Vem bestämmer?

Nu har vi beslutat att Lilla går och lägger sig när klockan slår 21. Man måste tydligen bestämma sånt åt folk som inte är många år fyllda, för de vet inte sitt eget bästa. De flesta i hennes ålder knyter sig redan vid 7 eller i värsta fall 8, men där tycker jag allt att gränsen småsprang. Då hinner man ju knappt hem innan det är dags för nattning, och så får man på köpet en som vaknar pigg och alert klockan sex och vill kolla morgonsändningen av Drömmarnas Trädgård som ingen annan vill se.

Nej, klockan 21 är en snygg kompromiss, den tar vi sa pållen. Först står hon upp och skriker, skakar galler och vill bli upplyft ur helveteshålan aka sängen. Men sedan får hon alla djuren, inklusive Guran, och då pratar hon lite med dem, kurar ihop sig i ett hörn och somnar sötast i stan.

Nästan så lätt är det. Iallafall dag två av denna "metod". Vad jag hatar att använda "metoder" på barn. Herre min Jesus lover, kan man inte ta saker som dom kommer och lattja lite, tänker jag? Utom klockan 1 på natten när bäbisen vill hoppa i sängen och helst rita, då tänker jag inte så. Då tänker jag att nu slänger jag mig ut från balkongen, för NU ORKAR JAG INTE MER. Men det gör jag ju, orkar lite till. Och bestämmer alltså att nu ska vi använda en metod som går ut på att Lilla går och lägger sig klockan nio, marsch i säng bums.

Funkar varje gång.

Bara ett problem. Att nu ligger Guran inlindad i den lilla famnen och jag kan inte få loss honom på ett smidigt sätt. Då måste jag sova UTAN Guran, och det är tungt, mycket tungt.

Minns du att jag sa att: Guran, honom får hon aldrig, han är min, min, bara min.

Och nu har han i princip bytt namn till Goj-oj och sover i den lilla sängen. Allt för mitt barn.

Minns du också att jag brukade säga att det första jag skulle rädda i en eventuell eldsvåda, om jag bara fick rädda en grej, så skulle jag välja Guran. Då vet du hur viktig han är.

Nu skulle jag skita i allt, inklusive Guran, och bara rädda mitt barn. Viktigast i hela världen.