"The Santos-Hammarlund Google+ marketing campaign"

Jag är en nörd. Det har jag varit länge. Jag har gift mig med en också. Det är bra.

Det är väl så med "blyga" människor, att de ofta är nördiga. Vi tycker om att gömma oss bakom en skärm. Blir lätt obekväma i sociala sammanhang, när de sker IRL. Hur ska man stå, vad ska man ha på sig, vad ska man säga? Allt det där är så mycket lättare på world wide web. Lite mer eftertanke, lite mer vinklat. Man visar det man vill visa. Ger sig själv en snygg profilbild och så är det bra med det. Ingen behöver se att jag har putmage och tradiga förhårdnader. Min röst gör sig bäst i skriven form.

Såsom Google-nörd kan du ju ge dig på att vi blev illa Google+-sugna när denna nya sociala plattform släpptes för ett par veckor sedan. In på ett glassigt bananskal gled vi, och de senaste dagarna har vi utnyttjat till att utforska denna plattform.

Och jag gillar't. Älskar't? Återstår att se.

Men vad är detta Google+, behöver vi det verkligen? Inte en till grej att hålla reda på, suckar Svenne B. Själv säger jag ja tack, en till och tycker att det är spännande att vara med från början, som pionjär, betatestare och självutnämnd expert.

Den här snubben beskriver bra vad det handlar om: Definition of done (Erik Fors-Andrée)

Och denne man, ger oss en liten vink om Google+, in a nutshell (klistrat från Google+):

Mike Elgan  -  Yesterday 21:49  -  Public

Here's what I love about Google+ in general and the Google+ Diet in particular:

Instead of saying, "I'm going to write a blog post now," or "I'm going to send an e-mail" or "I think I'll tweet something" you simply say what you have to say, then decide who you're going to say it to.

If you address it to "Public," it's a blog post.

If you address it to "Your Circles" it's a tweet.

If you address it to your "My Customers" Circle it's a business newsletter.

If you address it to a single person, it can be a letter to your mother.

I'd say this is pretty revolutionary.

Jag gillar cirklar. Jag gillar att kategorisera människor. Särskilt eftersom det är hemligt hur jag kategoriserar dem. Och bara för att jag lägger en skojare i en cirkel, eller "krets" som man tydligen ska säga på svennebananska, behöver han inte adda mig. Vi behöver inte vara vänner på riktigt. Och det är ju skönt. För på Facebook finns det ju många ostar som kanske är sjukt intresserade av mig (för att jag är så häftig) men som föga eggar mig, och vice versa. Då slipper man!

Ett annat dilemma jag ofta har på Facebook är vilket språk jag ska skriva på, när jag statusuppdaterar. Skriver jag på engelska verkar jag pretto inför mina svenska vänner, som trots allt utgör den största skaran. Men skriver jag på svenska exkluderar jag ett stort antal internationella vänner. Och skriver jag på engelska får jag ofta kommentarer på svenska ändå, som mina tyska polare inte förstår. Ja, du fattar. Med circles kan jag nu kategorisera mina kontakter efter språk, så att jag kan posta på svenska till de som fattar det och på engelska till de som har det som modersmål (und so weiter). Så har jag sparat mig onödig genans!

Och att posta bilder på sina barn - uppenbarligen intresserar detta endast en liten skara människor, därför har jag skapat en cirkel vid namn Family där dessa bilder postas. Så slipper den londoniska pubeliten se detta skit och förfäras över min ostighet. Så bra!

Din arbetsgivare behöver inte se din status om hur jävla skönt det ska bli med semester, dina nedräkningar och hur du är ute och tar dig ett järn på dina sjukdagar - skapa bara cirkeln "work" och skippa att inkludera den när du skriver något nedlåtande om din arbetsplats! Och tvärtom kan det också vara möjligt att posta "jobbhemliga" uppdateringar bara till dina kollegor. Smart och snyggt jobbat.

Jag kan tänka mig att nyanlända dock hamnar lite i tomma intet när de loggar in först. Vad ska man göra, och hur? Här finns ju inget!  Och så adopterar man bara sitt Facebook-beteende rakt av och s.a.s. börjar statusuppdatera till alla sina cirklar. Berätta om senaste trädgårdsplantan, soffmyset eller vad man åt till middag. Visst, det kan man också göra, men det är ju inte det som är grejen, isåfall kan man ju stanna med gubbarna och tanterna på Fejjan.

Så här kan man tex vara helt privat i sitt flöde på G+:
(såvida man inte postar en screenshot på sin blogg kan ingen se det)

Eller så kan man posta till hela världen, lite som Twitter. Men Twitter, det är väl bra 2010, det?

Jag satsar allt på ett kort. Google-kortet. Jag tycker det är hett.

Inte för att jag tänker lägga ner Facebook, Twitter, Blogger - jag gillar att ha många järn i elden. Men det är det tydligen många andra som tänker (se här) - människor som inte tycker sig ha obegränsat med tid.

Facebook har väl också lite av löjets skimmer, eller hur? Jag tycker man ofta hör folk klaga på att deras FB-vänner skriver så jävla ostiga saker, och att man är vän med en massa löst folk från 1900-frös-ihjäl som man ger blanka fan i men som man måste vara vän med av ren artighet (eller är det bara jag?). Tvärtom också förresten - att man skulle vilja vänfråga någon men det känns penibelt att fråga. Med G+:s cirkeltänkande blir ju detta irrelevant. Man behöver inte följa varandras bloggar eller Twitter ju, lika lite måste man cirkla tillbaka de töntar som cirklar runt en. Och de som väljer att lägga till mig kan bara se vad jag väljer att visa för dem. De lär aldrig se vad jag postar i min BFF-cirkel t.ex. Den du, den vill alla åt, men ingen vet vem jag har i den. Så jävla sjukt spännande.

Om du inte är övertygad nu, tycker jag du ska ta ditt internetjag och gräva ner nånstans tillsammans med andra reliker från forntiden, före juli 2011. För det är nu det börjar. Det sociala experimentet blir en social verklighet.

Rubba inte mina cirklar.