Cykla runt i världen - Nej tack.

Nu är det nog ingen som kan bärga sig, nu vill alla höra. Om hur det gick till när tanten for ut på landet, hamnade hos några byggjobbare i Vallkärra med tummen mitt i handen skulle det visa sig, och sedermera ramlade handlöst ner för en backe i höjd med Annehem. Här sitter jag nu, som ett livs levande bevis, med ett HallonKitty-plåster på knät och svarta sorgkanter på alla fingrarna. Hur kunde detta ske?

Jo, jag hade ju för avsikt att motionscykla. På landsbygden ville jag cykla. Med vinden i håret, Pet Shop Boys på Spotify och sädesfälten böljande. Vackert så. Från mitt hem och förbi Lunds snyggaste  byggnader som alla vill vara inne i, i.e. Sony Ericssons Greenland och Glasgow, via Ladugårdsmarken och ut till Stångbys nybyggnation, varpå jag tänkte att en avstickare till Vallkärra vore inte dumt, den tar vi sa Pållen.

Men dra mig baklänges, kedjehelvetet hoppar av just som jag träder över tröskeln till Vallkärra, 12 kilometer från mitt hem. Kan man trycka på den igen, i all hast och med bara händerna? Nej, det kan man icke. Men finns det inte en byggarbetsplats här precis i närheten? Ja fan, det gör det och här tänkte jag mig att det skulle finnas ett antal starka villiga män som ville hjälpa en tant i nöd.

Sturskt leder jag in cykeln på gårdsplanen, möter en man och frågar om han har en skiftnyckel till övers. "Du får fråga Dimitri" (eller vad fan han nu hette), sa han surt. Jag fortsätter in och i en lada sitter 6 trötta  gubbar och äter vad jag kan se middag. Vinbuteljer på bordet. Jo, man tackar. Jag frågar försiktigt och vänt om det är någon som har en liten, liten verktygslåda till övers, kanske händelsevis en skiftnyckel iallafall. "Fan, mitt i maten blir man avbruten" muttrar en gubbe och lommar iväg med ett "vänta här". Jag väntar. Länge. Han står vid matbordet, ska väl trycka i sig sin förbannade köttbit, skölja ner med vin. Sedan kommer han tillbaka med en skiftnyckel. Men vägrar låta mig ta den, för här krävs en karl. Tycker han. Bara att han är fullständigt oduglig. Säger att det inte går för att kedjan är för kort. "Skaffa en ordentlig cykel" ryter han. Men han är lika omutlig som Alfons pappa är med sågen; Rör inte min skiftnyckel. Så trixar han och separ sig, säger att "nu är det spänt, off you go". Jag tackar mjukost trots att jag vill säga thanks for nothing, och rullar iväg.

Men sedan drar jag på trissor - den halvtaskigt fastspända kedjan hoppar så klart av igen efter 100 meter. För den är ju slapp som en gammal kärringfitta, vem fan trodde han att han var? Ingen cykelmontör iaf, det vill jag med bestämdhet hävda. Jävla sopa. Jag har god lust att gå tillbaka och klaga, men inser att jag inte har sådana rättigheter. Istället får jag sätta på kedjan igen. Nu är det lätt. Bara att den är så slapp (som du vet vad) att den ramlar av igen. Ungefär vart tjugonde meter. Och här är jag, i obygden, på nån gammal rutten grusväg i närheten av Vallkärra. Är att ta livet av sig ett alternativ? Nähä, inte det. Små söta barn väntar ju hemma.

På med kedjesatan igen. Och i samband med detta använder jag några av de fulaste orden jag kan, för att liksom lätta på trycket, varav rövhålskatarr är ett, bajsfitteknull ett annat.

Vart ska jag? Till råga på allt elände hamnar jag i limbo vid sidan av järnvägsspåret och kan inte komma över till rätt sida. Här ringer jag min man och tänker att han ska erbjuda sig att köra iväg med de två små barnen i bilen och lasta in min cykelhora. Men det gör han inte. Med all rätt, inser jag in hindsight. Bredvid tågrälsen finns en liten fjuttig lantbrukarväg, längs åkern. I hopp om att den ska leda någonstans, det är iallafall rätt riktning, rullar jag ner för den. Dock övergår den till en minimal stig genom en skog. Men jag ser på Google Maps att det är åt rätt håll, så jag ger mig in i mörkret, i ovissheten, till trollen. Upp för en backe stretar jag med min hoj, och där, där på andra sidan ser jag cykelspåret, ser jag ljuset, ser jag de vackra nybyggda villorna på Annehem.

Och i den vevan blir jag så ivrig att jag tänker att jag kan rulla ner min cykel för en jävligt brant backe, från skogen till cykelspåret. Kan jag ju inte. Lilla tanten. Cykeln rullar och jag med den, tappar både grepp och kontroll, faller som en tappad handske ner för backen, och med en evinnerlig tur ner i en lövhög, hamnar under cykeln och river mig på ben och arm. Huvudet klarade jag, thank you very much, hjälm hade inte hjälpt. Hjälm är väl för töntar? (Den som sa det han var det).

Borsta bort löv, skiten sitter fast och får vara kvar, på med kedjekuken för sjuttioelfte gången.

Nu kommer jag iallafall på att jag är nära min systers hem, så efter ett 15-tal ytterligare kedjepåsättningar är jag hemma hos denna hjältinna. Jag får instruktioner, skiftnyckel och skruvmejsel av en engelsman som är man nog att låta kvinnan kunna själv. Så jag gör't. Skruvar av hjulet. Spänner kedjan. På med hjulet, perfekt spänning och off I go.

Rullar hem. Och blir omplåstrad av allra snyggaste Lolo som har Hallon Kitty-plåstren redo.

Vilken fars, vilken buskis, vilken oerhört trist komedi. Vilka synnerligen otrevliga och odugliga byggjobbargubbar.

Och vad har jag lärt mig av denna farsiella historiett? Att själv är bäste dräng. Att ensam är stark. Att jag nog inte är så jävla sugen på att cykla på ett tag. Och att man om man är så dum att man ger sig iväg ut i obygden till hojs ska ha med sig en liten verktygslåda av fickmodell.

Godafton.