med när du blir stor?

(Lovisa tänker). Hmm, datorer och sånt.

Jaha, och dina kusiner, vad ska de jobba med? Clara?
Bajskorvar!

Olivia?
Parfym!

Och Emily?
Diska tallrikar!

Tack, då vet vi det. Framstjärten är ljus.

Munnen rör sig, men du säger ju inget

Vi sitter till golvs, på en 40-årsfest någonstans i Malmö.

Det är jag, två systrar som jag känt sedan de var barn, och en okänd kvinna. Den okända frågar: Hur känner ni jubilaren? Varpå jag och storasystern berättar att vi känner jubilarens sambo, inte sedan hon gick i blöja, men nästan. Och lillasystern deklarerar att "och jag är här med min syster!".

Då tittar kvinnan på lillasystern, och sedan på mig, och säger:

Ja, jag ser att ni är systrar, ni är väldigt lika!

Och vi bara, eeeh va. Till saken hör att de två systrarna faktiskt är väldigt lika, lockigt hår, samma hårfärg, liknande finmejslade drag, smala ansikten. Jag däremot, med min uppsvällda trut, rödkindade äppelblom och eskimå-ögon, rakt hår och potatisnäsa - jag liknar dem inte alls, ungefär lika lite som vilken random gambian som helst liknar en annan random gambian.

När kvinnan inser sitt misstag, skäms hon. Först nu tittar hon, och då ser hon ju. Och därmed avslöjas hon som en som bara snackar för snackandets skull, artighetsfraser haglar, men det finns ingen substans. Så fungerar vi väl alla mer eller mindre i sociala sammanhang, men just när man blir avslöjad som en snackepåse blir det väldigt påtagligt, och lite pinsamt.

Själv märker jag att jag drar mig undan nya människor i dessa sammanhang. För jag tycker det är så evinnerligt meningslöst att prata med folk jag förmodligen aldrig kommer att träffa igen. What't the point liksom? Skulle vi bli vänner för livet? Skulle en random tjomme ha något intressant att berätta för mig? Skulle artighetsfraserna någonsin kunna få djup?

Call me boring, och det är jag nog, men jag trivs bäst med de jag redan känner, gör inte alla det, fast vi låtsas att vi tycker det är så hääärligt att "träffa nya människor"?

Jobbintervju by the book

De där frågorna av typen "nämn en situation där du var flexibel/tog initiativ/misslyckades/bidrog med något", de där man alltså hoppas att man aldrig ska behöva svara på, för de är ju omöjligt - antingen ljuger man som en häst travar eller så ystar man ost i form av en mer eller mindre irrelevant anekdot.

Jag tvingades ta ställning till dem alla häromdagen. Du trodde kanske liksom jag att jobbintervjuer strukturerade på detta vis var en myt, att alla inser att upplägget bara leder till i bästa fall ett hejdundrande ordbajseri, i de flesta fall en svada av lögnaktigt självsmekande - men icke. Det finns på riktigt!

Så går det alltså till i det verkliga livet utanför Sonymobilen där jag lever och verkar. Ansträngande.
Jag vet inte jag. Jag tror jag är skeptisk.Det passar iallafall inte mig som saknar förmågan att ljuga, jag fick istället bjuda på verkliga exempel, och verkligheten är ju sällan så smickrande som dikten, det vet jag, det vet du.

Hej!

Vad blev det av dig?

Hur går det med skrivandet, frågade en god vän jag inte sett på flera år.

Jag ryckte till när hon ställde frågan, som om hon gett mig en käftsmäll.

Ja, hur fan går det. Åt helvete för det mesta.Vilket jävla skrivande?

Alla dessa ursäkter. Hinner junte. Måste jobba. Små barn som drar mig i kläderna. Vad fan ska jag skriva om? Romaner kan man väl haspla ur sig när man blir pensionär?

Jag har ju min blogg. Som jag spyr i ibland. Ordbajsar. Till mina 50 läsare. Ja man tackar. För det lilla.

Skrivandet som yrke, det kan jag bara drömma om. Jag träffade en snubbe som jobbade som översättare på partajet, Woody Allen och Ernest Hemingway hade han betat av. Halkat in på ett bananskal på ett bokförlag och sagt att låt mig testa att översätta denna där, och på den vägen var det. Gled in som en kniv i ryggen på länsman. Det är flyt man ska ha.

Jag svär ändå för mycket. Kan inte tas på allvar. Är bångstyrig, egensinnig, vill provocera. Och det som hindrar mig mest - jag KAN INTE LJUGA och jag har inte förmågan att ysta ost ordledes. Alltså kan jag inte arbeta med marknadsföring. Jag kan heller inte vara knastertorr och saklig - alltså kan jag inte jobba med juridik eller inom kommun och stat.

Jag vet i fan vart jag ska ta vägen. Just nu sitter jag fast i assistentträsket, och även om det inte är av det personliga slaget som involverar bajs och blöjor, är det ju definitivt under min förmåga, det fattar alla. Jag skulle ju bli chef, allra minst.

En dag, one day, uma dia, ein tag, guten abend, godnatt.

Personlig assistent

Träffade en skojare från högstadiet på festen i lördags. På den tiden var hon cool och jag töntig. Om man hårddrar det. Och det gjorde man ju alltid. Töntig eller tuff. Syntare eller hårdrockare. Ful eller snygg. Svart eller vit.

Vi körde det obligatoriska tugget vad-gör-du-nu-för-tiden.

Inte för att skryta men jag har världens snyggaste barn. Så sa jag inte. Jag tog ner mig själv på jorden och berättade att jag "jobbar som assistent till en gubbe". Och det är ju på sätt och vis sant. Bara att bilden som frammålades på hennes näthinna, hur jag byter blöja på och matar en slemmig gubbe, inte riktigt stämmer med verkligheten. Tacka fan för det.

 Men att detta missförstånd skulle uppstå insåg jag inte förrän efter avslutad konversation, och då grämde det mig så. Att hon den coola söta tjejen trodde att jag var en totalt misslyckad loser som fastnat i personlig-assistent-träsket. Som om det vore något dåligt, och det tycker jag att det vore, för jisses vad bitter jag känner att jag hade varit då.

 Situationen var ju en light-version av School Reunion 20 år efter högstadiet och då vill man ju gärna visa upp hur lyckad som människa man är. Allt man åstadkommit, hur snygg man blivit i takt med att åldern tagit ut sin rätt, göra fuck you-fingret till alla sina antagonister.

Inte sitta fet och ful och haspla ur sig att man jobbar som personlig assistent till en gubbe.

Nåja, jag fick chans till upprättelse en stund senare när jag detaljerade vilken typ av cool assistent jag verkligen är. Ulla-Bella Sekreterare liksom, hur fräck som helst, vilken grej, vilken tjej.

 Dessutom tyckte jag hon såg gammal ut, typ 36, och så hade hon för små byxor till fläskig mage, men det kanske inte hör hit.

Vem är vinnare? Förmodligen inte jag ändå.

Numera är det 40-årsfesterna som hägrar

Jag tror det kan vara en av mina första, utanför de närmast sörjande iallafall. Jag snackar om ångestfesten numero uno - den där jubilaren firar 40 år på jorden, tellus, universum.

Nu kan man inte längre komma undan som ungdom. Det är nu man börjar bli gubbsjuk alternativt våndas inför klimakteriet. Har du inga barn vid det laget, ja då har nog tyvärr det tåget gått. Rynkor, gråa hår, en och annan krämpa, det är vardag. Nu går det utför, och det går fort, så håll i dig.

Tack och lov har jag själv några år kvar till domedagen, men när 40-årsbjudningarna börjar strömma in och 30-årsvarianterna lyser med sin frånvaro, då får man inse att man själv förmodligen också snart har åldern inne.

Ungdomsbussen till Malmö klirrar dock förväntansfullt och jag ser fram emot en angenäm afton med alldeles lagom mängd vin, så som det anstår en tant och mamma. Däremot osten tänker jag attackera med ohämmad frenesi, för när det gäller camembert,  gorgonzola och blue Stilton behöver man inte ha några hämningar alls, ens om man är gammal och trött.

Ingen botten i oss

Har du inte ätit nån glass, frågade jag min man uppbragt just som jag slevade i mig det sista från halvliterspaketet.

Nej jag åt ju upp hela andra paketet innan, vaniljglassen, det VAR inte yoghurt.

Och där har du oss i ett nötskal. Varför tror du vi var/är så tjocka?

Suckers för sugar. Som knarkare. Alltså inte att vi sitter och letar vener på varandras lår för att alla armar är sönderstuckna, inte på den nivån. Mer som några pillertrillare eller veckoslutskokainister, som tänker livet är en fest, aldrig på konsekvenser, bara roligt nästan jämt.

Det räcker med att min man säger att han är lite sugen. På något. Så blir mina ögon stora som Runde Tårn och jag sliter fram bakgrejerna. Kladdkaka, morotskaka, banankaka. Muffins? Ja, för fan, bara det går fort. Kan man äta bara smet?

På fredagsmyset går vi all in. Räcker inte med läsk och pizza, det ska vara chirre och småkakor också. Och en liten påse Gott & Blandat. Bara en liten.160 gram, det är väl lite.Dessertvin? Ja tack, en skvätt i min glöggmugg, mums.

Så jobbar vi och det är ett under att vi inte är i 100-kilos-klassen. Jag fattar fortfarande inte hur de som är det hinner och orkar äta så mycket? Jag arbetar hårt och tramsar fortfarande runt 60.

Det bästa man kan göra för att stilla det eviga suget, det är att trycka in en pris snus. Men mammor får väl inte snusa? Eller får de? Ja, då så. Men ibland kan det kanske vara gött att varva med en näve snask eller en bulle, kan jag tycka.

Efter påsk ska vi hoppa på LCHF-tåget igen. För att vi vill vara friska och snygga. Man blir så jävla frisk och snygg av LCHF ser du. Men fram tills dess kör vi så att det ryker, you say bake, I say how much. Kan ju vara en poäng i att bli tjock innan man blir smal, så att det märks liksom, så att det känns.

Ibland funderar jag dock på om livet verkligen är meningsfullt utan snask, men det är det säkert, på något slags intellektuellt plan.

Utelek, 6 grader celsius, blötsand - nej, tack

Alltså, det är trevligt att hänga på dagis, det är det. Se hur de har det, vad de leker med, interagera med de andra barnen, sitta och kura. Inskolning som går som smort.

Men fan inte när det är uteförmiddag i sandlådan, då vill inte jag vara med. Bygga blöta sandkakor, hålla på med grävskopar, käka sandiga bananer. BLI SMUTSIG. Det tycker inte jag är kul. Den typen av lekar betalar jag gärna en slant för att någon annan ska ägna sig åt med mitt barn.

Snoriga näsor och geggiga vantar. Tro fan att jag kom med barnet i bara inneskor som en annan sopa, jorå. De är i tvättmaskinen nu. Gruset knastrar fortfarande i mina tänder efter att någon körde in en bananbit.

Så fick jag en okänd ledsen flicka i hasorna också. Hon ville BARA vara med mig, sitta nära, och om jag händelsevis gick någon annanstans, kanske efter mitt eget barn, började hon storgråta, som en övergiven. Verkade synnerligen otrygg, stackars lilla människa.

Nej vet du, nästa gång tar vi innelek. Det anstår inte en dam med finpolerade converseskor att stolpa runt i en sandlåda, det gör det inte.

Fräcka moster, not

Alltså snälla nån, ibland kunde jag väl bara dra något gammalt över mig. Jag beter mig som en riktigt pinsam vuxen bland tonåringar. En sån där som kommer in på skoldiskot i alldeles för kort kjol och vill ha lite rajtantajtan, tror att ungdomarna födda på 90-talet tycker tanten är fräck och lite snygg. För sin ålder! En i gänget, liksom. Men dansar fulast på hela diskot, knycker på kroppen som vore hon tuktad i Tina Turners skola.De unga vrider sig av pinsamhet, fnissar tillsammans i nåt hörn, åt den patetiske. Som tror. Som vill verka. Herregud.

Det här är bara en bild jag tänker mig, det har inte hänt. Men det är principen jag vill åt, hur patetiskt det är med kärringar i 35-årsåldern som tror att de fortfarande har det där balla-balla-checka-checka i ungdomslandslaget.

Det har jag inte, det VET jag ju.

Men jag känner en 16-åring som går i ettan på gymnasiet. Och jag minns ju hur det var, det gör jag, för jag är varken senildement eller glömsk i största allmänhet. Däremot är jag så FRUKTANSVÄRT nyfiken. På hur det är nu, 20 år senare, på Spyken, där jag gick. Men jag får ju inget särskilt veta, hur det är, vad de gör, killar, smink och disko, eller vadå?

Så istället för att fråga uppehåller jag mig vid "tuffa" ämnen såsom porr, knark och supande. För att locka fram någon liten anekdot. Jag är den där balla ungdomsmostern, som man kan vara kompis med, anförtro sig åt. Eller va. Kan jag inbilla mig.

Självklart är det tvärtom, jag slår ju knut på mig själv i min iver att verka fräck och fräsig. Jag kan ju inte ens tugget längre, jag är ju helt enkelt lastgammal och om inte patetisk, så åtminstone allt bra fånig.

Själv gjorde jag ju så många sjukt spännande saker. Tyckte jag. Första fyllan. Rödvin, whiskey och universitetssjukhusets akutmottagning. Hittade en snygg kille i parallellklassen, var så kär så kär, och så fånig så fånig. Vi var ihop en månad innan han "insåg vilken tönt jag var" (ordagrannt enligt min dagbok som jag nyligen återfann). Åkte till Danmark, med båten, Pilen, och satt på en bänk och hävde 1993-öl (9,3%-ig, höhö) tills sista båten gick hem klockan 21. Lekte "10 pojknamn" till förbannelse. Satt i Lottas källare och smygsöp hennes föräldrars sprit. Dom märkte ingenting uppe i tv-soffan, åh vad smarta vi var! Fyllde på flaskorna med vatten. Hängde med andra som smygrökte rebelliskt på skoltoaletten (själv var jag vid det här laget fortfarande antirökpropagerare av rang). Snattade porrtidningar (nej förresten, det var inte jag, jag "råkade" bara vara med).

Allt detta i ettan på gymnasiet. Jag minns inte direkt lektionerna, bara att Rut Ehrlow sa till en som satte upp sina fötter på en stol "där ska någon sitta med sin ljusa sommarkjol". Det var utanför lektionerna allt hände, det var där man växte upp, kläppte första kyssen, tog sig en bläcka, betedde sig som den förvuxna fjortis man var.

Och det är det där jag vill höra om, hur de gör nu för tiden, det är den kakan jag vill smaka. Men det får jag så klart inte, för det är ju jättetöntigt med en gammal moster som tror sig vara ungdomlig och fräck, att man skulle anförtro något till en sån. 

Åh, vilken tråkig insikt. Det får mig att känna mig gammal, ungefär lika gammal som jag är.

Varför heter inga barn Ulrika?

Det var ju snack om att den nya prinsessan eventuellt skulle heta det. Till min fasa. Bara 10 minuter innan namnet offentligen skulle avslöjas gjorde de en testpost på kungahusets hemsida där de publicerade just namnet Ulrika. Gissa om jag sket i brallan i blotta förskräckelsen. Nja, inte precis, men jag var jävligt osugen på att dela namn med en ur rojalistpacket och därefter barn till föräldrar av den typen som döper sitt barn efter en nyfödd prinsessa, även kallade idioter.

Men med tanke på vilka tokiga och gubbiga/tantiga namn folk väljer till sina barn nu för tiden är det väl bara en tidsfråga innan Ulrika hoppar upp i namntoppen igen. Statistiken säger att av de cirka 20,000 Ulrikorna i landet Sverige är de flesta födda på 60- och 70-talen. 2003 var det 6 stackare som fick namnet Ulrika som tilltalsnamn. 2 små människor döptes samma år till Ulla.

Är inte Ulla en tant, undrar du? Jo visst, de flesta Ullor är födda på 30- och 40-talen. De har gått i pension vid det här laget, och snart dör de väl, och kvar står jag som ensam Ulla på täppan. Om inte det vackra, mjuka namnet som ju Ulla är får en revival. Det kan mycket väl hända. Jag menar, se på Sonja, Siv, Astrid, Inez, Edith, Svea och Hilma. De står väl för fan med ena foten i graven, så gammeldagsa låter de. Men icke! Det är vad dagisbarnen heter idag (om de inte heter Muhammed förstås).

Så jag spår härmed att nu när Ullorna börjar dö - då kommer hon tillbaka som en reinkarnation i form av små bäbisar. Lilla Ulla! Så gulligt.

Och sedan, när vi Ulrikor börjar bli risiga och ta in på vårdhemmen, ja då är det små söta Ulrikor som tular runt i sina overaller på dagisgården.

För allting går igen, kommer tillbaka, så även en Ulrika.

Var fan hade du tänkt att jag skulle bo då?

Taskigt läge. En jävligt dyr lägenhet ute på vischan, inte ens en sådan kan jag få. Vad återstår då?

Ska jag bo som den invandrarfamilj jag utgör ihopträngd i en liten trea resten av mitt liv bara för att alla svennebananer har 100-tusentals kronor på sina konton, bara för att de sparat och gnetat och haft TRÅKIGT hela livet medan jag ägnat mig åt att ha ball? Kan de ha höga löner, köpa sig en villa, inreda från nåt jävla magasin? Sitta med sin tradige bananman på fredagkvällarna och titta på På Spåret i Mio-soffan?

Jag är inte bitter, jag är inte avundsjuk. Jag är bara sur.

Nu är du officiellt ett dagisbarn, welcome to the club

Leka med magnetklossar

Klä på dockor

Pilla med Per Olssons bonnagård

Käka banan

Snacka goja med barn och fröknar

Det är tröttsamt att gå på dagis. Men kul. Oj vad kul!

En stor dag, på väg mot första dagen på dagis

Lilla snygg går till dagis

Imorgon börjar inskolningen till dagis. Och för den som undrar är ju detta en av huvudanledningarna att jag bor i Sverige och inte i något annat skitland. Att det FINNS dagis, och att det kostar jävligt mycket mindre än vad det smakar. Medelinkomsttagarna i England har ju inte råd med sådana extravaganser. Det blir till att vara hemmatomte. Eller jobba i skift. I Brasilien kan man hyra in en favelatomte - alltså en, och tillåt mig nu låta både snobbig och lite rassig, outbildad lantis som förmodligen dessutom är religiös.www.meningsfullsamvaro.com.

De flesta expertföräldrar, sådana man hittar på Familjeliv.se och andra forum om man skulle vara dum nog att kika in där, tycker att det är för tidigt för ettåringar att börja på dagis. Att de har de bättre HEMMA, med en FÖRÄLDER. Och gärna att de ammas tills de är två. För NÄRHETEN. Till dem vill jag bara säga dels att var och en blir salig på sin fason och dessutom att jag tycker det är trams. Säg den ettåring som mår bra av att gå hemma och dra med en sur kärring, säg den du.

Min ska få ynnesten att gå på dagis, slippa bli socialt missanpassad, träffa lite annat småfolk och drillas av spjutspetsutbildade förskolepedagoger. Det blir asbra.

Själv ska jag jobba lite mer, tjäna lite mer pengar och bli lite trevligare. Det kan aldrig skada.

Vi ringer grodan, bra idé

Jaha, dagens lektion får väl vara att man lånar inte ut sin smartphone till en ettåring ostraffat. Man kanske tror att för husfridens och den saliga tystnadens skull är det en bra idé, men det kan man i efterhand äta upp som en rutten banan.

Lite smått imponerad men mest oroad konstaterade jag att den lilla människan kan knappupplåsa utan problem. Tänk om hon ringer min chef, höhö-ade jag som om det vore den orimligaste grejen i världshistorietten.

Krampaktigt håller hon telefonen intill sig, pillar och drar i ikoner. Jag låter henne hållas, för hon är ju iallafall tyst, nynnar och lallar bara lite för sig själv.

När hon typ har somnat och jag lirkar telefonen ur hennes lilla hand, ser jag till min förfäran att vi är 2:04 in i ett samtal med min gamla chef, han vi i vardagligt tal kallar både Jesus och Grodan. Jag gör det enda vettiga man kan göra när man av sinnessjuk anledning ringer en eller annan chef strax efter midnatt på lördagkvällen; jag lägger på. Fort som attan och utan ett knyst låtsas jag att det regnar, under mattan. Genansen!

Dessutom har hon raderat stora delar av ikonerna på mitt skrivbord samt twittrat nedanstående tweet.


Hon är helt enkelt för smart för smarttelefonen.

Aktarej, monstret mumsar barn till frukost

Att ta med sig jobbet hem, eller tvärtom

Antingen tar man med sig jobbet hem, det är det många som gör. Ständigt tillgängliga per telefon, alltid jagade av push notification e-mails i telefjanten. Vissa saker tål inte vänta på sig, nämligen.

Eller så tar man med sig hemmet till jobbet. Fyller skrivbordet med foton på sina barn i putslustiga situationer. Sittande på pottan, höhö. Halvnakna i nån slags semestermiljö. Poolkant. Färgglada plastvapen i händerna. Pang-pang. Snackar inte om annat. Spottar ur sig  anekdoter på löpande band för var och en som råkar sitta i närheten om hur tokigt det blev när lille Bengan sa nåt vid matbordet, minns inte vad, det var så evinnerligt ointressant. Går tidigt varje dag för att hämta på dagis. Eller VAB:ar. Halva veckan kan man VAB:a, why not liksom, baaarnen är ju viktigast. Och ibland, om dagis är stängt eller i karensdagarna efter sjukdom när man inte får vistas på dagis med de andra barnen, ja då kan man ta med sig de små, i kött och blod, till arbetsplatsen. Alla kollegor tycker det är så himla roligt att träffa ens avkomma ju! De sitter så lugnt och snällt och ritar bredvid mamma, de små liven, heeela dagen, medan hon ”jobbar”. De dagar det inte funkar, om det blir för jobbigt för den lille att åka långt långt i brumbrum-bilen, vojne vojne, ja då kan man jobba hemifrån. Vi måste tänka på barnen!

Själv är jag tuktad i en annan skola och undrar i mitt stilla sinne vad som hände med arbetsmoralen. Och hur jävla dåligt det här är för den framstjärta jämställdheten när kvinnor, bara kvinnor, väljer att bete sig som ovan.

Konsten att svära med finess

Får barn svära? Vuxna får ju i dagens samhälle i någon mån ta hand om sitt eget svärande och kommer undan med det i de flesta situationer. Det är ok att svära i tv - särskilt i direktsändning svär ju folk som fan. Jag har hört medelålders människor svära på styrelsemöten, tanter på fredagsfikat, till och med en och annan förskolepedagog har viskat "jäkligt". Den som alls icke svär brister ju i sitt ordförråd, det står helt klart.

Finns det sammanhang där det inte är ok att svära? Tja, jag tycker egentligen inte det. Könsord och alla typer av nedsättande uttryck om folks läggning, handikapp och kön går förstås alltid bort. Såvida man inte är JÄTTEARG. Då kan man inte hålla sig för att säga saker som cp-skadade fittslemsbög. Jag kan iallafall inte, men jag kommer nästan undan genom att skylla på min Tourette's. Jag KAN verkligen inte låta bli. Det är en sjukdom.

Det finns dock sammanhang då jag undviker att använda svärord, alltså fan, jävlar, helvete och varianter på dessa. Anställningsintervjun är ett exempel. Inte för att jag personligen tycker det är fult eller fel, men man vet ju aldrig vad de andra personerna i rummet har för religiös eller kulturell ryggsäck. De kan ta illa vid sig, och det kan slå tillbaka på mig. Alternativt vara "som folk är mest", dvs de "tycker inte det är trevligt". Och då får man ju inte jobbet om man svär. Då blir man diskriminerad helt enkelt. Även om man skyller på Madade Tourette.

Själv måste jag ju tvångsmässigt svära en smula så fort jag råkar träda in i en kyrka, men det kan säkert tyckas lite extremt åt andra hållet. Det är för att markera. För att spela allan. Provocera lite. Om det nu är någon som blir provocerad av att jag viskar helvetes jävla skit i närheten av predikstolen. Jesus kanske, eller hans tradige farsa.

Det är ju själva fan att man i dagens sekulära samhälle inte ska kunna använda vissa kraftuttryck fritt. Jag hoppas och tror att detta är något vi håller på att lämna bakom oss, att det ska bli lite mer jävlar anamma i oss, men än är vi inte där. Tydligen. Tyvärr.

Därför måste jag fokusera på att mina barn inte ska lära sig att svära så förbannat. Trots att jag tycker att det är än gulligt, än bra för deras språkutveckling. Saker som ligger i den mänskliga ryggraden, det är väl ungefär detsamma som kvarlevan från bondesamhället att det är fult att sova länge på morgonen, arbetar man inte bort på en generation. Det tar tid. Mormor fick stryk om hon svor. Mamma var rädd för Gud och hans eventuella repressalier. Och när jag var liten orsakade mitt svärande att Mormor blev så sur att hon åkte hem. Ända till Motala. Sägs det. Då är vi ju iallafall på väg i rätt riktning. Snart är det kanske fler än jag som tycker det är gulligt när ett barn säger jävla mamma. Förmodligen dröjer det ett tag till dock. Nästa generation. Eller nästa.

Nu verkar den rådande uppfattningen vara att det helt enkelt inte är "trevligt" med människor svär, varken små eller stora. Inte mer med det. "Inte trevligt" får väl se som en ganska mild reaktion på djävulsdyrkan.

Jag har hört att när barnen fyller ett måste man sluta svära. Och sluta fisa. Så att man inte lär dem detta otyg. Jag har inte slutat med nåt. Jag är en sådan härlig, öppen och frispråkig person, som bjuder på mig själv. Nämligen.

Eventuellt ska detta vulgära beteende leda till att jag snart blir indragen på extra föräldramöte. Att jag får stå där med skammen. Alla andra barn förbjuds leka med mitt av sina föräldrar. För hon svär ju. Det är inte trevligt. Hennes mamma måste vara en dålig människa. Dålig mamma! Som svär.

Well, må så vara. Jag varken kan eller vill sluta svära. Det är en del av min vokabulär och dessutom ett viktigt ställningstagande mot all form av religiöst hyckleri och uråldriga traditioner. Jag MÅSTE svära, och jag måste göra det ofta. Om jag så överför ett eller annat kraftuttryck till mina barn och det finns töntar som inte får umgås med dem för att de är "fula i munnen", då får jag helt enkelt bjuda på det.

Vem fan vill umgås med mesar som inte svär, anyway?

Dagens utfitta

Idag är man ute på rövarstråt i närområdet. Du hittar mig på ursexiga Linero Centrum, platsen som såväl Gud, som kommunen, som arkitekterna glömde.

Det är med blandade känslor jag besöker denna plats på jorden. Dels är den så ful att jag är glad att jag inte bor alldeles i närheten. Men av samma anledning, fulheten, får det mig att må dåligt att vistas här. Det är min närmaste Ica-butik och min lokala tandläkare och det finns ett apotek här. Så ibland måste man.

Det luktar socialbidrag, snedfylla och urtvättad täckjacka. Så mycket misär det nu kan bli i Lunds förnämliga akademiska kommun.

Jag bor bara ett stenkast bort, men själsligt befinner jag mig på en helt annan planet. Call me a snobb, jag är en, jag gick inte i snobbskola som barn för intet.

Skamligt att sova

Det hör inte till vanligheterna att jag sover till efter klockan 8 på morgonen nu för tiden. Det gör det inte. Därför blev jag så fruktansvärt förvånad igår när jag vaknade klockan 12. Dra mig baklänges, klockan 12, mitt på blanka dagen, hela förmiddagen försvann i ett töcken av snarkningar, svettningar och dålig andedräkt.

Och jag var inte ens full, inte druckit en droppe. Och fotogenlampan var utblåst absolut innan klockan 01. Vad är det för stil? Och kunde du inte ha väckt mig, gnällde jag till min man.

Varför det, tyckte han, du behövde väl sova.

Jag behövde väl det. Men en lång stund efter att jag hade vaknat kände jag mig osedvanligt trött, äcklig och misslyckad som människa. Varför är det sådär?

Om någon ringer och väcker en måste man alltid låtsas, hur sömndrucken man än låter, vilken tidpunkt det än är, att nej, jag sov inte. Hör du det?? JAG SOV INTE. Mycket gjorde jag, onade, duschade, åt chips till frukost, men JAG SOV INTE.

Varför är det så fult att sova? Är du trött så går du och lägger dig, är inte det sant? Blir inte var och en salig på sin fason? Varför är det duktigt att vara vaken på morgonen men dåligt att vara vaken på natten?

Vem bestämmer? Och allra mest, varför bryr jag mig av alla människor om oskrivna regler? Det finns ju ingen lag om allmän uppstigning klockan 8 AM, det gör det inte. Man får inte pisk om man fortsätter sova, såvida man inte har ett jobb man måste gå och hamra på. Det har ju bara präster och idioter på söndagarna, så det var ju inte där skon klämde.

Det måste vara en gammal kvarleva från bondesamhället, helt enkelt. Ligger bonden och drar sig far korna illa. Det är den enda rimliga förklaringen.

Men vi måste ju lära oss att släppa det där nu. Genpolerna måste väl förnyas på några generationer, den där känslan av skam över att vi sover måste vi ju kunna arbeta bort? Det finns väl ändå saker som är värre?

Tig med era jävla chips, jag är tjock

Precis innan jag ska kasta in min handduk för dagen, alltså gå och knyta mig, ser jag en reklamfilm på min teve.

Klockan är 00:30, strax efter att fredagen övergått till lördag.

Jag minns inte så noga om det var OLW:s eller Estelle:s chips det kommersiella inslaget rörde, men det spelar mindre roll.

Vad som gjorde mig uppriktigt förvånad, lite förbannad och dessutom äcklad, var att chipsreklamen var gjord på temat "fredagsmys".

Detta efter att jag på mitt mys tryckt i mig snask, cola, fruktsallad, glass, om vartannat, näve efter näve i påse efter påse.

Tror du inte jag ville spy i min egen mun när någon försökte locka med chips vid denna okristliga tidpunkt? Finns det någon tidpunkt på hela jävla veckan då det är MINDRE lockande med fredagschipsmyzzz än just klockan 00:30 när man står där nyborstad, trött i sin pyjamas och med magen spjärnande och bubblande av göttigheter man i vid närmare eftertanke önskar att man aldrig satt i sig?

Hur dumt får det bli? Denna reklamspot har de alltså betalat för, som att torka sig i röven med sedlarna eller ännu värre skänka en större summa till ett kristet samfund.

Jag tror jag måste ägna mig åt lite bullemiska kräkningar av bara tanken på dessa chips och nästa jävla mys som är så långt borta i en avlägsen framstjärt att det knappt finns, iallafall har man verkligen inte börjat se fram emot det ännu, det äcklar mig faktiskt.

Tig med era chips, vill jag ropa. Tig med dina smörgåsar, när du ändå är igång. Jag ska inte ha nåt.

Arga gubbar och torsdagsmys

Själv brukar jag tycka att jag är duktig, och det tycker jag fortfarande, tycker inte du?

Idag när jag var på väg hem från jobbet ringde det dock en gubbe och skällde som en hund, pga ett mail jag skickat iväg strax innan jag klappade ihop datorn för dagen. Första gången han ringde svarade jag inte, eftersom jag var upptagen med att gräva med en spade i Icas lösgodisbyttor (ja, jag gjorde det, fast det bara är torsdag, och gömde snasket i fickan, bjöd ingen). Sedan skickade han ett mail med brysk ton, lite hotelser och kärringaktiga uttryck såsom "nu får det va nog", men innan jag hann läsa ringde den uppbragde igen och gav mig hela svadan i örat.

Orka! Eftersom det inte var "mitt fel", det han var arg för, tog jag dock inte så illa vid mig. Blev mest irriterad på den översittaraktiga tonen som antogs. Vilket spektakel! Vad är det med folk? Det var många saker jag ville säga till den mannen, som jag dock inte sa, man är ju väluppfostrad, men uttryck i stil med "tyst lantis, du tröttar mig" och "har du inte fått majs idag" hade verkligen kommit till sin rätt. Så kan vi säga.

Jävla tur jag hade köpt godis, kan jag känna. Tryckte i mig halva påsen på vägen hem av ren ilska.Trör du på min hatt? Det var mitt torsdagsmys.

I love you more than you love me

Det verkar som att Isabella tycker att Lovisas kärlek är lite för intensiv och intim i många lägen. Jaga och dra, krama och pilla. Så kommer jag efter som en kärring med hängröv och skriker NEJ. Lite pedagogik på det: Boken är ISABELLAS, hon bestämmer om DU får låna den". Men allt mitt är tydligen ditt, slit och släng, jag kräver inget men vill ha allt. Fly mig en bulle.

Om mindre än två veckor börjar den lillaste på dagis. Kan du tro! Den lilla! Men så måste det bli, för man kan inte leva på 5300 kronor i månadslön. Man måste jobba, hårt och länge. Och tydligen ska Lovisa i samma veva flytta till en annan avdelning, och det blir väl fint, får hon leka med jämnåriga barn medan lilla tar över bäbisavdelningen, utan att för den skull ha sin storasyster i hasorna som pillar henne i ansiktet och rycker alla leksaker ur händerna på henne.

Förresten ska jag klä upp mig i kostym (ej bokstavligt) och göra ett gott hedervärt intryck nästa onsdag. Gissa varför, om du orkar. Mamma, jag berättar på fredag på vårt mys!

Ska vi gå till dagis? Eller?

Mamma: Titta nu färdigt på filmen så går vi sen.

Lovisa: Vart ska vi gå?

Mamma: Till dagis.

Lovisa: Till Hjördis??!!