Arbetsplatsen

Själv står jag vid spisen och föder barn. Det är mitt nuvarande kall. Jag klagar inte. Så mycket.

Idag besökte jag min gamla arbetsplats. För att luncha med en fin menspropp*. Och så var jag uppe på mitt gamla kontor och visade upp mitt nya snygga jag. Det hela var trevligt, missuppfatta mig rätt, men också lite sorgligt. Att jag inte får vara med. Att man så lätt kan byta ut och ersätta. Inte bara mig, vem som helst.

Det uppstod bland annat en ytterst penibel situation när den lille killen i fina märkesskjortan, som tagit över chefspositionen allan, skulle introduceras till ett gäng av sina nya undersåtar. Stelaste pinnen i vandrande pinnen-buren. Och så stod jag där mitt ibland fåren och var inte ens anställd. Och han låtsades inte känna igen mig trots att vi träffats förut. Man gör alltid så. Kung slår knekt, you know it. Han sa att par spända fraser, och alla måste känt av att stämningen var som en fiolsträng, spänd till bristningen. Usch. Men man var nog tvungen att vara där för att fatta. Fatta fjanten. Jag fattade galoppen, gick hem.

Jag undrar var man ska trycka in mig när det är dags för mig att återvända. För det ska jag ju. Tids nog. Men jag vill inte sitta i bur, jag vill inte vara stel pinne, jag vill ju jobba med killar som Jesus. Får jag DET, som sepet sa. Du får ha en trevlig helg. Åh, jag saknar. Det gamla, förr, då det var bättre. MITT jobb, som inte finns längre.

*menspropp = ett annat ord för Manpower-konsult