Min nya kropp

Hej. Du som kände mig under min Londonska storhetstid - tyckte du att jag var osedvanligt tjock, att mina kläder satt illa, att jag borde s.a.s. klä mig efter figur? Jag bara undrar.

2008 - tre år sedan, två barn sedan

Jag och min flickvän på den tiden, Svenny, brukade lite skämtsamt säga att vi hade "omvänd anorexia". Vi tittade i spegeln och såg en smal och snygg fast vi i själva verket var rätt svullna. Men det var ju bara på skoj - egentligen tyckte jag på riktigt att jag var rätt smäcker läcker. För det var jag väl? Stora fasta bröst och långt hår ända ner till ändan (det fanns ett nummer man kunde ringa när jag var liten, då sa tanten på andra sidan linjen just så). Eller?

Nu väger jag nästan exakt som jag gjorde då, t.ex. när denna bild togs, men inte fan är jag så läcker. Och jag tycker att jag är skitfet. Kläderna sitter illa som korvskinn - de kläder jag tyckte jag var snygg i då, i början av 2008. Skjortor i storlek 40 spänner på ett helt annat sätt över dubbelgraviditetsmagen än vad de gjorde över ölkaggen. Bröna är tamigibrasan inte alls lika stora och snygga som på bilden. Brumman verkar ha förfallit och förminskats. Love handles dock större än självaste Anna Nicole Smiths en gång var (hon dog väl?). Rynkbeståndet runt ögonen har till på köpet urartat. Vilket förfall!

Och det är bara att inse att en kvinnas kropp förändras av att bära barn (oavsett vad vissa superkvinnor som Victoria Beckham och min mamma hävdar, "jag har samma kropp som när jag var 18" har jag hört någon av dem säga). Saker flyttar på sig; tyngdpunkter, fettvalkar. Former förändras. Till det sämre, verkar det tyvärr.

Jag kan bjuda på det, för det snyggaste jag har nu är ju iallafall mina barn. Jag tycker bara det är satans amärkningsvärt att vågen visar samma nu som den gjorde då, bara att jag är så jävla tjockful nu, men var så förbannat snyggsmal då.