Jag har för vana att förlusta mig på restaurang. Varje dag faktiskt. Sån är jag.
Tänk dig själv att du satt dig vid levande värmeljus och ska inta en stilla supé med din partner, och så klampar det in en fet familj med två ungar under tre år, tycker du det verkar ball? Tänker du ofta "åh, vilka gulliga ungar"?
Knappast va. I bästa fall sitter de och är högljudda vid bordet, ställer 20 frågor. Vad heter han (pekar på mannen vid nästa bord), varför då, jag vill ha coca-cola, jag vill ha tomat. Eller så springer de runt borden, i hela rummet, gömmer sig, skrattar högt och kutar runt hörnen, överallt, tjohej. I värsta fall gallskriker de. Gråter. Vill varken ha napp eller välling.
Jag har varit ansvrig för samtliga tre scenarior. Tough shit. Vad gör man? Ska man sitta hemma på fisens mosse bara för att man förökat sig? Nej, man måste få vara ute och roa sig, så är det bara. Och man gör ju vad man kan för att hålla ljud- och springnivå nere.
Att sitta och pilla med saker är t.ex. ett bra tidsfördriv som kan ske under tystnad. Riva av etiketten på flaskor, pilla med stearin, riva servett i små bitar och kasta på golv. Allt detta kan ske under någorlunda tystnad, men ses förstås inte med blida ögon av restaurangpersonalen. Men vad gör man? Alla kan inte vara nöjda jämt.
Den här veckan har jag bland annat låtit mitt barn låtsasäta plasttårtbitar vi hittade på en cafédisk. Vi tog dem till bordet och äcklade oss med dem. Kul för personalen. Och på kvällsrestaurangen fick hon pilla med en ljuslykta med stenar och stearin. Spillde ut dem, förstörde arret, men vad fan. Hon gallskrek iallafall inte. Det gjorde däremot den lilla bäbisen vid tillfälle. Och när alla andra middagsgäster började vrida på sig av avsmak tog jag med min bäbis ut på gatan där hon somnade till slut. Jag gör mitt bästa. Men det är inte så jävla lätt.
Det är inte lätt att gå på restaurang varje dag, kan du tro. Leva lyxliv och götta sig. Det har sitt pris.
Tänk dig själv att du satt dig vid levande värmeljus och ska inta en stilla supé med din partner, och så klampar det in en fet familj med två ungar under tre år, tycker du det verkar ball? Tänker du ofta "åh, vilka gulliga ungar"?
Knappast va. I bästa fall sitter de och är högljudda vid bordet, ställer 20 frågor. Vad heter han (pekar på mannen vid nästa bord), varför då, jag vill ha coca-cola, jag vill ha tomat. Eller så springer de runt borden, i hela rummet, gömmer sig, skrattar högt och kutar runt hörnen, överallt, tjohej. I värsta fall gallskriker de. Gråter. Vill varken ha napp eller välling.
Jag har varit ansvrig för samtliga tre scenarior. Tough shit. Vad gör man? Ska man sitta hemma på fisens mosse bara för att man förökat sig? Nej, man måste få vara ute och roa sig, så är det bara. Och man gör ju vad man kan för att hålla ljud- och springnivå nere.
Att sitta och pilla med saker är t.ex. ett bra tidsfördriv som kan ske under tystnad. Riva av etiketten på flaskor, pilla med stearin, riva servett i små bitar och kasta på golv. Allt detta kan ske under någorlunda tystnad, men ses förstås inte med blida ögon av restaurangpersonalen. Men vad gör man? Alla kan inte vara nöjda jämt.
Den här veckan har jag bland annat låtit mitt barn låtsasäta plasttårtbitar vi hittade på en cafédisk. Vi tog dem till bordet och äcklade oss med dem. Kul för personalen. Och på kvällsrestaurangen fick hon pilla med en ljuslykta med stenar och stearin. Spillde ut dem, förstörde arret, men vad fan. Hon gallskrek iallafall inte. Det gjorde däremot den lilla bäbisen vid tillfälle. Och när alla andra middagsgäster började vrida på sig av avsmak tog jag med min bäbis ut på gatan där hon somnade till slut. Jag gör mitt bästa. Men det är inte så jävla lätt.
Det är inte lätt att gå på restaurang varje dag, kan du tro. Leva lyxliv och götta sig. Det har sitt pris.
1 comment:
...men det drabbar ingen fattig! ;-)
Post a Comment