Sjukhusskräck

Jag brukar känna mig lugn och trygg i sjukhusmiljö. Förvissningen om att OM något händer finns det kompetent personal, kraftfull utrustning och effektiva behandlingsmetoder. Inbillar jag mig. På så vis har jag stort förtroende för sjukvårdsapparaten.

Men problemet är ju att få komma till. Att ens få prata med någon - om ens ärende inte är 112-akut. Som ett bevis på löjlighet sitter man frustrerat och telefonköar som en annan bajsnödig callgirl, minst en halvtimme, jeden falls. Men varför? Det är som att de VILL erbjuda en smått sketen service, bara så att man minsann inte ska tro att man är viktig och speciell. Vi hinner inte med. Och när man ifrågasätter är det alltid samma ramsa om personal- och resursbrister. En sketen receptionist har man inte deg till. Till fikat har man dock plenty.

Samtidigt kostade det mig idag i runda tal 550 riksdaler att uppsöka den offentliga vården och få medicin. Vart går de pengarna om skattebetalarna står för själva vårdapparaten? Fikakassan? Jag fattar inte. Vad kostar ett besök hos privatdoktorn då? Är det kanske honom man ska lägga sitt krut på? Ge mig en privat sjukvårdsförsäkring any day, ge mig nåt dom funkar, någon som faktiskt vill hjälpa. Jag är så trött på att vänta och på att känna att jag stör när jag ringer och gnäller.

Det blir liksom pinsamt om man har ringt och bokat en vårdgivares dyrbara tid och så har man inte vett att vara sjuk - varför jag alltid måste hoppas att det är något relativt allvarligt fel på mig. Så att jag inte besvärar i onödan. Tar tid från någon annan som behöver den bättre än jag med min hypokondri. Så att jag inte framstår som pjåskig.

Som när jag snöt ut KNALLGULT snor en påsk (passande nog) samt totalförlorade mitt lukt- och smaksinne, och tänkte att det går väl över. Men det gjorde det ju inte och till slut skickade min mamma iväg mig till vårdcentralen där det medelst ultraljud genom kinden med lätthet kunde konstateras att jag led av en tung form av bihåleinflammation. Vilken tur. Vem vill komma med falsklarm, vem vill cry wolf liksom. Penicillin, ja tack.

Eller förlossningsdags. Med visst mått av ajaj-värkar red jag in till kvinnokliniken i tron att nu kommer de skicka hem mig. Patetiska pjåskaren har inte öppnat sig en millimeter. Åh så genant för mig som gammal person. Döm av min förvåning när jag visade mig ha genomlidit 6 cm alldeles på egen hand. Sex! Jag började givetvis darra som asplövet av skräck inför denna info, men då fick jag ju morfin insprutat som en riktigt härlig knarksil. Sedan följde den numera legendariska anekdoten om de 17 minutrarna, som ju också får tjäna som bevis på att jag är fan ingen softish mjukis, jag är tuff som tåget.

Men så hände det igen med den förbannade mjölkstockningen from hell. Jag egenvårdade enligt 1177:s anvisningar. Men ligger fortfarande och feberfrossar om nätterna. Tänkte att det försvinner väl när jag pumpar så duktigt, av sig själv. Men det gjorde det ju rakt inte.

Så efter ihärdigt telefonerande i morse och en känsla av uppgivenhet får jag till slut en akuttid. Känner efter i kroppen och känner att det kanske blivit bättre av sig själv. Vilken skam, vad ska jag nu där och göra, bevisa min löjlighet månne? Känner efter lite till. Nog gör det lite ont ändå? Hoppas på infektion så att jag ska slippa störa vårdapparatus. Och visst fan är jag infekterad i vänsterbrödet, varsågod en tiodagarskur av antibiotika. Vilken tur.

Det är folk som resonerar som jag, som dör i cancer. Som åker in när det är för sent. Bajsar blod i ett halvår. Lever med fantomsmärtor. Vill inte störa eller framstå som pjåskig. Fy fan, skrämmande tanke, jag borde skärpa mig.

Ta lite plats. Visa att gammal är äldst och var skåpet ska stå. Vara sådär härligt osvensk som jag ju kan vara.

Bara febern och frossan går över. 38,6 celsiusgrader and counting. Sjukast i kommunen.