Om att vara lite småtjock

Jag har en tjockiscoach. Hon säger att man ska vara lite tjock, för då döljer man rynkorna och ser alltså yngre ut. Dessutom växer jag ju fortfarande. Säger hon. Och så tar jag en kaka till. Helst en japansk med fisksmak, sådana fick vi idag, och sköljde ner med japanskt grönt te, också det med fisksmak.

Sedan har jag ju som bekant omvänd anorexia. Jag ser mig i spegeln och ser en ganska smäcker, läcker figur. En liten söt flicka, liksom. Det är värre med fotografier, kameran lägger ju på 8kg, det vet vi, och ibland när jag ser foton på mig själv kan jag undra vad det där är för ett jävla fetto tills jag inser att det är ju jag. Hu vale. Men jag är ju bara lite tjock, inte som Karlsson på Taket eller Inga Gill, bara lite klädsamt rund. Eller?

Hjördis, gammelmostern nästan 90 bast i Falkis, undrade hur det var med mig, "är hon fortfarande sådär tjock?" hade hon frågat min mor (som förresten är jätteduktig och smal). Nej, riktigt så tjock är hon inte längre. Hon vägde 84, men det var ju dagen innan hon kläckte ägget, alias Lovisa. Sedan skojade hon loss på 74 för cirka ett år sedan, rullade runt i kakor, pizzor och pasta i Brasseland. Nu landar hon väl nånstans runt 65, och ser alltså tillräckligt ung ut för att visa leg vid både snus- och ölköp. Joråsatt. Vinst varje gång.

Tjockisar ser yngre ut, fräschare liksom, så är det bara. De där smala, fårade människorna, dom är vi ju inte alls avis på. Proppa igen kakhålet med en fiskkaka till, det är du värd Ullaguran.