Alfons, 40 år gammal, men låter som sju på telefon

Öppnandet av Alfonsutställningen ägde rum idag på Kulturen i Lund. Vem var där och klippte band? Well, jag var där, men inte klippte jag nåt band. Det gjorde inte Lovisa heller (hon blev blyg) och för den delen varken Silvia eller Estelle. Däremot en herrans massa ungjävlar.

Klockan två när eventet sparkade igång var det smockfullt av barnfamiljer och knuffar utanför utställningslokalen. Och när bandet klippts, medelst 20 trubbiga barnsaxar, tjurrusade alla dårar in på utställningen och lekte hela havet stormar med konstföremålen (Alfons helikopter, kakburken, kojan, pappans pipa, you name it). Stora feta ungar i 4-årsåldern gjorde hopptorn av Alfons koja och flög rakt ner i sackosäckarna, vilket vansinne, vad jobbigt.

Sedan köade vi för gratistårta - självklart kunde jag inte hålla tassarna borta, varför skulle jag liksom, gratis är ju godast och särskilt bageribakat, fy fan vad smarrigt. Och att inmundiga den (och Lovisas bit också, tackförden) i solen var extra njutningsfullt. Ingen som trampade på mig, ingen som puttade mig, rakt in i Alfons gabbaråd, den med monster i.

Däremot efter att tårtan var nedtryckt i halsarna, då gick vi tillbaka till utställningen. Och då minsann hade alla aktivitetsknarkande föräldrar gått vidare till nästa happening med sin barngrupp, iallafall 90% av intressenterna var nu borta. Vilken fröjd! Och vilken stress folk har i sina liv, tänkte jag, men det drabbade ju inte mig som nu i godan ro kunde sätta mig i sagohörnan och högläsa inte mindre en fem för mig nya och okända Alfonshistorietter. På stockholmska så klart; den som inte läser på stockholmska, eller kalla det TV-svenska om du vill, kan inte spela teater, är ingen kvalitetsberättare.

Till slut var det bara vi kvar och två ynka kakor i storkusinernas högt upp på farmors hylla placerade kakburk. Mums, rakt ner i kistan.

Lovisa tog sig en tuppis med Stor-Alfons i hans säng, och att döma av de rofyllda ansiktena var det inga monster eller odjur under sängen denna gång. Betryggande!

Sedan provade Lovisa Millas kläder, medan Emily blev Alfons med hela svenska folket, och det var här jag fick feeling och spanade lystet på Pappa Åbergs bruna maskinstickade som hängde där och lockade på en galje.

Just som jag skulle till att kränga av mig min skinnpaj och skrida till verket, uppenbarade sig dock en ordningsvaktsjävel och förkunnade att nu hade klockan minsann passerat 16:00 och utställningen var stängd. Dra mig! Skojar du? Jag ska bara... Ville jag säga. Ska man verkligen sluta när man har som roligast, när man är på topp?

Tydligen, om hobbypolisen får bestämma. Jag som hade planerat att ta till pipan och allting.

Nu fick jag istället åka hem och steka köttbullar. Och det gjorde faktiskt Pappa Åberg i en av böckerna jag läste ("Näpp! Sa Alfons Åberg"), så lite pappig blev jag ändå till slut, bara inte lika snygg.