Gulligt, tjejigt och fint. Eller tufft, rockigt, pojkigt.

Det är svårt det här med Hallon Kitty. Klänningarna. Sötgröten.

Idag greppade Lovisa en rosa prinsessbakelse på Kappahl och förtrollades av dess vidriga skönhet (se bild, just den var det). "Åååååh", utbrast hon och grep tag i tyget med vördnad i fingrarna. "Fyyy!", sa jag, "den var inte fin". För det var den ju inte. Och inte bara det, den var ju urtypen av ett riktigt cp-tjejplagg - sånt man ibland ser småflickor iklädda på stan, och man förfäras och tänker "usch, ost", men inser sedan den strid som förmodligen försiggått hemma när lillflickan vägrat ta av sig fanskapet till förmån för normala kläder. VARFÖR undrar jag, varför vill dom?

Men det är så klart för att det är vad de tutats i. Att små flickor är söta. Och allt ska vara rosa. Det finns ingen sådan biologisk önskan, det är jag säker på. Med min inställning borde dock min dotter tycka prinsessklänningen vara urtöntig, men det finns väl tyvärr fler som påverkar.

Och jag ska inte sticka under stol med att jag tycker det är viktigt hur man ser ut. Jag gillar fina kläder, smink, nagellack och smycken. Inte för att jag ska få ligga dock, det ska man inte tro. Utan för att allt handlar om att vara smart, snygg, rolig, snäll. Just de fyra, utan inbördes rangordning, är de viktigaste här i lilla livet. Skulle jag rangordna dem tycker jag personligen 1. rolig 2. smart 3. snygg 4. snäll. Så snygg kanske inte är viktigast, men det är fan så viktigt, såsom en av fyra hörnstenar, you get me.

För den sakens skull vill man ju inte, som det ibland varnas om, få döttrar som blir rosa monster som sminkar sig från 5, bantar i 10-årsåldern och ligger när de är 13 för att få bekräftat att de är snygga. Därefter sillisar och botox-knaserier. Det vill man inte. Men jag tror det ska till åtminstone ett par idioter för att det ska gå så långt, det tror jag. En idiotmamma och en idiotdotter, minst.

Typiskt tjejigt, det är ju trams. Typiskt killigt, lika fånigt. Men eftersom begreppen existerar, och vi om och om igen påminns om dem, tex på H&M:s/Lindex/Kappahls könsuppdelade barnavdelningar, måste de tas i beaktning och man måste aktivt undvika dem. Alltså INTE klä sin dotter i rosa, för det är tjejigt. Gärna ett par balla brallor från pojkavdelningen dock. Och lätt en röd tröja till pojken, nästan rosa liksom, kom inte här och säg något om mig, jag är minsann en könsneutral förälder. Men i och med att man TÄNKER så, att man aktivt väljer bort eller väljer in, då har man ju inget könsneutralt tänkande per definition. Och det stör mig.

Det stör mig både när hon leker med dockor och med bilar. För det är så typiskt. När hon leker med dockor tänker jag "usch vad typiskt" och när hon leker med bilar tänker jag "usch vad otypiskt". In an ideal world hade man ju inte ens tänkt på det, hade man inte behövt reflektera.

Klänningen till vänster har hon fått från de spanska flickorna i London. Vi ser den lite som ett skämt, jag tror till och med det kan ha varit ett. Men den är ju rätt kul. Eller är det en form av prinsessa vi skapar i den, är den farlig?

När hon tittar på mig när jag sminkar mig och vill vara med, är det inte bra? Hade inte en son velat det? När hade han slutat vilja vara med i sminkstugan?

Är det fel med nagellack på småbarn? Jag tycker det är fint och hoppas att jag hade målat min sons också (Får jag DET, Stene?).

Men så står hon vid spegeln och säger: "Åh vad jag är söt!". Och det är hon ju. För det ser hon ju så klart själv. Och dessutom har jag sagt till henne ända sedan hon föddes att hon är sötast i hela världen. Om hon varit kille, hade jag inte sagt det då? Jag hoppas det, jag tror det. Inte hade jag väl sagt "vad tuff du är, min lille prins" och gett honom en Spiderman-pyjamas och en pickadoll iallafall.

Men just att jag tänker på det alls, det stör mig, för jag önskar att snoppen och snippan fick sakna betydelse tills den dag (ve den dag) de ska mötas i samlag. För det spelar ju ingen jävla roll mellan barn, och det har ingen betydelse hur man kissar, jag vet det, hormoner gör ingen skillnad i hur man vill leka eller klä sig, det är ju vi stora som bestämmer mer eller mindre cp-skadat.

Lovisa vill bli byggjobbare när hon blir stor, säger hon. Eller jobba på Sony Ericsson. Så klart. Det vill väl alla, jag med. Typiskt killigt. Damfrisör eller flygvärdinna har jag aldrig hört henne nämna. Ska jag vara stolt över detta, tycka att jag lyckats? Måste jag tycka att det är så coolt att hon säger så?

Man kan vara både söt och tuff. I know. Men det plågar mig att jag aktivt reflekterar över detta, att jag medvetet vill styra bort från saker som är tjejiga. Kanske inte till det grabbiga, för nätbrynja och bärs önskar jag henne inte heller. Men jag eftertraktar en könsneutral utopi där könsområdet var lika slätt som Barbies och Kens, där man slapp tänka så förbannat.