1800-talsfasoner och humorbefrielse i vårdapparaten

Respekt. För mig är det inte något man per automatik åtnjuter med sin rang, utan den måste förtjänas och vinnas. Genom att man visar sig kunnig, smart och duktig. Ganska enkelt.

Men så vet vi ju att det finns as här i världen - vem minns inte Vårtkärringen, min forna kollega och ett av de största hatobjekten jag mött i mitt liv. Som av outgrundlig anledning hade en hög position inom företaget jag jobbade på, trots att hon passerat 70 och ännu mer häpnadsväckande trots att hon var den mest odugliga, otrevliga och falska människa jag träffat sedan jag föddes. Men respekt skulle hon ha. Obegripligt.

På min oerhört snygga arbetsplats i Sverige har jag inte stött på några dylika fasoner och det kan jag förtälja är så ini helvete skönt. Ingen i mitt gäng kräver fjäsk, tåkyssar, röda mattor och specialbehandling bara för att man har en viss position. Nej, här är alla lika, bara vissa duktigare än andra. Men alla sitter tillsammans och alla skojar lika bra och på samma nivå. Älskar't. Och just det här med den hierarkifria arbetsplatsen, brukar jag framhäva som en av de främsta fördelarna för Sverige i den evigt pågående bataljen England vs Sweden. Den och avsaknaden av slipsnissetramsande och dresscode med fula kostymbyxor (jeansförbud) på arbetsplatsen. Skönt att slippa. Avslappnat och helt klart bra för arbetsmoralen.

Döm då av min förvåning när jag för ett par dagar träder in i den svenska vårdapparaten, och jag möts av ett gäng humorbefriade muppar med 1800-talsmanér. Jag snackar alltså om personalen på Patienthotellet i Lund. Om Amingspolisen. Och om Den Store Doktorn.

Du känner väl mig. Om jag är lite obekväm eller trängd eller bara mig själv vill jag gärna skoja. Och jag är av den ovanliga åsikten att man kan skoja om allt. Vissa skämt drar jag bara i hemmets lugna vrå, men ändå. Förlossningar är t.ex. något jag gärna skojar om, drar i långbänk, ältar och överdriver. Utom kanske just under de 17 helvetesminutrarna, dem skojar inte ens jag bort. Men förutom under de 17 minutrarna rådde det en någorlunda glad och uppsluppen stämning där i förlossningsrummet. Men det kan så klart ha berott på att de var så jävla nöjda att det blev en NATURLIG  förlossning utan kniv och epidural. Då kunde de kosta på sig att le. Här sparade vi in ett par tusenlappar för landstinget, duktig idiot. Och tänk, vi behövde inte ens kalla på Farbror Doktorn, fy fan vad vi är bra, high five.

På Patienthotellet skulle det nyfödda barnet dock kontrolleras av en doktor. Och detta skulle gå till på det ineffektiva sätt att alla föräldrar skulle ställa sig utanför doktorns mottagningsrum klockan 10:30. Foga er i ledet, se så, doktorn kommer snart, han kan inte vänta, men det fan ni, era luspudlar. Fortfarande klockan 11 hade ingen doktor dykt upp, och där stod ett tiotal föräldrar med sina småttingar, som bevis på löjlighet. Och ingen protesterar! Bara jag, men bara för mig själv och min man, med svordomar, vilket kan tyckas poänglöst.

Doktorn är tyvärr lite sen, annonserar så en sköterska (no shit, Sherlock), kanske kan vissa av er gå tillbaka till era rum så kallar vi. Jo men visst, vi går till rummet.

Så blir vi kallade. Och en ful otrevlig någorlunda ung kärring, som heter Emma av alla vackra namn, klämmer på bäbisen. Drar lite i armar och ben, lyssnar på hjärtat i 2 sekunder, lyser med en lampa in i munnen, kollar att hålen sitter där de ska. En högst amatörmässig undersökning som mitt lekmannaöga inte förstår varför det krävs en Doktor för. Förmodligen bara för att Doktor betyder pondus och på pappret ser det bra ut att ticka boxen för doktorsundersökning avklarad, yes box.

Hon ger ett väldigt stressat och otrevligt intryck. Många barn köar. Ja men jobbigt för dig du, jag tror dock vi klarar oss utan din tramshjälp. Vill jag väsa. Och besvikelsen över att Isabella har gjort i blöjan när hon ska kläs av för intimundersökning. Jag får torka bort det värsta, suckar hon. Lämnar bajsrester runt lilla snippis. Dumma tant. Japp, då var det klart, kan du ta med henne ut och klä på henne, många barn vettu, säger hon. Har hon mage! Men då äntligen släpps jag ur komans grepp och protesterar. Nehejdutack, jag klär på mitt barn här inne under värmelampan, det tar 30 sekunder, taximocka, välkammad utter. Pust och stön från doktorshoran som tror sig vara viktigast i världen sina attitydproblem till trots. Thanks for nothing. Vad är det för förlegade 1800-talsvärderingar att man ska tassa på tå runt en Doktor bara för att den är Doktor, om än med en pissig attityd? Aldrig i livet.

Och sedan den totala humorlösheten, oförmågan att skämta. Allt är på blodigt allvar. Amning är inget man skojar om, får jag bistert erfara. Jag försöker ju så klart.
-Hej, har jag kommit till Amningspolisen? (jag på interntelefonen från mitt rum, möts av ett rungande va?? och en fnysning som skrämmer mig)
-Kanske dags att ta till flaskan, höhö (jag apropå hur jobbigt det är att komma igång med amning, insinuerar att jag vill supa ner mig, vilket möts av onda ögat)
-Hon får ta skeden dit hon kommer (jag angående Isabellas intag av utpumpad bröstmjölk via en sked, möts av totalt oförstående).

Nej, jag vet att jag inte kommer att erhålla Nobels humorpris för ovanstående, men de kan väl för fan ha vett att låtsas, att vara lite inställsamma för att få mig att trivas. Jag tänkte mig att en vårdinrättning som dessutom bedriver en form av hotellverksamhet skulle vara någorlunda serviceinriktad, men tji fick jag, hut skulle jag veta. Och respekt skulle jag visa, för Doktorn med stort D och för den skräckinjagande Amningspatrullen.

Men av mig får de ingen respekt, lika lite som Vårtkärringen fick det. Respekt måste man jobba för, glöm aldrig det.

"Some people have so much respect for their superiors they have none left for themselves"
- Peter McArthur

"If you want to be loved, be lovable. If you want respect, set a respectable example"
-Denis Waitley

"You can joke about anything, if you're good enough"