Men det bara slinker ur mig. Det är nåt som bubblar och vill ut. Jag spyr s.a.s. ordbajs genom munnen, sk fekala kräkningar, fast det är ord istället för bajs. Men ut måste det visst.
Det här med att blogga är ett billigt sätt att blottlägga sig, för dem som inte är tillräckligt talangfulla eller tålmodiga för att skriva något riktigt, t.ex. en bok. Eller åtminstone en novell. En krönika allra minst. Bloggandet är den slöes roman. Slinker ganska obemärkt förbi, ett skratt lika litet som en fis i världsrymden, om man är riktigt rolig. Annara bara bläddrar man i sin reader och tänker väl ungefär jaha.
Den största kicken med att blogga är således att man kan uppröra folk. Oj, vad människor blivit sura över mina blogginlägg genom åren. Jag ska inte länka till dessa inlägg för då kanske det är någon som blir sur igen. Men vi minns väl alla. Falsk artighet - om beteeden på semestern i Barcelona. Ett inlägg om kärringar vid ratten som min mamma nästan började hata mig för. Något smått enligt pk-eliten rasistiskt om hur olika kulturer reagerar vid kris, säkert massa inlägg om hur vedervärdigt dumt det är med religioner. Politik är att knulla. Något om barnfattigdom, skyll dig själv om du är fattig liksom. Skrythistorier om hur snygga och duktiga mina barn är.
Ja, man kan lätt få uppfattningen att jag är en vidrig människa. Den kommentaren har jag anonymt fått. Men det tycker jag inte jag är. Inte vidrig. Måhända för ärlig, för frispråkig och för gnällig. Men inte vidrig.
Stundtals vädligt rolig, men mest meningslös.
Det här med att blogga är ett billigt sätt att blottlägga sig, för dem som inte är tillräckligt talangfulla eller tålmodiga för att skriva något riktigt, t.ex. en bok. Eller åtminstone en novell. En krönika allra minst. Bloggandet är den slöes roman. Slinker ganska obemärkt förbi, ett skratt lika litet som en fis i världsrymden, om man är riktigt rolig. Annara bara bläddrar man i sin reader och tänker väl ungefär jaha.
Den största kicken med att blogga är således att man kan uppröra folk. Oj, vad människor blivit sura över mina blogginlägg genom åren. Jag ska inte länka till dessa inlägg för då kanske det är någon som blir sur igen. Men vi minns väl alla. Falsk artighet - om beteeden på semestern i Barcelona. Ett inlägg om kärringar vid ratten som min mamma nästan började hata mig för. Något smått enligt pk-eliten rasistiskt om hur olika kulturer reagerar vid kris, säkert massa inlägg om hur vedervärdigt dumt det är med religioner. Politik är att knulla. Något om barnfattigdom, skyll dig själv om du är fattig liksom. Skrythistorier om hur snygga och duktiga mina barn är.
Ja, man kan lätt få uppfattningen att jag är en vidrig människa. Den kommentaren har jag anonymt fått. Men det tycker jag inte jag är. Inte vidrig. Måhända för ärlig, för frispråkig och för gnällig. Men inte vidrig.
Stundtals vädligt rolig, men mest meningslös.
No comments:
Post a Comment