Sunday, October 20, 2013
Lovisa går på kalas
Wednesday, October 09, 2013
Are you...? No, I'm fucking not.
Igår blev jag attackerad av en mellansvensk låglandskossa med ditmålade ögonbryn och illasittande tantkostym: "Nämen, är du...?" sa hon medan hon lade handen illustrativt på sin mage.
Jag fick riktigt jävla nog och sa till henne på skarpen att sådär säger man inte till folk, sjukt otrevligt att öppet fråga om folk är på smällen när de ser lite runda om magen ut. Jag orkar inte mer!
Och vet du vad hon sa efter jag hyvlat av henne rejält? Åh, den patetiska människan fick sån ångest kan du tro, hon försökte ta mig vänskapligt i armen, jag ryggade naturligtvis tillbaka utifallatt social cp-skada händelsevis skulle vara smittsamt. "Uppenbarligen är det något fel på min kropp" sa jag bittert, eftersom folk till höger och vänster drar slutsatsen att jag är gravid, och av alla som tror det är det väl ändå bara en bråkdel som är så idiotiska att de säger det högt. Och hon ba': "Nej! Du är så snygg, du är bland de snyggaste på hela företaget!" Men ändrade sig snabbt: "Du ÄR den snyggaste på hela företaget!". Smörj mig, gör det bara, men jag är fortfarande sur. Snygg och sur och ytterst ogravid.
Så nu har jag beställt tid hos en gynekolog för att kolla om jag har cancer eller nåt, för inte fan har jag någon bulle i ugnshelvetet iallafall.
Hello there stranger, I've got your phone
Vi blev genast detektiver. Vems är den? Rattade in och kikade genom den spräckta skärmen på ägarinnans fejsbok. Hittade.se hennes hemadress borta på Djingis. Radade snabbt upp bevis, i form av namnet på hennes man, bilder på hennes barn, senaste sms-konversationen med en dansk, tog reda på var hon jobbade, googlade, visste plötsligt allt.
Det sjukaste, tyckte vi som ju har smartfånar som förlängningar av våra armar, flera stycken och alltid på, att hon inte hade ringt till den, att hon inte saknat den. Senaste aktiviteten var liksom cirka 1830, nu var klockan efter 22. Vilken typ av människa gör så? Låg hon i själva verket nyattackerad och avsvimmad i busken? Borde vi göra något?
En annan märklig grej; hon hade inte ett enda meddelande, samtal eller mail från sin man under de veckor jag scrollade igenom. Är inte det märkligt? För det tänkte jag först, att vi ringer hennes man och berättar att vi hittat frugans leksak, men om hon inte haft telefonkontakt med honom på 20 dagar, vem är jag då att blanda in honom i hennes vardagsproblem?
Så nu har jag istället lagt den på laddning och tänker vänta tills någon hör av sig till den, alternativt trava upp till Iliongränden och lämna den i brevlådan imorgon som den hjälte jag är.
Tänk, att livet i en handvändning kan bli så spännande. Fick mig att känna mig alldeles James Bondig.
Sunday, September 29, 2013
Tid att leka
Jag var så klart rätt sugen på att gå hem efter typ en kvart, för let's face it, lekplatser är inte heaven on earth för en cirka 35-årig låglandskossa med visst krav på intellektuell stimulans, men den gubben kunde jag begrava. Inte förrän efter tredje lekplatsbesöket, när jag nästan grät av kissnödighet, fick jag med dem hem, lockade med varm choklad och Dora the Explorer.
Jag påtalade det mystiska i att andra föräldrar bara är på lekplatsen i en sekund jämfört med oss, vad är det för konstigheter, ville jag att oraklet från Brasilien skulle berätta. Och han avslöjade att det är för att jag var där. Eller inte just jag, utan någon, att Sven B vill vara ensam på lekplatsen med sina barn, annars måste man kanske prata med den där främlingen, den där andra morsan, och fy fan vad obehagligt och trist, tycker Sven. Och det kan nog ligga något i det. För den där morsan idag, hon som var där bara en liten stund, försökte jag konversera, trots att hon verkade ungefär en tiondel så ball som jag, men vad gör man inte för grannsämjan, och våra barn går faktiskt på samma dagis. Hon tyckte nog det var ytterst obehagligt att behöva prata med mig, så kan det vara.
Men det förklarar fortfarande inte varför hennes barn följde med hem på första kommandot. Det är fortfarande ofattbart hur det går till.
Friday, September 27, 2013
Wednesday, September 25, 2013
I knew it!
Ja, det börjar bli tjatigt. Ja, det är tröttsamt för mig som drabbad. Genant för mig som gammal person, skulle man kunna säga om man hette Magnus af Frodenkvist. Och ja, jag kan och borde göra något åt det. Bara att stänga chipsluckan s.a.s.
Sitter på ett möte med min nya tyska chef. Hon är väl inte nazist, men väldigt härligt osvensk i sin management style. Hierarkiskt lagd, regelverkets ryttare, kontrollfreak, you get the picture, även om det kanske inte riktigt är viktigt i just det här sammanhanget. Men att hon är väldigt rak på sak, det känns relevant för historian.
Jag berättar på mötet att jag ämnar ta februari månad ledig, för att åka till Brasilien, att jag för detta ändamål tänker ta föräldraledigt.
I knew it!!
Skriker hon upphetsat.
Och jag fräser ilsket, för det här gör mig inte glad, att mammaledigheten alltså för mina EXISTERANDE barn, att det INTE ska passera några fler knoddar ur min snippkanal, om jag får bestämma, att det hon uppenbarligen spekulerat om skulle vara ett foster, i själva verket utgörs av kanelbullar, chipsrör och smågodis. Kolhydrater om du så vill, men ingen jävla bäbis, över min döda kropp.
Nej, så säger jag inte exakt, jag har väl ett visst mått av hyfs, till skillnad från vissa andra, men man kan påstå att stämningen blev lite tryckt efter detta, och då skulle man inte ljuga.
Hennes utspel beskrevs sedermera som "very inappropriate" av en annan mötesdeltagare, och det kan jag hålla med om. Men samtidigt är det ju inte första gången, snarare tionde eller tjugonde, jag drabbats av denna penibla missuppfattning, så det är ju uppenbarligen något fel på mig och min ogravida kropp. Eller på mina kläder, de är väl för små. Eller på min hållning, jag är väl för krum.
Roligt är det iallafall aldrig, och det finns egentligen bara en sak att göra åt saken, och det är förstås att hoppa på det strikta LCHF-tåget igen. Och jogga.
Jag som hade drömt om chokladpudding, banan och vispgrädde till kvällsvard. Dra mig baklänges i en tjock handikappads rullstol, tack.
Sunday, September 22, 2013
Lyckan bor i en liten, liten låda
Idag har jag varit i kyrkan. Didi it make me kyrklig?
Nej, icke tillnärmelsevis. Men jag kunde rent historiskt tycka att det var en intressant och vacker plats. Man måste inte alltid hata. Och akustiken är så fan-da-be-dosy-fantastic in church. Låtom oss sjunga i kyrkan, me and my band, låtom oss bara slippa sjunga om den jävla Jesu.
Idag har jag varit på en golfbana. Don't ask me why. Plötsligt var jag i en hörselsnäcke-aidad tour runt Lund och den tog mig på en buss till Kungsmarken, vi såg en groda, no further questions. Jag fattar att man kan spela golf i pikétröja, man blir inte en sämre människa för det.
Jag har dessutom lyckats svälja cirka fyra pints med mina käraste anglosaxiska vänner, och det har verkligen inte gjort mig olyckligare. Ariman liksom! Från ungdomen. Jag älskar att de fortfarande har samma gamla fula bord. Gives me Mixer-feeling.
Jag önskar bara att jag hade tagit med mig filten hem från Old Bulls uteservering, då hade tamigibrasan livet varit fulländat.
Alltid är det nåt.
Wednesday, September 18, 2013
Det lilla lyckliga inrutade livet
Sunday, September 15, 2013
För att jag är sjuk i huvudet!
Men igår visade min äldsta dotter hur kastanjer växer inne i en grön frukt, att man kan öppna dem och plocka ut en brunglänsande liten nöt. Och jag fick mig en aha-upplevelse. Är det där inne de gömmer sig, inte konstigt att jag aldrig fattat var kastanjer kommer ifrån. De är gömda i en grön mantel! Vilken grej!
Vad jag däremot visste var att man brukar rosta kastanjer, om man är sådär härligt lägereldig och friluftsälskande, då kastar man ett gäng kastanjer på grillen och äter dem med smör. Coziness som i en liten box.
Så jag fick den geniala idén att här ska vi tamigibrasan rosta kastanjer, let's plocka lots, jag fyller mina fickor, fast Lovisa bara egentligen ville ha till sin samling.
Sedan lade jag nötterna på en bädd av salt på en ungsplåt, kryssade dem på toppen som en professionell kastanjelagare och kände mig som en toppenmorsa.
En halvtimme senare var det dags att smaka på läckerheterna.
Bara det att det smakade bitter gammal gubbstövel om kastanjetten. Tyckte jag, tyckte min man, tyckte vår dotter.
Och så googlade min man, som man gör, när man inte vet vad fan det egentligen är man äter.
Den hjärtklappningen jag fick när han hetsigt läste upp att det vi mumsat på var ingen vanlig fredlig kastanj, utan en giftig, DÖDLIG hästkastanj. Hästar blir tokiga av dem, människor drabbas av smärtsamma magåkommor, njursvikt och i värsta fall döden.
1177. Många ringer till oss nu, var god försök senare. Kan det vara så??
112. Nej, ingen mår ju dåligt, det måste vara att ta i.
Giftinformationscentralen. En tant svarar på första signalen. Tack tant.
- Jag har rostat och serverat vad som visade sig vara hästkastanj! Skrek jag.
- Men varför gjorde du det? Frågade Giftinformationstanten.
- För att jag är sjuk i huvudet! Vrålade jag.
- Nej, det tror jag inte. Sa hon diplomatiskt.
Sedan, efter att jag lyckats yppa med min uppbragda darriga stämma och med skärrade barnskrik i bakgrunden, att ingen hade ätit mer än en halv kastanj, kanske egentligen bara en kvarts, kanske egentligen bara en liten slick vad gällde Litensson, iallafall absolut inte mer än en äckelkastanj per person, så sa hon att gränsvärdet för vad som eventuellt kunde vara farligt låg vid en hel kastanj per gubbe, och riktigt farligt bara vid upprepad eller omfattande förtäring. Nu skulle vi på sin höjd drabbas av magknip, en eller annan spya och diarré.
- Sitt du lugnt i din båt och avvakta. Tyckte hon.
Inte så jävla lätt när man råkat förgifta sin familj. Funderingarna gick om fingrar i små och stora halsar, men jag gjorde som jag blev tillsagd, avvaktandes. Den känslan. När man stoppat i sig gift och inte vet vad som händer inne i kroppen. Den känslan. När man eventuellt ovetandes har åsamkat sitt barn smärta. Giv mig styrka!
Lovprisa herren. Själv upplevde jag viss kymighet och magknip, min gode man kände också en del symptom, man vet inte om de var inbillade sjuka. Men Litensson hade nog bara slickat lite på den fula, bittra nötjäveln, för hon drabbades ej av sjukdom, och för det är jag evigt tacksam och sinnessjukt lättad. Annars hade jag fått ringa och anmäla mig själv till socialen, ingen tvekan.
Jag kan ju inget om djur, natur, blommor och bin. Då ska man ju heller inte ge sig in i den med sådan entusiasm med smaklökarna i högsta hugg. Som en jävla idiot med de ogrönaste fingrarna i världshistorien som går till skogs och hittar några vackra svampar och kokar soppa på dem och dödar till höger och vänster, en sådan jävla loser blev jag nästan. Skam går på torra land, man ska fan veta sina begränsningar, och min gräns går redan vid trottoarkanten - jag är en stadsmänniska, inte nån jävla Mulle, jag förstår ju det. Egentligen. Och nu extra mycket.
Läxan är lärd, naturen är det ondaste och farligaste vi har. När folk eftersträvar att saker och ting ska vara "naturliga", då skrattar jag dem härmed hårt i ansiktet och säger att de ska fan akta sig för naturen, den är alls inget att leka med, om något är den Guds påfund, för fy fan vad mycket ont och fult det finns i naturen.
Friday, September 13, 2013
Händelser på Ica Tuna
En man i 70-årsåldern passerar larmbågarna efter kassorna på Ica Tuna, tittar på mig, ler och kraschar in med huvudet i en stolpe. Ingen större skada skedd, jag går bort och plockar mig en kundvagn. Mannen kommer dock efter mig, med ett stort ungdomligt flin, och skrockar: "Så går det när man tittar efter vackra flickor!"
Och jag, som ju är en medelålders småbarnsmamma som sannolikt sett mina bästa dagar, suger åt mig som en kökssvamp, trots att gubben är gammal och det hela utspelar sig i en så oexotisk miljö som Ica Malmborgs lunchrusning.
Visst är jag snygg, visst har jag suget i blicken, glimten i ögat, nog är jag ett riktigt charmtroll med karltycke. Jo, men visst.