Sjung för livet, eller Spring för livet

Allsång i Pildammsparken, det låter väl ball. Någonting för sångfåglarna från Lund, absolut alla gånger.
Så vi trotsade regn och rusk, slängde oss på gula bussen till Malmö. Suget.

På vägen till parken stannade vi till vid ett gatukök och tyckte vi var jävligt lustiga när vi beställde varsin glass. I regnbyxor liksom. Under ett paraply va. Med mjukglass. Hur tokroligt som helst tyckte vi och tog en idolbild på oss.

Stärkta av glassen stegade vi vidare till parken. Här ska sjungas. Vi ägde, vi sjöng upp, vi var laddade. Hittade Kalle Kula på vägen, och saken var biff. Här ska sjungas allsång, här ska skrålas. Fly mig en öl, sa jag. Bira, bira, bärs, bärs, höhö.

Döm av vår förvåning när vi hade plaskat ända fram till Pildammsparkens amfiteaterscen och möts av en skylt som kungör att Allsången är INSTÄLLD. Förnekelsechocken sätter in. Det kan inte vara sant. En evanemangsansvarig i regnblus går runt bland det fåtal tappra sångare som gjort sig besväret trots väderleken, däribland vi, emedan bandet plockar ihop instrumenten och tekniken på scen. Det blir inget, förkunnar han. Det blåser för mycket. Regnar. Musikinstrumenten blir blöta. 

Jo, det blir det visst det. Det är inte inställt. Vi har ju rest ända från Norra Fäladen. Klart vi ska sjunga. Har du en låtlista, så kör vi själva. 

Säger vi. Men nej, någon låtlista finns inte (ljuger han). Det blir inget. Blött på scen ju. Han tycker vi är jobbiga och huvudsjuka, det märks.

Men sakta i backarna, hold your horses och i din hatt. MITT musikinstrument blir också blött, god dammit, inte fan ställer jag in för det. BARNEN blir ju så besvikna. We've got children here. Trör du på min hatt? Vi måste sjunga.

Och så kör vi. Jag, Callahan och Tuffisen samt två barn i 10-12-årsåldern. Upp på scen ska vi. Karaoke for beginners via You tube-funktionen på Sony Ericsson Xperia Neo. Och ja, det regnar lite på mitt musikinstrument, men jag är tapper, för barnen, vi kör ändå, det blir nåt. Det blir:

We are the world
Hey Jude
Hallelujah
Imagine
Angels
Go West

Och där står vi och skrålar som vore vi själva definitionen på töntighet, medan bandet packar ihop i sina lastbilar, burkigt ljud från telefonen, darrigt svaj på rösterna. För att vi skrattar så mycket. Åt vår egen cp-skadade förträfflighet.

Om du händelsevis var där, om du var en av dem som tittade förbi men såg på skylten att evanemanget var inställt, men sedan såg du att det alls inte var inställt, för där stod ju ett band på scen. I regnmundering, ett par paraplyer, en You Tube-skärm, smått galna uppsyner och stripigt hår men vackra röster. Det var alltså inte Glada Hudikteatern som var där och gästspelade, det var jag, mina syskon och mina systerbarn. Tuffast i kommunen, om du undrade.

Allt blir mycket roligare om man är stygg.