Jag har några riktigt
goda vänner, som jag aldrig pratar med. Med aldrig menar jag en gång i
kvartalet. Och det är ju synd att det ska vara så, kanske tycker vi inte om
varandra längre, eller vad är detta?
Nja, jag tror att det
är en ömsesidig tyst uppgörelse. Det finns nämligen ingen tid som är lämplig.
För om man inte har pratat med en vän på år och dagar, ja då vill man ha en
lugn stund då man kan prata länge och väl, utan avbrott, utan att någon drar en
i benen och skriker och vill ha uppmärksamhet, ett kex eller ett plåster (för
att de ramlar och slår sig när de drar i mammabenen).
Men det finns väl en
pappa som kan passa dem, gapar någon. Jo, men säg det till en bäbis och 3-åring
– som av outgrundlig anledning alltid vill jaga den med telefonen i näven.
Du kan väl ringa dina
vänner efter att barnen gått och lagt sig, hävdar en annan (alla vet att
småbarn knyter sig senast klockan 20). Då ska jag berätta för dig att det är
sällan jag kommer ut från min del av nattningen innan klockan 21:30, och vid
det laget är jag illa osugen på att telefonera och berätta anekdoter ur mitt
liv, då vill jag helst bara dra något gammalt över mig – alltså en filt i
soffan eller ett syntettäcke i min säng. Då är det dags för refrängen, inte
bara för mig, utan för alla dessa småbarnsföräldrar som utgör min vänskapsbas.
Ja, eller så bor de
utomlands, om de är ungdomliga och tuffa, men då ska man ratta på en Skypedator
och helst vara snygg därtill, och hur många tanter i min ålder lyckas med
konststycket att fortfarande vara snygg efter klockan 21? Inte jag i alla fall.
Så därför ringer vi
aldrig varandra. Och det är ok. För vi gillar ju varandras statusar på Fejset.
Vi har ju koll. Och när vi väl ses, då suddar vi ut tiden emellan, och allt är
som vanligt, vackert och vänskapligt, för med de som i grunden är de allra
bästa vännerna spelar tillfälliga avbrott som småbarnsårskoma ingen roll.
Till slut sitter vi
där på pensionärsresorna tillsammans, inte alls på spaning efter den tid som
flytt, för det har den inte, vi har bara pausat lite och det sociala yrvädret jag
en gång var kan ju faktiskt komma tillbaka på ålderns höst.
Anja, har du möjlighet
att titta förbi på söndag klockan 10? Puss.
3 comments:
Så sant, så sant :) Har också några sådana vänner och det är fantastiskt att kunna ringa så sällan men ändå vara precis som vanligt. Som om vi sågs senast för någon dag sedan...
Jag ringde dig i söndags, remember?!
Och igår ringde du och fick höra på mina illskrikiga snyggbarn. Grattis. En vacker dag lyckas jag ringa tillbaka innan klockan 22! Se fram mot denna dag, för det gör jag! x
Post a Comment