Plötsligt i Sao Paulo

Jisses jävlar, här kan vi snacka äventyr.

Det värsta var ingenting av det jag befarat. Mina barn var jättesnälla nästan hela tiden - alla på planet måste ha tänkt: "vilka fantastiskt välartade flickor, och snygga är de också". Taxin kom som den skulle, chauffören hette Elias och bjöd på godis. Tåget for i flygande fläng över bron. Inga problem vid incheckningen med flertalet flaskor över 100ml, "we got children here" för att citera min mamma, funkar alltid.

Ingen störtade, ingen dog.

Men...

Invaggade i tron att "det här går ju smidigt", tryckte vi i oss massa kolhydrater på Madrids flygplats, skrattade ikapp med vår bäbis i rulltrapporna, kom smidigt fram till vår terminal, tittar på monitorn och Bam-chacka-lack. Tid ändrad från 00:20 till 09:00, var vänlig kontakta ert flygbolag.

Ta mig i brasan och dra mig baklänges, vi plockar fram "we got children"-kortet igen, och hoppar hela 100-meterskön till Iberias customer service. Här får ni en hotellnatt - var god ta bussen till Melia Barajas Madrid. Och det gjorde vi. Det jävligaste i den kråksången är att det säkert ligger skitnära där min bästa spanska kompis Maria bor, och det hade ju varit ett ypperligt tillfälle att döda ett par timmar i en hotellbar, men den rackaren satt då på ett plan FRÅN sydamerika, vilken grej.

Klockan sex blev vi väckta, ivägkörda till en frukostbuffé ingen var sugen på och sedan bussade tillbaka till flygplatsen. Dråpslaget var att Iberia inte erbjöd individuella maskiner för varje säte, utan bara en liten trams-tv som ett bevis på löjlighet 10 meter fram. Som visade en film om hundar som knullar (och pratar), jag dör vad trist (Marney & Me). Vi spelade Toca Boca så klart, och väntade på mat mest hela tiden, man gör alltid så. Medpassagerarna sov som grisar.

Så landade vi och fick brasilianskt kramkalas och hyrde en Ford i vilken vi installerade de nya barnstolarna. Nu skulle vi bara köra i konvoj till Villa Hamburguesa, hemma, så flott, så gott. Follow that car, väste jag till Ludde, som en amerikansk gangsterbrud.

Men vid avfarten mot stan gjorde Ludde en omkörning av sin faders fordon, och körde istället rakt fram. Och det var här det verkliga helvetet brakade loss, det jag inte hade kunnat förutspå i min resfeber.

Utan möjlighet att vända rullade vi nu in i det farligaste av läskighter, favelaområden där ligister och banditer rusar fram till flotta bilar, slår sönder rutor och stjäl små barn och plånböcker. Sao Paulo är ju en stad som är helt ok om man håller sig i de "fina" områdena, men som är hell on earth om man hamnar fel. Och jävligt fel hamnade vi. Bilföraren fick panik, och det är ju inte bra alls, att sitta bredvid en förare som får panik, och samtidigt ha små barn bak i bilen som är trötta, hungriga och nu också rädda, ingen hit. Jävla tur att Isabella iallafall valde att somna i sin nya snygga stol. Staden blev fulare och fulare, blev till en kåkstad, mörkt och jävligt, svart och farligt. Varje gång vi stannade vid ett trafikljus spände jag mig som en kärring, såg svarta skuggor och farliga män med pistol i ögonvråarna, riktigt skakade av rädsla. Som en kärring, jag sa ju det. Samtidigt i baksätet stegrades Lovisas panik, och jag insåg att här krävs det lite teater. Let's be parents, liksom.

Och jag babblade. Om fina, glada saker. Om Alfons och Milla och Mamma Mu som läser Pippi, som är vän med Bamse och Monica, som är stark, fast inte så stark som Pippi, och Cascão som vill vara smutsig som Emma Tvärtemot, och alla dessa glada gubbar och figurer. Och hallon, blommor, hästar, giraffer, gå på zoo, jultomten, presenter och stranden och sandslott. I en enda salig blandning och röra och darr på stämman. "Vamos conversa!" grät Lovisa varje gång jag tystnade. Och jag sjöng om Trollmor, Lille Katt och Plingelingetåget tills jag blev hes. Tills Ludde hittade en väg tillbaka efter timmar av vidrigt irrande i vidriga kvarter med vidriga knarkiga fula icke-hus. Stannar vi så dör vi, och bilen går sönder är vi förlorade, om vi inte hittar tillbaka svälter vi ihjäl, blir vi rånade på telefoner, datorer och barn - lösensumma en miljon dolares, som hittat.

Sedan körde Ludde som en rallykung i 130 tillbaka och hittade ett stråk till rätt del av staden, som ju är stor som hela Skåne fast med 15 miljoner apor i den, hamnar du fel kan du lika gärna vara i Kristianstad när du tog fel avfart till Östra Torn, there is no way back, raka spåret till helvetet, akta dig, lilla svenska flicka. När vi äntligen hittat hem stod vovo-arna med luren redo att ringa polisen. Läbbigt alltihopa, men som helskinnad kan man nu in hindsight tycka att man var lite väl fjompig. Inget hände ju.

Men helt otippat blev alltså den allra sista etappen på vår resa, som började söndag vid lunchtid och inte var över förrän tisdag morgon klockan 01:00, den jobbigaste, mest förfärliga och farliga.

Men skit i det nu, för nu är vi här och mina fina flickor är glada och leker i sina nya klänningar, barrar i nya pottan, sover i nya sängar och dricker brasseyoughurt, kökar ostbollar. Alla mår bra, ingen mår dåligt, nu ska vi ha roligt, solen lyser, god jul, tjenamoss!