Jag har slutat låtsas. Sedan jag såg Kameloser-filmen har jag förstått att danskarna inte ens inbördes förstår varandra ("Vi förstår hinanden icke!", säger en dansk till en annan medan han ryster den andres axlar med något desperat i blicken, vilken är en av filmens starkaste scener).
Jag pratar engelska när jag är i Danmark och med mina danska kollegor. Lika bra, för annars hemfaller jag gärna till att snacka tokdanska med två virtuella potatisar i munnen - vilket alltså kan uppfattas som att jag förlöjligar, gör mig lustig på danskens bekostnad. Och nu ska vi baaaaaaaage. Säger jag på fredagsfikat och inbillar mig vara köng. Men jag har alltså slutat med det. För vi förstår hinanden icke. Jag vet det, du vet det, så vi kan båda sluta upp med hycklandet.
Häromdagen var jag på en rockkonstjärt i Köpenhamn (ja, än är det ruter i damen). Ett band med en svartmuskig ungdomskärring vid micken sjöng, som en parentes, om att vi skulle save the world with heavy metal, och det tyckte kanske jag var att ta i, men annars var det trevligt. Huvudakten, som var bandet Nightwish, består av 4 finnpajsare och en svensk sångerska. Som alltså spelade i Danmark. Då kunde man ju tänka sig att mellansnacket skulle ske på engelska, så att samtliga inblandade säkert förstod, men icke. Först snackade hon sin goja på svenska så att INGEN fattade (typ jag och en handfull svennar som stod tillräckligt nära), sedan översatte hon till engelska till de finska bandmedlemmarna, som uppenbarligen inte tillhörde de 6% av finsk befolkning som talar flytande routsi. Varför inte engelska från början, liksom? För danskarnas skull? Hade hon inte sett Kameloser, vet hon inte hur sjukt danskarna pratar, då kan man väl heller inte begära att de ska förstå svenska, allra minst skånska?
Nåja, nu var ju mellantugget inte av någon dignitet alls, intressepilarna flög inte hejvilt som minikatapulter och fyllde hela rummet, för att uttrycka det milt. Men ändå. Vi förstår inte varandra, inse det. Vi byggde en bro, men språkbarriären står kvar i mitten av sundet.
Det verkar som att danskarna sväljer mer och mer, nu är varje ord bara en guttural utandning, en suck av vämjelse - förmodligen skäms man över att tala en så förvrängd version av det forntida nordiska språket, man försöker liksom mumla lite i skägget, utan insikten att det fakiskt låter mer som att man spyr än att man talar. Så kan det ha gått till när danskarna upphörde att ens förstå hinanden, men vad vet jag, vad vet en ko.
Jag pratar engelska när jag är i Danmark och med mina danska kollegor. Lika bra, för annars hemfaller jag gärna till att snacka tokdanska med två virtuella potatisar i munnen - vilket alltså kan uppfattas som att jag förlöjligar, gör mig lustig på danskens bekostnad. Och nu ska vi baaaaaaaage. Säger jag på fredagsfikat och inbillar mig vara köng. Men jag har alltså slutat med det. För vi förstår hinanden icke. Jag vet det, du vet det, så vi kan båda sluta upp med hycklandet.
Häromdagen var jag på en rockkonstjärt i Köpenhamn (ja, än är det ruter i damen). Ett band med en svartmuskig ungdomskärring vid micken sjöng, som en parentes, om att vi skulle save the world with heavy metal, och det tyckte kanske jag var att ta i, men annars var det trevligt. Huvudakten, som var bandet Nightwish, består av 4 finnpajsare och en svensk sångerska. Som alltså spelade i Danmark. Då kunde man ju tänka sig att mellansnacket skulle ske på engelska, så att samtliga inblandade säkert förstod, men icke. Först snackade hon sin goja på svenska så att INGEN fattade (typ jag och en handfull svennar som stod tillräckligt nära), sedan översatte hon till engelska till de finska bandmedlemmarna, som uppenbarligen inte tillhörde de 6% av finsk befolkning som talar flytande routsi. Varför inte engelska från början, liksom? För danskarnas skull? Hade hon inte sett Kameloser, vet hon inte hur sjukt danskarna pratar, då kan man väl heller inte begära att de ska förstå svenska, allra minst skånska?
Nåja, nu var ju mellantugget inte av någon dignitet alls, intressepilarna flög inte hejvilt som minikatapulter och fyllde hela rummet, för att uttrycka det milt. Men ändå. Vi förstår inte varandra, inse det. Vi byggde en bro, men språkbarriären står kvar i mitten av sundet.
Det verkar som att danskarna sväljer mer och mer, nu är varje ord bara en guttural utandning, en suck av vämjelse - förmodligen skäms man över att tala en så förvrängd version av det forntida nordiska språket, man försöker liksom mumla lite i skägget, utan insikten att det fakiskt låter mer som att man spyr än att man talar. Så kan det ha gått till när danskarna upphörde att ens förstå hinanden, men vad vet jag, vad vet en ko.
No comments:
Post a Comment