Allt blir mycket roligare om man är snygg

Du ska inte tro att du är nåt. Sminka dig helst inte alls och om du måste, sparsamt. Så att du ser fräsch och naturlig ut, men fortfarande så att du ser osminkad ut. Och kläder ska vara diskreta. Du får inte se för uppklädd ut, inte för utmanande. Folk kan ju tro nåt. Tex att du vill ligga. Eller i värsta fall att du tror du är snygg.

Känns det igen?

Nu har jag aldrig riktigt varit ute i svängen på landsbygden eller för den delen på Stureplan, men i Lund och Malmö i de kretsar jag vistats tycks dessa oskrivna regler vara kutym. Vi är vanliga, medelklassiga, vi ska inte sticka ut. Ögonskugga eventuellt till fest men alltid i en diskret färg, kjolar i rätt längd, smakfulla dekoltage - och med det avses att du inte ser några bröst alls i urringningen.

Akta dig så att det inte ser ut som om du har ansträngt dig, som om du tyckte du var snygg, läcker eller sexig. Och om någon annan säger att du är fin ska du säga något i stil med "äsch, den här gamla trasan", le blygt och genast återgälda komplimangen.

Känns det igen eller tar jag i med hårdhandskarna, överdriver jag, hittar jag på hittepå?

Men vore inte tillvaron bra mycket trevligare om fler insåg att allt blir mycket roligare om man är snygg. Och med snygg menar jag snyggast möjlig med de grundförutsättningar du har.

I England är genomsnittsmänniskan lite fulare än svensken över lag. Förlåt, men så är det. På samma sätt som den genomsnittlige norrmannen är lite snyggare än sin svenske landsman. There, I said it. Rasist javisst. Engelska kvinnor har stripigt hår, är glosögda och har spetsigare näsor - i större utsträckning än svenska flickor. Fact.

Just därför var jag typ "snygg" i UK - medan jag väl i Sverige är "vanlig". Jag märkte iallafall skillnaden. Plötsligt var jag het(are). Det kunde hända att jag gick in på en pub och var snyggast på stället. Det händer aldrig i Sverige. TROTS att svennarna vill se så fucking naturliga ut. Medan däremot engelskorna vill smeta på sig blå kajal även anno 2006, klä sig i glittriga, fransiga toppar och pumps till jeans. De anstränger sig iallafall, det får man ge dem.

Och jag hade väl kunnat vara lite småsnygg i min svenska naturlighet, om jag bara fuskat lite med ögonbrynspenna och mascara. Men jag brukade ta i från tårna med min sminkväska - och då blev jag vad vi kallar i England "stunning".

What a lucky man. Eller?

Det är fruktansvärt fult att skryta om hur snygg man är. I know. Men det här är några av mina favoritbilder på mig. Jag tycker verkligen att jag är fin. Dekoltaget på den första är inte att leka med, fy fan vad läckert. Sängkammarblick med rådjursögon! Och suget i blicken på den andra. Intensiteten i de blåa! Och det förnöjda flinet på den sista. Fick jag ligga, eller? ja, det fick jag bevisligen.

För att ta ned mig själv på jorden kan jag avslöja att jag numera för det mesta är förbannat ful. Nu för tiden har jag istället vackra barn, tider förändras, en ny generation tar över. Och det är helt ok. Jag bjuder på det.

Men i London var jag dödssnygg nästan jämt (nåja) och jävlar i min box vad roligt jag hade.