Lilla Lovisa

Idag när vi var på lekplatsen här nere på gården bjöd Lovisa på en ytterst bisarr show.

Hon fick syn på 3 grabbar i 8-årsåldern som hon absolut ville leka med. Jag förklarade att hon isåfall måste snacka portugisiska och att hon skulle vara beredd på att de eventuellt inte var sugna.

Så svansar hon fram. Säger hej. "oi", säger jag. Sedan börjar hon krumbukta sig och göra konster för dem. Dansar, hoppar jämfota ner från rabattkanten, springer runt i cirklar och börjar göra häftiga monsterljud. Jag fylls av blandade känslor, det hela är gulligt, men också hjärtskärande hur hon gör sig till, lite fånigt, lite överdrivet, lite charmant. Sedan sätter hon sig asnära en av killarna som nästan dör av tjejbaciller. Lovisa fattar nada och fortsätter att snacka svenska med dem. Till och med jag är bättre på att uppbära en konversation på portugisiska. Titta, säger hon till pojkarna och pekar på nåt coolt, visar några danssteg. "olha", papegojar jag. De släpper loss lite och fastnar för det coolaste på Lolos repertoar, monsterljuden. Hjälp, skriker hon förtjust. "succoho", ekar jag.

Sedan leker de faktiskt lite med henne till hennes stora förtjusning. Och hon förstår ju vad de säger, bättre än jag, men svarar fortfarande på svenska. Till slut apar pojkarna efter; "titta" säger de och fnissar, fala sueca, hihi.

Lilla, sötaste. Hoppas de varit lika snälla mot henne även om inte mamma varit där. Hoppas alla alltid nånsin ska vara snälla mot henne.

Sedan på kvällen blev hon sjukt gnällig och trött. Grät så det skvalade och sa "jag vill inte vara här, jag vill hem till London". Åh gulliga.

Vad saknar du mest? Frågade jag.

Svaret kom snabbt: Momoi!