Egentidsbrist

Det är vad vi alla lider av. När man väl har den stressar man för att få så mycket som möjligt ut av den. Och bak i nacken flåsar ständigt "det dåliga samvetet". Ska jag ha det skönt/roligt, på vems bekostnad?

Mest är det väl att man tar sin tid i badrummet, vardagslyxar lite med schamponering, rakning och en och annan kroppsdelsinsmörjning. Medan de andra härjar precis utanför dörren.

Men ibland tar man i lite mer. Stänger ytterdörren med en pudrad näsa och tar bussen till stan för en damlandslagsträff. Umgås med likasinnade. Andra oerhört trevliga men trötta människor som inte heller har mycket till socialt liv. Som inte heller hinner med. Och det är skönt att höra, att det inte bara är jag som har halkat av bananskalet, som har simmat ur bild medan alla andra upprätthåller ett socialt givande kontaktnät.

För hur ostigt det än kan låta är det ju ett livspussel man lägger. Var sak har sin tid och rätt sak på rätt plats. Enkelt om man vet hur man gör, men det finns det väl ingen som riktigt gör. Man hankar sig fram. Och kanske 10% av tiden kan man betecknas som lycklig, resten är mer en plåga, men det duger väl så?

Varje gång vi träffas, jag och mitt gäng, har det gått för lång tid och vi säger, och menar det, att vi måste ses oftare. Men det blir inte så. Vi hinner inte. Bitarna i det där livspusslet går inte ihop. Det är bara så.

Det ska kanske kännas lite som en kamp, vad vet jag, så att man känner att man lever.

När pusslet är färdigt och alla bitarna är på plats, vad har man då att leva för? Vad gör man med ett färdigt 1000-bitars? Man sätter väl knappast upp det på väggen och njuter av det? Nej, i bästa fall raserar man det och bygger upp det igen.