Och vill du se den krummaste ryggen i stan är det bara att titta och förföras/förfäras nedan.
Thursday, July 28, 2011
Dockans nya cykel
Här provar vi ut Lovisas nya cykel. En blå ville hon ha, och en blå fick hon. Supersnygg.
Och vill du se den krummaste ryggen i stan är det bara att titta och förföras/förfäras nedan.
Och vill du se den krummaste ryggen i stan är det bara att titta och förföras/förfäras nedan.
Gull gull
Igår var jag på BVC med min snyggaste bäbis och vill meddela följande:
65 centimeter lång. 7,05 kilogram tung.
Och så här vanvettigt superjävlasöt.
65 centimeter lång. 7,05 kilogram tung.
Och så här vanvettigt superjävlasöt.
Barnförbjudet?
Jag har för vana att förlusta mig på restaurang. Varje dag faktiskt. Sån är jag.
Tänk dig själv att du satt dig vid levande värmeljus och ska inta en stilla supé med din partner, och så klampar det in en fet familj med två ungar under tre år, tycker du det verkar ball? Tänker du ofta "åh, vilka gulliga ungar"?
Knappast va. I bästa fall sitter de och är högljudda vid bordet, ställer 20 frågor. Vad heter han (pekar på mannen vid nästa bord), varför då, jag vill ha coca-cola, jag vill ha tomat. Eller så springer de runt borden, i hela rummet, gömmer sig, skrattar högt och kutar runt hörnen, överallt, tjohej. I värsta fall gallskriker de. Gråter. Vill varken ha napp eller välling.
Jag har varit ansvrig för samtliga tre scenarior. Tough shit. Vad gör man? Ska man sitta hemma på fisens mosse bara för att man förökat sig? Nej, man måste få vara ute och roa sig, så är det bara. Och man gör ju vad man kan för att hålla ljud- och springnivå nere.
Att sitta och pilla med saker är t.ex. ett bra tidsfördriv som kan ske under tystnad. Riva av etiketten på flaskor, pilla med stearin, riva servett i små bitar och kasta på golv. Allt detta kan ske under någorlunda tystnad, men ses förstås inte med blida ögon av restaurangpersonalen. Men vad gör man? Alla kan inte vara nöjda jämt.
Den här veckan har jag bland annat låtit mitt barn låtsasäta plasttårtbitar vi hittade på en cafédisk. Vi tog dem till bordet och äcklade oss med dem. Kul för personalen. Och på kvällsrestaurangen fick hon pilla med en ljuslykta med stenar och stearin. Spillde ut dem, förstörde arret, men vad fan. Hon gallskrek iallafall inte. Det gjorde däremot den lilla bäbisen vid tillfälle. Och när alla andra middagsgäster började vrida på sig av avsmak tog jag med min bäbis ut på gatan där hon somnade till slut. Jag gör mitt bästa. Men det är inte så jävla lätt.
Det är inte lätt att gå på restaurang varje dag, kan du tro. Leva lyxliv och götta sig. Det har sitt pris.
Tänk dig själv att du satt dig vid levande värmeljus och ska inta en stilla supé med din partner, och så klampar det in en fet familj med två ungar under tre år, tycker du det verkar ball? Tänker du ofta "åh, vilka gulliga ungar"?
Knappast va. I bästa fall sitter de och är högljudda vid bordet, ställer 20 frågor. Vad heter han (pekar på mannen vid nästa bord), varför då, jag vill ha coca-cola, jag vill ha tomat. Eller så springer de runt borden, i hela rummet, gömmer sig, skrattar högt och kutar runt hörnen, överallt, tjohej. I värsta fall gallskriker de. Gråter. Vill varken ha napp eller välling.
Jag har varit ansvrig för samtliga tre scenarior. Tough shit. Vad gör man? Ska man sitta hemma på fisens mosse bara för att man förökat sig? Nej, man måste få vara ute och roa sig, så är det bara. Och man gör ju vad man kan för att hålla ljud- och springnivå nere.
Att sitta och pilla med saker är t.ex. ett bra tidsfördriv som kan ske under tystnad. Riva av etiketten på flaskor, pilla med stearin, riva servett i små bitar och kasta på golv. Allt detta kan ske under någorlunda tystnad, men ses förstås inte med blida ögon av restaurangpersonalen. Men vad gör man? Alla kan inte vara nöjda jämt.
Den här veckan har jag bland annat låtit mitt barn låtsasäta plasttårtbitar vi hittade på en cafédisk. Vi tog dem till bordet och äcklade oss med dem. Kul för personalen. Och på kvällsrestaurangen fick hon pilla med en ljuslykta med stenar och stearin. Spillde ut dem, förstörde arret, men vad fan. Hon gallskrek iallafall inte. Det gjorde däremot den lilla bäbisen vid tillfälle. Och när alla andra middagsgäster började vrida på sig av avsmak tog jag med min bäbis ut på gatan där hon somnade till slut. Jag gör mitt bästa. Men det är inte så jävla lätt.
Det är inte lätt att gå på restaurang varje dag, kan du tro. Leva lyxliv och götta sig. Det har sitt pris.
Vissa saker borde man kanske hålla för sig själv
Men det bara slinker ur mig. Det är nåt som bubblar och vill ut. Jag spyr s.a.s. ordbajs genom munnen, sk fekala kräkningar, fast det är ord istället för bajs. Men ut måste det visst.
Det här med att blogga är ett billigt sätt att blottlägga sig, för dem som inte är tillräckligt talangfulla eller tålmodiga för att skriva något riktigt, t.ex. en bok. Eller åtminstone en novell. En krönika allra minst. Bloggandet är den slöes roman. Slinker ganska obemärkt förbi, ett skratt lika litet som en fis i världsrymden, om man är riktigt rolig. Annara bara bläddrar man i sin reader och tänker väl ungefär jaha.
Den största kicken med att blogga är således att man kan uppröra folk. Oj, vad människor blivit sura över mina blogginlägg genom åren. Jag ska inte länka till dessa inlägg för då kanske det är någon som blir sur igen. Men vi minns väl alla. Falsk artighet - om beteeden på semestern i Barcelona. Ett inlägg om kärringar vid ratten som min mamma nästan började hata mig för. Något smått enligt pk-eliten rasistiskt om hur olika kulturer reagerar vid kris, säkert massa inlägg om hur vedervärdigt dumt det är med religioner. Politik är att knulla. Något om barnfattigdom, skyll dig själv om du är fattig liksom. Skrythistorier om hur snygga och duktiga mina barn är.
Ja, man kan lätt få uppfattningen att jag är en vidrig människa. Den kommentaren har jag anonymt fått. Men det tycker jag inte jag är. Inte vidrig. Måhända för ärlig, för frispråkig och för gnällig. Men inte vidrig.
Stundtals vädligt rolig, men mest meningslös.
Det här med att blogga är ett billigt sätt att blottlägga sig, för dem som inte är tillräckligt talangfulla eller tålmodiga för att skriva något riktigt, t.ex. en bok. Eller åtminstone en novell. En krönika allra minst. Bloggandet är den slöes roman. Slinker ganska obemärkt förbi, ett skratt lika litet som en fis i världsrymden, om man är riktigt rolig. Annara bara bläddrar man i sin reader och tänker väl ungefär jaha.
Den största kicken med att blogga är således att man kan uppröra folk. Oj, vad människor blivit sura över mina blogginlägg genom åren. Jag ska inte länka till dessa inlägg för då kanske det är någon som blir sur igen. Men vi minns väl alla. Falsk artighet - om beteeden på semestern i Barcelona. Ett inlägg om kärringar vid ratten som min mamma nästan började hata mig för. Något smått enligt pk-eliten rasistiskt om hur olika kulturer reagerar vid kris, säkert massa inlägg om hur vedervärdigt dumt det är med religioner. Politik är att knulla. Något om barnfattigdom, skyll dig själv om du är fattig liksom. Skrythistorier om hur snygga och duktiga mina barn är.
Ja, man kan lätt få uppfattningen att jag är en vidrig människa. Den kommentaren har jag anonymt fått. Men det tycker jag inte jag är. Inte vidrig. Måhända för ärlig, för frispråkig och för gnällig. Men inte vidrig.
Stundtals vädligt rolig, men mest meningslös.
Monday, July 25, 2011
Och bloggtystnanden lägger sig över Sverige...
Vardagsbloggarna har hållit sig på mattan, denna helg. Så även jag. De som öppnat truten har sagt något i stil med att "det känns fel att blogga om mitt banala, futtiga liv när fruktansvärda saker händer våra grannar". Och så är det ju. Vissa har gett sig på att amatöranalysera skedet i Norge. Till ingen nytta.
Först var det en islamist (så klart), sedan en ensam vettvelling, en högerextremist. Nu vill man förklara varför, men detta utan att ta del av ABB:s manifest om 1500 sidor, som han ju skrivit som sin förklaring, utan på amatöranalytikerns vis vill man hitta orsaker i mannens politiska läggning, kanske i hans uppväxt. Fingrar pekas i båda riktningar: "Se vilket monster ni skapat genom att vara så invandrarsugna och muslimvänliga", säger högerfalangen. "Så går det när högerextremismen får härja fritt, det är SD:s fel alltihopa", säger vänstern. Men till inget pris ska ABB få föra sin talan i offentlighetens ljus, för det har han bannemej inte gjort sig förtjänt av. Han ska tigas ihjäl, tills han brinner i helvetet till slut. För helvetet ska han till, var så säker. Men folket vill inte låta honom komma till tals, han ska inte ha en öppen rättegång, han ska inte få säga sitt. Ond, galen och extrem. Vad han än har att säga kan det aldrig rättfärdiga. Nej, det tror inte jag heller, men det är väl ändå intressant ur allmänhetssynpunkt hur han vill förklara sig? Även om det inte duger som förklaring. Jag har aldrig varit för att slänga locket på.
För om man läser hans dokument, hans manifest, så ser man ju att traditionella värderingar, högerextremism om du vill kalla det vid namn, är inget att ha. Jag har bläddrat lite i skrivelsen. Mannen befinner sig alltså ungefär på en muslimsk nivå i sin religion, någon gång på 1500-talet, fast han vill hävda att det är det glada 50-talet han vill bevara, där kvinnan står vid spisen och föder barn, alla samlag sker inom det heterosexuella äktenskapet, patriarkatet rules och Gud är stor, Allah akbar.
Same shit, different religion, alltså. Men i det här sammanhanget, när det rör sig om en välartad kristen, tas det inte upp som relevant, knappast alls. Och det gör mig vanvettigt förbannad hur folk kan tacka gud för att de lever (hur man kan tacka gud för att man själv lever medan andra blev avrättade, övergår mitt förstånd), biskopar bjuds in till tv-studion och de drabbade finner tröst i kyrkan. Samma kyrka som alltså den vetvillige mördaren bekänner sig till. Vad gäller muslimerna och deras illdåd får de ju ofta lida kollektiv skuld, varför kan inte detsamma gälla för kristna svin? Varför anses det fortfarande fint att vara kristen, när det är bland det mest barbariska och fula man kan vara? Jag spyr i självaste dopfunten av avsmak och indignation.
Jag har inte sett många exempel på motsatsen - folk som i och med dådet tar avstånd från kyrkan. Men de finns, kloka människor finns. Jag citerar några Twitter-inlägg från en gammal bekant, Mr Wittlock, för jag hade, för ovanlighetens skull, inte kunnat säga det bättre själv:
Enbart politisk ideologi hade inte räckt för att någon ska passera gränsen som A.B.B. Du måste lägga till galenskap och religion.
Och:
När vi tar tillfället att syna SD:s skeva världsbild pga vad Breivik gjorde, låt oss inte glömma att göra detsamma med kyrkans. Eller?
Så gärna så. För Svenne Banan, den dåren, han är så jävla snabb med att ropa högt och knyta näven mot SD, för att ABB en gång tillhörde den norska motsvarigheten, den logiken. Däremot Kyrkan, den kristna djävulska kyrkan, står fullständigt fri från missaktning och glåpord, trots att mannen, monstret, misantropen definitivt tillhört denna och verkat i Guds namn. Han kallar sig ju för fan martyr, precis som en islamistisk självmordsbombare hade gjort. Det är ingen skillnad, det är samma skit, samma gud i olika kaftaner bara.
Så om det är en sak vi borde lära oss av detta terrorns illdåd är det väl ändå att religion är vanvett som hör forntiden till, alla religioner, alla former, för det finns inga grader i helvetet, religion poisons everything.
Först var det en islamist (så klart), sedan en ensam vettvelling, en högerextremist. Nu vill man förklara varför, men detta utan att ta del av ABB:s manifest om 1500 sidor, som han ju skrivit som sin förklaring, utan på amatöranalytikerns vis vill man hitta orsaker i mannens politiska läggning, kanske i hans uppväxt. Fingrar pekas i båda riktningar: "Se vilket monster ni skapat genom att vara så invandrarsugna och muslimvänliga", säger högerfalangen. "Så går det när högerextremismen får härja fritt, det är SD:s fel alltihopa", säger vänstern. Men till inget pris ska ABB få föra sin talan i offentlighetens ljus, för det har han bannemej inte gjort sig förtjänt av. Han ska tigas ihjäl, tills han brinner i helvetet till slut. För helvetet ska han till, var så säker. Men folket vill inte låta honom komma till tals, han ska inte ha en öppen rättegång, han ska inte få säga sitt. Ond, galen och extrem. Vad han än har att säga kan det aldrig rättfärdiga. Nej, det tror inte jag heller, men det är väl ändå intressant ur allmänhetssynpunkt hur han vill förklara sig? Även om det inte duger som förklaring. Jag har aldrig varit för att slänga locket på.
För om man läser hans dokument, hans manifest, så ser man ju att traditionella värderingar, högerextremism om du vill kalla det vid namn, är inget att ha. Jag har bläddrat lite i skrivelsen. Mannen befinner sig alltså ungefär på en muslimsk nivå i sin religion, någon gång på 1500-talet, fast han vill hävda att det är det glada 50-talet han vill bevara, där kvinnan står vid spisen och föder barn, alla samlag sker inom det heterosexuella äktenskapet, patriarkatet rules och Gud är stor, Allah akbar.
Same shit, different religion, alltså. Men i det här sammanhanget, när det rör sig om en välartad kristen, tas det inte upp som relevant, knappast alls. Och det gör mig vanvettigt förbannad hur folk kan tacka gud för att de lever (hur man kan tacka gud för att man själv lever medan andra blev avrättade, övergår mitt förstånd), biskopar bjuds in till tv-studion och de drabbade finner tröst i kyrkan. Samma kyrka som alltså den vetvillige mördaren bekänner sig till. Vad gäller muslimerna och deras illdåd får de ju ofta lida kollektiv skuld, varför kan inte detsamma gälla för kristna svin? Varför anses det fortfarande fint att vara kristen, när det är bland det mest barbariska och fula man kan vara? Jag spyr i självaste dopfunten av avsmak och indignation.
Jag har inte sett många exempel på motsatsen - folk som i och med dådet tar avstånd från kyrkan. Men de finns, kloka människor finns. Jag citerar några Twitter-inlägg från en gammal bekant, Mr Wittlock, för jag hade, för ovanlighetens skull, inte kunnat säga det bättre själv:
Enbart politisk ideologi hade inte räckt för att någon ska passera gränsen som A.B.B. Du måste lägga till galenskap och religion.
Och:
När vi tar tillfället att syna SD:s skeva världsbild pga vad Breivik gjorde, låt oss inte glömma att göra detsamma med kyrkans. Eller?
Så gärna så. För Svenne Banan, den dåren, han är så jävla snabb med att ropa högt och knyta näven mot SD, för att ABB en gång tillhörde den norska motsvarigheten, den logiken. Däremot Kyrkan, den kristna djävulska kyrkan, står fullständigt fri från missaktning och glåpord, trots att mannen, monstret, misantropen definitivt tillhört denna och verkat i Guds namn. Han kallar sig ju för fan martyr, precis som en islamistisk självmordsbombare hade gjort. Det är ingen skillnad, det är samma skit, samma gud i olika kaftaner bara.
Så om det är en sak vi borde lära oss av detta terrorns illdåd är det väl ändå att religion är vanvett som hör forntiden till, alla religioner, alla former, för det finns inga grader i helvetet, religion poisons everything.
Friday, July 22, 2011
Live från min bil
Jag är så pass gammal att jag tycker det är fräckt och synnerligen anmärkningsvärt att jag just nu sitter i baksätet av min bil och livebloggar. Metabloggar gör jag, dvs jag bloggar om att blogga.
När Lovisa och Isabella blir stora kommer det så klart att vara fullkomligt vardagligt att blogga från sin bil. Eller blogga, kommer de att säga, vad är det för trams, sånt mamma höll på med under tidigt 2000-tal, så mesigt. Vi blottrar. Eller plussar. Eller vad fan man nu gör cirka 2020. Säkert med en handvändning från sin elbil. Eller vad fan, elbil, så jävla 2010. Från sin flygmojäng driven av något supermiljövänligt tjofräs. Framstjärten är oviss, framstjärten är spännande.
Men just nu sitter det iallafall en någorlunda modern och fräsig 35-åring i en Alfa Romeo någonstans mellan Lund och Höllviken och livebloggar, just nu är det ganska häftigt.
När Lovisa och Isabella blir stora kommer det så klart att vara fullkomligt vardagligt att blogga från sin bil. Eller blogga, kommer de att säga, vad är det för trams, sånt mamma höll på med under tidigt 2000-tal, så mesigt. Vi blottrar. Eller plussar. Eller vad fan man nu gör cirka 2020. Säkert med en handvändning från sin elbil. Eller vad fan, elbil, så jävla 2010. Från sin flygmojäng driven av något supermiljövänligt tjofräs. Framstjärten är oviss, framstjärten är spännande.
Men just nu sitter det iallafall en någorlunda modern och fräsig 35-åring i en Alfa Romeo någonstans mellan Lund och Höllviken och livebloggar, just nu är det ganska häftigt.
Sjung för livet, eller Spring för livet
Allsång i Pildammsparken, det låter väl ball. Någonting för sångfåglarna från Lund, absolut alla gånger.
Så vi trotsade regn och rusk, slängde oss på gula bussen till Malmö. Suget.
På vägen till parken stannade vi till vid ett gatukök och tyckte vi var jävligt lustiga när vi beställde varsin glass. I regnbyxor liksom. Under ett paraply va. Med mjukglass. Hur tokroligt som helst tyckte vi och tog en idolbild på oss.
Stärkta av glassen stegade vi vidare till parken. Här ska sjungas. Vi ägde, vi sjöng upp, vi var laddade. Hittade Kalle Kula på vägen, och saken var biff. Här ska sjungas allsång, här ska skrålas. Fly mig en öl, sa jag. Bira, bira, bärs, bärs, höhö.
Döm av vår förvåning när vi hade plaskat ända fram till Pildammsparkens amfiteaterscen och möts av en skylt som kungör att Allsången är INSTÄLLD. Förnekelsechocken sätter in. Det kan inte vara sant. En evanemangsansvarig i regnblus går runt bland det fåtal tappra sångare som gjort sig besväret trots väderleken, däribland vi, emedan bandet plockar ihop instrumenten och tekniken på scen. Det blir inget, förkunnar han. Det blåser för mycket. Regnar. Musikinstrumenten blir blöta.
Jo, det blir det visst det. Det är inte inställt. Vi har ju rest ända från Norra Fäladen. Klart vi ska sjunga. Har du en låtlista, så kör vi själva.
Säger vi. Men nej, någon låtlista finns inte (ljuger han). Det blir inget. Blött på scen ju. Han tycker vi är jobbiga och huvudsjuka, det märks.
Men sakta i backarna, hold your horses och i din hatt. MITT musikinstrument blir också blött, god dammit, inte fan ställer jag in för det. BARNEN blir ju så besvikna. We've got children here. Trör du på min hatt? Vi måste sjunga.
Och så kör vi. Jag, Callahan och Tuffisen samt två barn i 10-12-årsåldern. Upp på scen ska vi. Karaoke for beginners via You tube-funktionen på Sony Ericsson Xperia Neo. Och ja, det regnar lite på mitt musikinstrument, men jag är tapper, för barnen, vi kör ändå, det blir nåt. Det blir:
We are the world
Hey Jude
Hallelujah
Imagine
Angels
Go West
Och där står vi och skrålar som vore vi själva definitionen på töntighet, medan bandet packar ihop i sina lastbilar, burkigt ljud från telefonen, darrigt svaj på rösterna. För att vi skrattar så mycket. Åt vår egen cp-skadade förträfflighet.
Om du händelsevis var där, om du var en av dem som tittade förbi men såg på skylten att evanemanget var inställt, men sedan såg du att det alls inte var inställt, för där stod ju ett band på scen. I regnmundering, ett par paraplyer, en You Tube-skärm, smått galna uppsyner och stripigt hår men vackra röster. Det var alltså inte Glada Hudikteatern som var där och gästspelade, det var jag, mina syskon och mina systerbarn. Tuffast i kommunen, om du undrade.
Allt blir mycket roligare om man är stygg.
Så vi trotsade regn och rusk, slängde oss på gula bussen till Malmö. Suget.
På vägen till parken stannade vi till vid ett gatukök och tyckte vi var jävligt lustiga när vi beställde varsin glass. I regnbyxor liksom. Under ett paraply va. Med mjukglass. Hur tokroligt som helst tyckte vi och tog en idolbild på oss.
Stärkta av glassen stegade vi vidare till parken. Här ska sjungas. Vi ägde, vi sjöng upp, vi var laddade. Hittade Kalle Kula på vägen, och saken var biff. Här ska sjungas allsång, här ska skrålas. Fly mig en öl, sa jag. Bira, bira, bärs, bärs, höhö.
Döm av vår förvåning när vi hade plaskat ända fram till Pildammsparkens amfiteaterscen och möts av en skylt som kungör att Allsången är INSTÄLLD. Förnekelsechocken sätter in. Det kan inte vara sant. En evanemangsansvarig i regnblus går runt bland det fåtal tappra sångare som gjort sig besväret trots väderleken, däribland vi, emedan bandet plockar ihop instrumenten och tekniken på scen. Det blir inget, förkunnar han. Det blåser för mycket. Regnar. Musikinstrumenten blir blöta.
Jo, det blir det visst det. Det är inte inställt. Vi har ju rest ända från Norra Fäladen. Klart vi ska sjunga. Har du en låtlista, så kör vi själva.
Säger vi. Men nej, någon låtlista finns inte (ljuger han). Det blir inget. Blött på scen ju. Han tycker vi är jobbiga och huvudsjuka, det märks.
Men sakta i backarna, hold your horses och i din hatt. MITT musikinstrument blir också blött, god dammit, inte fan ställer jag in för det. BARNEN blir ju så besvikna. We've got children here. Trör du på min hatt? Vi måste sjunga.
Och så kör vi. Jag, Callahan och Tuffisen samt två barn i 10-12-årsåldern. Upp på scen ska vi. Karaoke for beginners via You tube-funktionen på Sony Ericsson Xperia Neo. Och ja, det regnar lite på mitt musikinstrument, men jag är tapper, för barnen, vi kör ändå, det blir nåt. Det blir:
We are the world
Hey Jude
Hallelujah
Imagine
Angels
Go West
Och där står vi och skrålar som vore vi själva definitionen på töntighet, medan bandet packar ihop i sina lastbilar, burkigt ljud från telefonen, darrigt svaj på rösterna. För att vi skrattar så mycket. Åt vår egen cp-skadade förträfflighet.
Om du händelsevis var där, om du var en av dem som tittade förbi men såg på skylten att evanemanget var inställt, men sedan såg du att det alls inte var inställt, för där stod ju ett band på scen. I regnmundering, ett par paraplyer, en You Tube-skärm, smått galna uppsyner och stripigt hår men vackra röster. Det var alltså inte Glada Hudikteatern som var där och gästspelade, det var jag, mina syskon och mina systerbarn. Tuffast i kommunen, om du undrade.
Allt blir mycket roligare om man är stygg.
Wednesday, July 20, 2011
Cykla runt i världen - Nej tack.
Nu är det nog ingen som kan bärga sig, nu vill alla höra. Om hur det gick till när tanten for ut på landet, hamnade hos några byggjobbare i Vallkärra med tummen mitt i handen skulle det visa sig, och sedermera ramlade handlöst ner för en backe i höjd med Annehem. Här sitter jag nu, som ett livs levande bevis, med ett HallonKitty-plåster på knät och svarta sorgkanter på alla fingrarna. Hur kunde detta ske?
Jo, jag hade ju för avsikt att motionscykla. På landsbygden ville jag cykla. Med vinden i håret, Pet Shop Boys på Spotify och sädesfälten böljande. Vackert så. Från mitt hem och förbi Lunds snyggaste byggnader som alla vill vara inne i, i.e. Sony Ericssons Greenland och Glasgow, via Ladugårdsmarken och ut till Stångbys nybyggnation, varpå jag tänkte att en avstickare till Vallkärra vore inte dumt, den tar vi sa Pållen.
Men dra mig baklänges, kedjehelvetet hoppar av just som jag träder över tröskeln till Vallkärra, 12 kilometer från mitt hem. Kan man trycka på den igen, i all hast och med bara händerna? Nej, det kan man icke. Men finns det inte en byggarbetsplats här precis i närheten? Ja fan, det gör det och här tänkte jag mig att det skulle finnas ett antal starka villiga män som ville hjälpa en tant i nöd.
Sturskt leder jag in cykeln på gårdsplanen, möter en man och frågar om han har en skiftnyckel till övers. "Du får fråga Dimitri" (eller vad fan han nu hette), sa han surt. Jag fortsätter in och i en lada sitter 6 trötta gubbar och äter vad jag kan se middag. Vinbuteljer på bordet. Jo, man tackar. Jag frågar försiktigt och vänt om det är någon som har en liten, liten verktygslåda till övers, kanske händelsevis en skiftnyckel iallafall. "Fan, mitt i maten blir man avbruten" muttrar en gubbe och lommar iväg med ett "vänta här". Jag väntar. Länge. Han står vid matbordet, ska väl trycka i sig sin förbannade köttbit, skölja ner med vin. Sedan kommer han tillbaka med en skiftnyckel. Men vägrar låta mig ta den, för här krävs en karl. Tycker han. Bara att han är fullständigt oduglig. Säger att det inte går för att kedjan är för kort. "Skaffa en ordentlig cykel" ryter han. Men han är lika omutlig som Alfons pappa är med sågen; Rör inte min skiftnyckel. Så trixar han och separ sig, säger att "nu är det spänt, off you go". Jag tackar mjukost trots att jag vill säga thanks for nothing, och rullar iväg.
Men sedan drar jag på trissor - den halvtaskigt fastspända kedjan hoppar så klart av igen efter 100 meter. För den är ju slapp som en gammal kärringfitta, vem fan trodde han att han var? Ingen cykelmontör iaf, det vill jag med bestämdhet hävda. Jävla sopa. Jag har god lust att gå tillbaka och klaga, men inser att jag inte har sådana rättigheter. Istället får jag sätta på kedjan igen. Nu är det lätt. Bara att den är så slapp (som du vet vad) att den ramlar av igen. Ungefär vart tjugonde meter. Och här är jag, i obygden, på nån gammal rutten grusväg i närheten av Vallkärra. Är att ta livet av sig ett alternativ? Nähä, inte det. Små söta barn väntar ju hemma.
På med kedjesatan igen. Och i samband med detta använder jag några av de fulaste orden jag kan, för att liksom lätta på trycket, varav rövhålskatarr är ett, bajsfitteknull ett annat.
Vart ska jag? Till råga på allt elände hamnar jag i limbo vid sidan av järnvägsspåret och kan inte komma över till rätt sida. Här ringer jag min man och tänker att han ska erbjuda sig att köra iväg med de två små barnen i bilen och lasta in min cykelhora. Men det gör han inte. Med all rätt, inser jag in hindsight. Bredvid tågrälsen finns en liten fjuttig lantbrukarväg, längs åkern. I hopp om att den ska leda någonstans, det är iallafall rätt riktning, rullar jag ner för den. Dock övergår den till en minimal stig genom en skog. Men jag ser på Google Maps att det är åt rätt håll, så jag ger mig in i mörkret, i ovissheten, till trollen. Upp för en backe stretar jag med min hoj, och där, där på andra sidan ser jag cykelspåret, ser jag ljuset, ser jag de vackra nybyggda villorna på Annehem.
Och i den vevan blir jag så ivrig att jag tänker att jag kan rulla ner min cykel för en jävligt brant backe, från skogen till cykelspåret. Kan jag ju inte. Lilla tanten. Cykeln rullar och jag med den, tappar både grepp och kontroll, faller som en tappad handske ner för backen, och med en evinnerlig tur ner i en lövhög, hamnar under cykeln och river mig på ben och arm. Huvudet klarade jag, thank you very much, hjälm hade inte hjälpt. Hjälm är väl för töntar? (Den som sa det han var det).
Borsta bort löv, skiten sitter fast och får vara kvar, på med kedjekuken för sjuttioelfte gången.
Nu kommer jag iallafall på att jag är nära min systers hem, så efter ett 15-tal ytterligare kedjepåsättningar är jag hemma hos denna hjältinna. Jag får instruktioner, skiftnyckel och skruvmejsel av en engelsman som är man nog att låta kvinnan kunna själv. Så jag gör't. Skruvar av hjulet. Spänner kedjan. På med hjulet, perfekt spänning och off I go.
Rullar hem. Och blir omplåstrad av allra snyggaste Lolo som har Hallon Kitty-plåstren redo.
Vilken fars, vilken buskis, vilken oerhört trist komedi. Vilka synnerligen otrevliga och odugliga byggjobbargubbar.
Och vad har jag lärt mig av denna farsiella historiett? Att själv är bäste dräng. Att ensam är stark. Att jag nog inte är så jävla sugen på att cykla på ett tag. Och att man om man är så dum att man ger sig iväg ut i obygden till hojs ska ha med sig en liten verktygslåda av fickmodell.
Godafton.
Jo, jag hade ju för avsikt att motionscykla. På landsbygden ville jag cykla. Med vinden i håret, Pet Shop Boys på Spotify och sädesfälten böljande. Vackert så. Från mitt hem och förbi Lunds snyggaste byggnader som alla vill vara inne i, i.e. Sony Ericssons Greenland och Glasgow, via Ladugårdsmarken och ut till Stångbys nybyggnation, varpå jag tänkte att en avstickare till Vallkärra vore inte dumt, den tar vi sa Pållen.
Men dra mig baklänges, kedjehelvetet hoppar av just som jag träder över tröskeln till Vallkärra, 12 kilometer från mitt hem. Kan man trycka på den igen, i all hast och med bara händerna? Nej, det kan man icke. Men finns det inte en byggarbetsplats här precis i närheten? Ja fan, det gör det och här tänkte jag mig att det skulle finnas ett antal starka villiga män som ville hjälpa en tant i nöd.
Sturskt leder jag in cykeln på gårdsplanen, möter en man och frågar om han har en skiftnyckel till övers. "Du får fråga Dimitri" (eller vad fan han nu hette), sa han surt. Jag fortsätter in och i en lada sitter 6 trötta gubbar och äter vad jag kan se middag. Vinbuteljer på bordet. Jo, man tackar. Jag frågar försiktigt och vänt om det är någon som har en liten, liten verktygslåda till övers, kanske händelsevis en skiftnyckel iallafall. "Fan, mitt i maten blir man avbruten" muttrar en gubbe och lommar iväg med ett "vänta här". Jag väntar. Länge. Han står vid matbordet, ska väl trycka i sig sin förbannade köttbit, skölja ner med vin. Sedan kommer han tillbaka med en skiftnyckel. Men vägrar låta mig ta den, för här krävs en karl. Tycker han. Bara att han är fullständigt oduglig. Säger att det inte går för att kedjan är för kort. "Skaffa en ordentlig cykel" ryter han. Men han är lika omutlig som Alfons pappa är med sågen; Rör inte min skiftnyckel. Så trixar han och separ sig, säger att "nu är det spänt, off you go". Jag tackar mjukost trots att jag vill säga thanks for nothing, och rullar iväg.
Men sedan drar jag på trissor - den halvtaskigt fastspända kedjan hoppar så klart av igen efter 100 meter. För den är ju slapp som en gammal kärringfitta, vem fan trodde han att han var? Ingen cykelmontör iaf, det vill jag med bestämdhet hävda. Jävla sopa. Jag har god lust att gå tillbaka och klaga, men inser att jag inte har sådana rättigheter. Istället får jag sätta på kedjan igen. Nu är det lätt. Bara att den är så slapp (som du vet vad) att den ramlar av igen. Ungefär vart tjugonde meter. Och här är jag, i obygden, på nån gammal rutten grusväg i närheten av Vallkärra. Är att ta livet av sig ett alternativ? Nähä, inte det. Små söta barn väntar ju hemma.
På med kedjesatan igen. Och i samband med detta använder jag några av de fulaste orden jag kan, för att liksom lätta på trycket, varav rövhålskatarr är ett, bajsfitteknull ett annat.
Vart ska jag? Till råga på allt elände hamnar jag i limbo vid sidan av järnvägsspåret och kan inte komma över till rätt sida. Här ringer jag min man och tänker att han ska erbjuda sig att köra iväg med de två små barnen i bilen och lasta in min cykelhora. Men det gör han inte. Med all rätt, inser jag in hindsight. Bredvid tågrälsen finns en liten fjuttig lantbrukarväg, längs åkern. I hopp om att den ska leda någonstans, det är iallafall rätt riktning, rullar jag ner för den. Dock övergår den till en minimal stig genom en skog. Men jag ser på Google Maps att det är åt rätt håll, så jag ger mig in i mörkret, i ovissheten, till trollen. Upp för en backe stretar jag med min hoj, och där, där på andra sidan ser jag cykelspåret, ser jag ljuset, ser jag de vackra nybyggda villorna på Annehem.
Och i den vevan blir jag så ivrig att jag tänker att jag kan rulla ner min cykel för en jävligt brant backe, från skogen till cykelspåret. Kan jag ju inte. Lilla tanten. Cykeln rullar och jag med den, tappar både grepp och kontroll, faller som en tappad handske ner för backen, och med en evinnerlig tur ner i en lövhög, hamnar under cykeln och river mig på ben och arm. Huvudet klarade jag, thank you very much, hjälm hade inte hjälpt. Hjälm är väl för töntar? (Den som sa det han var det).
Borsta bort löv, skiten sitter fast och får vara kvar, på med kedjekuken för sjuttioelfte gången.
Nu kommer jag iallafall på att jag är nära min systers hem, så efter ett 15-tal ytterligare kedjepåsättningar är jag hemma hos denna hjältinna. Jag får instruktioner, skiftnyckel och skruvmejsel av en engelsman som är man nog att låta kvinnan kunna själv. Så jag gör't. Skruvar av hjulet. Spänner kedjan. På med hjulet, perfekt spänning och off I go.
Rullar hem. Och blir omplåstrad av allra snyggaste Lolo som har Hallon Kitty-plåstren redo.
Vilken fars, vilken buskis, vilken oerhört trist komedi. Vilka synnerligen otrevliga och odugliga byggjobbargubbar.
Och vad har jag lärt mig av denna farsiella historiett? Att själv är bäste dräng. Att ensam är stark. Att jag nog inte är så jävla sugen på att cykla på ett tag. Och att man om man är så dum att man ger sig iväg ut i obygden till hojs ska ha med sig en liten verktygslåda av fickmodell.
Godafton.
Tuesday, July 19, 2011
Vad stor du har blivit
Åh, det finns så mycket töntigt man kan säga. Artigt tjafs man lika gärna kunnat behållit inne i kakluckan. Har man förståndet kvar och bara ett litet minne av hur det var att lida växtvärk och nalkas tonåren, så säger man INTE till en yngling i 10-årsåldern som är på god väg att växa ikapp sin mamma "oj, vad stor du har blivit". Det är så obotligt kärringaktigt fånigt att man borde få smörj när man gjorde det.
Häromdagen när jag var på släktträff och såg ett kusinbarn för första gången på 8 månader utbrast jag, helt spontant och utan att kunna hejda mig "oj, vad stor du har blivit". Usch vilken farsiell parodi på en människa jag utgjorde då. Men det fattade jag inte förrän strax efter att jag yttrat ostigheten. "Tig och dra något gammalt över dig, kärring", lär han ha tänkt.
Något jag oftare borde fokusera på är talesättet "tänk först och tala sen". Det hade jag nämligen vunnit på.
Sunday, July 17, 2011
Alkohol och barn i en snygg kombo
Här sitter ju jag och huttar med min bäbis i högsta hugg. Man får det. När Faster Absolut bjuder på exklusiva smaker. Absolut SF heter den här, med smak av druva, dragonfruit och passion. Riktigt läcker, så att man ville smutta istället för att häva (eller det kanske är en mognadsfråga). Skål pårej.
Gulligt, tjejigt och fint. Eller tufft, rockigt, pojkigt.
Det är svårt det här med Hallon Kitty. Klänningarna. Sötgröten.
Idag greppade Lovisa en rosa prinsessbakelse på Kappahl och förtrollades av dess vidriga skönhet (se bild, just den var det). "Åååååh", utbrast hon och grep tag i tyget med vördnad i fingrarna. "Fyyy!", sa jag, "den var inte fin". För det var den ju inte. Och inte bara det, den var ju urtypen av ett riktigt cp-tjejplagg - sånt man ibland ser småflickor iklädda på stan, och man förfäras och tänker "usch, ost", men inser sedan den strid som förmodligen försiggått hemma när lillflickan vägrat ta av sig fanskapet till förmån för normala kläder. VARFÖR undrar jag, varför vill dom?
Men det är så klart för att det är vad de tutats i. Att små flickor är söta. Och allt ska vara rosa. Det finns ingen sådan biologisk önskan, det är jag säker på. Med min inställning borde dock min dotter tycka prinsessklänningen vara urtöntig, men det finns väl tyvärr fler som påverkar.
Och jag ska inte sticka under stol med att jag tycker det är viktigt hur man ser ut. Jag gillar fina kläder, smink, nagellack och smycken. Inte för att jag ska få ligga dock, det ska man inte tro. Utan för att allt handlar om att vara smart, snygg, rolig, snäll. Just de fyra, utan inbördes rangordning, är de viktigaste här i lilla livet. Skulle jag rangordna dem tycker jag personligen 1. rolig 2. smart 3. snygg 4. snäll. Så snygg kanske inte är viktigast, men det är fan så viktigt, såsom en av fyra hörnstenar, you get me.
För den sakens skull vill man ju inte, som det ibland varnas om, få döttrar som blir rosa monster som sminkar sig från 5, bantar i 10-årsåldern och ligger när de är 13 för att få bekräftat att de är snygga. Därefter sillisar och botox-knaserier. Det vill man inte. Men jag tror det ska till åtminstone ett par idioter för att det ska gå så långt, det tror jag. En idiotmamma och en idiotdotter, minst.
Typiskt tjejigt, det är ju trams. Typiskt killigt, lika fånigt. Men eftersom begreppen existerar, och vi om och om igen påminns om dem, tex på H&M:s/Lindex/Kappahls könsuppdelade barnavdelningar, måste de tas i beaktning och man måste aktivt undvika dem. Alltså INTE klä sin dotter i rosa, för det är tjejigt. Gärna ett par balla brallor från pojkavdelningen dock. Och lätt en röd tröja till pojken, nästan rosa liksom, kom inte här och säg något om mig, jag är minsann en könsneutral förälder. Men i och med att man TÄNKER så, att man aktivt väljer bort eller väljer in, då har man ju inget könsneutralt tänkande per definition. Och det stör mig.
Det stör mig både när hon leker med dockor och med bilar. För det är så typiskt. När hon leker med dockor tänker jag "usch vad typiskt" och när hon leker med bilar tänker jag "usch vad otypiskt". In an ideal world hade man ju inte ens tänkt på det, hade man inte behövt reflektera.
Klänningen till vänster har hon fått från de spanska flickorna i London. Vi ser den lite som ett skämt, jag tror till och med det kan ha varit ett. Men den är ju rätt kul. Eller är det en form av prinsessa vi skapar i den, är den farlig?
När hon tittar på mig när jag sminkar mig och vill vara med, är det inte bra? Hade inte en son velat det? När hade han slutat vilja vara med i sminkstugan?
Är det fel med nagellack på småbarn? Jag tycker det är fint och hoppas att jag hade målat min sons också (Får jag DET, Stene?).
Men så står hon vid spegeln och säger: "Åh vad jag är söt!". Och det är hon ju. För det ser hon ju så klart själv. Och dessutom har jag sagt till henne ända sedan hon föddes att hon är sötast i hela världen. Om hon varit kille, hade jag inte sagt det då? Jag hoppas det, jag tror det. Inte hade jag väl sagt "vad tuff du är, min lille prins" och gett honom en Spiderman-pyjamas och en pickadoll iallafall.
Men just att jag tänker på det alls, det stör mig, för jag önskar att snoppen och snippan fick sakna betydelse tills den dag (ve den dag) de ska mötas i samlag. För det spelar ju ingen jävla roll mellan barn, och det har ingen betydelse hur man kissar, jag vet det, hormoner gör ingen skillnad i hur man vill leka eller klä sig, det är ju vi stora som bestämmer mer eller mindre cp-skadat.
Lovisa vill bli byggjobbare när hon blir stor, säger hon. Eller jobba på Sony Ericsson. Så klart. Det vill väl alla, jag med. Typiskt killigt. Damfrisör eller flygvärdinna har jag aldrig hört henne nämna. Ska jag vara stolt över detta, tycka att jag lyckats? Måste jag tycka att det är så coolt att hon säger så?
Man kan vara både söt och tuff. I know. Men det plågar mig att jag aktivt reflekterar över detta, att jag medvetet vill styra bort från saker som är tjejiga. Kanske inte till det grabbiga, för nätbrynja och bärs önskar jag henne inte heller. Men jag eftertraktar en könsneutral utopi där könsområdet var lika slätt som Barbies och Kens, där man slapp tänka så förbannat.
Idag greppade Lovisa en rosa prinsessbakelse på Kappahl och förtrollades av dess vidriga skönhet (se bild, just den var det). "Åååååh", utbrast hon och grep tag i tyget med vördnad i fingrarna. "Fyyy!", sa jag, "den var inte fin". För det var den ju inte. Och inte bara det, den var ju urtypen av ett riktigt cp-tjejplagg - sånt man ibland ser småflickor iklädda på stan, och man förfäras och tänker "usch, ost", men inser sedan den strid som förmodligen försiggått hemma när lillflickan vägrat ta av sig fanskapet till förmån för normala kläder. VARFÖR undrar jag, varför vill dom?Men det är så klart för att det är vad de tutats i. Att små flickor är söta. Och allt ska vara rosa. Det finns ingen sådan biologisk önskan, det är jag säker på. Med min inställning borde dock min dotter tycka prinsessklänningen vara urtöntig, men det finns väl tyvärr fler som påverkar.
Och jag ska inte sticka under stol med att jag tycker det är viktigt hur man ser ut. Jag gillar fina kläder, smink, nagellack och smycken. Inte för att jag ska få ligga dock, det ska man inte tro. Utan för att allt handlar om att vara smart, snygg, rolig, snäll. Just de fyra, utan inbördes rangordning, är de viktigaste här i lilla livet. Skulle jag rangordna dem tycker jag personligen 1. rolig 2. smart 3. snygg 4. snäll. Så snygg kanske inte är viktigast, men det är fan så viktigt, såsom en av fyra hörnstenar, you get me.
För den sakens skull vill man ju inte, som det ibland varnas om, få döttrar som blir rosa monster som sminkar sig från 5, bantar i 10-årsåldern och ligger när de är 13 för att få bekräftat att de är snygga. Därefter sillisar och botox-knaserier. Det vill man inte. Men jag tror det ska till åtminstone ett par idioter för att det ska gå så långt, det tror jag. En idiotmamma och en idiotdotter, minst.
Typiskt tjejigt, det är ju trams. Typiskt killigt, lika fånigt. Men eftersom begreppen existerar, och vi om och om igen påminns om dem, tex på H&M:s/Lindex/Kappahls könsuppdelade barnavdelningar, måste de tas i beaktning och man måste aktivt undvika dem. Alltså INTE klä sin dotter i rosa, för det är tjejigt. Gärna ett par balla brallor från pojkavdelningen dock. Och lätt en röd tröja till pojken, nästan rosa liksom, kom inte här och säg något om mig, jag är minsann en könsneutral förälder. Men i och med att man TÄNKER så, att man aktivt väljer bort eller väljer in, då har man ju inget könsneutralt tänkande per definition. Och det stör mig.
Det stör mig både när hon leker med dockor och med bilar. För det är så typiskt. När hon leker med dockor tänker jag "usch vad typiskt" och när hon leker med bilar tänker jag "usch vad otypiskt". In an ideal world hade man ju inte ens tänkt på det, hade man inte behövt reflektera.
När hon tittar på mig när jag sminkar mig och vill vara med, är det inte bra? Hade inte en son velat det? När hade han slutat vilja vara med i sminkstugan?
Är det fel med nagellack på småbarn? Jag tycker det är fint och hoppas att jag hade målat min sons också (Får jag DET, Stene?).
Men så står hon vid spegeln och säger: "Åh vad jag är söt!". Och det är hon ju. För det ser hon ju så klart själv. Och dessutom har jag sagt till henne ända sedan hon föddes att hon är sötast i hela världen. Om hon varit kille, hade jag inte sagt det då? Jag hoppas det, jag tror det. Inte hade jag väl sagt "vad tuff du är, min lille prins" och gett honom en Spiderman-pyjamas och en pickadoll iallafall.
Men just att jag tänker på det alls, det stör mig, för jag önskar att snoppen och snippan fick sakna betydelse tills den dag (ve den dag) de ska mötas i samlag. För det spelar ju ingen jävla roll mellan barn, och det har ingen betydelse hur man kissar, jag vet det, hormoner gör ingen skillnad i hur man vill leka eller klä sig, det är ju vi stora som bestämmer mer eller mindre cp-skadat.
Lovisa vill bli byggjobbare när hon blir stor, säger hon. Eller jobba på Sony Ericsson. Så klart. Det vill väl alla, jag med. Typiskt killigt. Damfrisör eller flygvärdinna har jag aldrig hört henne nämna. Ska jag vara stolt över detta, tycka att jag lyckats? Måste jag tycka att det är så coolt att hon säger så?
Man kan vara både söt och tuff. I know. Men det plågar mig att jag aktivt reflekterar över detta, att jag medvetet vill styra bort från saker som är tjejiga. Kanske inte till det grabbiga, för nätbrynja och bärs önskar jag henne inte heller. Men jag eftertraktar en könsneutral utopi där könsområdet var lika slätt som Barbies och Kens, där man slapp tänka så förbannat.
Saturday, July 16, 2011
På Kulturen...igen
Ostbågarna med allsången är igång. Vi önskar de kunde ge sig, de är så överdrivna och fåniga. Vi vill se Jojje ju. Det är därför vi är här. One more cp-sång, sen så.
"The Santos-Hammarlund Google+ marketing campaign"
Jag är en nörd. Det har jag varit länge. Jag har gift mig med en också. Det är bra.
Det är väl så med "blyga" människor, att de ofta är nördiga. Vi tycker om att gömma oss bakom en skärm. Blir lätt obekväma i sociala sammanhang, när de sker IRL. Hur ska man stå, vad ska man ha på sig, vad ska man säga? Allt det där är så mycket lättare på world wide web. Lite mer eftertanke, lite mer vinklat. Man visar det man vill visa. Ger sig själv en snygg profilbild och så är det bra med det. Ingen behöver se att jag har putmage och tradiga förhårdnader. Min röst gör sig bäst i skriven form.
Såsom Google-nörd kan du ju ge dig på att vi blev illa Google+-sugna när denna nya sociala plattform släpptes för ett par veckor sedan. In på ett glassigt bananskal gled vi, och de senaste dagarna har vi utnyttjat till att utforska denna plattform.
Och jag gillar't. Älskar't? Återstår att se.
Men vad är detta Google+, behöver vi det verkligen? Inte en till grej att hålla reda på, suckar Svenne B. Själv säger jag ja tack, en till och tycker att det är spännande att vara med från början, som pionjär, betatestare och självutnämnd expert.
Den här snubben beskriver bra vad det handlar om: Definition of done (Erik Fors-Andrée)
Och denne man, ger oss en liten vink om Google+, in a nutshell (klistrat från Google+):
Jag gillar cirklar. Jag gillar att kategorisera människor. Särskilt eftersom det är hemligt hur jag kategoriserar dem. Och bara för att jag lägger en skojare i en cirkel, eller "krets" som man tydligen ska säga på svennebananska, behöver han inte adda mig. Vi behöver inte vara vänner på riktigt. Och det är ju skönt. För på Facebook finns det ju många ostar som kanske är sjukt intresserade av mig (för att jag är så häftig) men som föga eggar mig, och vice versa. Då slipper man!
Ett annat dilemma jag ofta har på Facebook är vilket språk jag ska skriva på, när jag statusuppdaterar. Skriver jag på engelska verkar jag pretto inför mina svenska vänner, som trots allt utgör den största skaran. Men skriver jag på svenska exkluderar jag ett stort antal internationella vänner. Och skriver jag på engelska får jag ofta kommentarer på svenska ändå, som mina tyska polare inte förstår. Ja, du fattar. Med circles kan jag nu kategorisera mina kontakter efter språk, så att jag kan posta på svenska till de som fattar det och på engelska till de som har det som modersmål (und so weiter). Så har jag sparat mig onödig genans!
Och att posta bilder på sina barn - uppenbarligen intresserar detta endast en liten skara människor, därför har jag skapat en cirkel vid namn Family där dessa bilder postas. Så slipper den londoniska pubeliten se detta skit och förfäras över min ostighet. Så bra!
Din arbetsgivare behöver inte se din status om hur jävla skönt det ska bli med semester, dina nedräkningar och hur du är ute och tar dig ett järn på dina sjukdagar - skapa bara cirkeln "work" och skippa att inkludera den när du skriver något nedlåtande om din arbetsplats! Och tvärtom kan det också vara möjligt att posta "jobbhemliga" uppdateringar bara till dina kollegor. Smart och snyggt jobbat.
Jag kan tänka mig att nyanlända dock hamnar lite i tomma intet när de loggar in först. Vad ska man göra, och hur? Här finns ju inget! Och så adopterar man bara sitt Facebook-beteende rakt av och s.a.s. börjar statusuppdatera till alla sina cirklar. Berätta om senaste trädgårdsplantan, soffmyset eller vad man åt till middag. Visst, det kan man också göra, men det är ju inte det som är grejen, isåfall kan man ju stanna med gubbarna och tanterna på Fejjan.
Så här kan man tex vara helt privat i sitt flöde på G+:
(såvida man inte postar en screenshot på sin blogg kan ingen se det)
Eller så kan man posta till hela världen, lite som Twitter. Men Twitter, det är väl bra 2010, det?
Jag satsar allt på ett kort. Google-kortet. Jag tycker det är hett.
Inte för att jag tänker lägga ner Facebook, Twitter, Blogger - jag gillar att ha många järn i elden. Men det är det tydligen många andra som tänker (se här) - människor som inte tycker sig ha obegränsat med tid.
Facebook har väl också lite av löjets skimmer, eller hur? Jag tycker man ofta hör folk klaga på att deras FB-vänner skriver så jävla ostiga saker, och att man är vän med en massa löst folk från 1900-frös-ihjäl som man ger blanka fan i men som man måste vara vän med av ren artighet (eller är det bara jag?). Tvärtom också förresten - att man skulle vilja vänfråga någon men det känns penibelt att fråga. Med G+:s cirkeltänkande blir ju detta irrelevant. Man behöver inte följa varandras bloggar eller Twitter ju, lika lite måste man cirkla tillbaka de töntar som cirklar runt en. Och de som väljer att lägga till mig kan bara se vad jag väljer att visa för dem. De lär aldrig se vad jag postar i min BFF-cirkel t.ex. Den du, den vill alla åt, men ingen vet vem jag har i den. Så jävla sjukt spännande.
Om du inte är övertygad nu, tycker jag du ska ta ditt internetjag och gräva ner nånstans tillsammans med andra reliker från forntiden, före juli 2011. För det är nu det börjar. Det sociala experimentet blir en social verklighet.
Rubba inte mina cirklar.
Det är väl så med "blyga" människor, att de ofta är nördiga. Vi tycker om att gömma oss bakom en skärm. Blir lätt obekväma i sociala sammanhang, när de sker IRL. Hur ska man stå, vad ska man ha på sig, vad ska man säga? Allt det där är så mycket lättare på world wide web. Lite mer eftertanke, lite mer vinklat. Man visar det man vill visa. Ger sig själv en snygg profilbild och så är det bra med det. Ingen behöver se att jag har putmage och tradiga förhårdnader. Min röst gör sig bäst i skriven form.
Såsom Google-nörd kan du ju ge dig på att vi blev illa Google+-sugna när denna nya sociala plattform släpptes för ett par veckor sedan. In på ett glassigt bananskal gled vi, och de senaste dagarna har vi utnyttjat till att utforska denna plattform.
Och jag gillar't. Älskar't? Återstår att se.
Men vad är detta Google+, behöver vi det verkligen? Inte en till grej att hålla reda på, suckar Svenne B. Själv säger jag ja tack, en till och tycker att det är spännande att vara med från början, som pionjär, betatestare och självutnämnd expert.
Den här snubben beskriver bra vad det handlar om: Definition of done (Erik Fors-Andrée)
Och denne man, ger oss en liten vink om Google+, in a nutshell (klistrat från Google+):
Jag gillar cirklar. Jag gillar att kategorisera människor. Särskilt eftersom det är hemligt hur jag kategoriserar dem. Och bara för att jag lägger en skojare i en cirkel, eller "krets" som man tydligen ska säga på svennebananska, behöver han inte adda mig. Vi behöver inte vara vänner på riktigt. Och det är ju skönt. För på Facebook finns det ju många ostar som kanske är sjukt intresserade av mig (för att jag är så häftig) men som föga eggar mig, och vice versa. Då slipper man!
Ett annat dilemma jag ofta har på Facebook är vilket språk jag ska skriva på, när jag statusuppdaterar. Skriver jag på engelska verkar jag pretto inför mina svenska vänner, som trots allt utgör den största skaran. Men skriver jag på svenska exkluderar jag ett stort antal internationella vänner. Och skriver jag på engelska får jag ofta kommentarer på svenska ändå, som mina tyska polare inte förstår. Ja, du fattar. Med circles kan jag nu kategorisera mina kontakter efter språk, så att jag kan posta på svenska till de som fattar det och på engelska till de som har det som modersmål (und so weiter). Så har jag sparat mig onödig genans!
Och att posta bilder på sina barn - uppenbarligen intresserar detta endast en liten skara människor, därför har jag skapat en cirkel vid namn Family där dessa bilder postas. Så slipper den londoniska pubeliten se detta skit och förfäras över min ostighet. Så bra!
Din arbetsgivare behöver inte se din status om hur jävla skönt det ska bli med semester, dina nedräkningar och hur du är ute och tar dig ett järn på dina sjukdagar - skapa bara cirkeln "work" och skippa att inkludera den när du skriver något nedlåtande om din arbetsplats! Och tvärtom kan det också vara möjligt att posta "jobbhemliga" uppdateringar bara till dina kollegor. Smart och snyggt jobbat.
Jag kan tänka mig att nyanlända dock hamnar lite i tomma intet när de loggar in först. Vad ska man göra, och hur? Här finns ju inget! Och så adopterar man bara sitt Facebook-beteende rakt av och s.a.s. börjar statusuppdatera till alla sina cirklar. Berätta om senaste trädgårdsplantan, soffmyset eller vad man åt till middag. Visst, det kan man också göra, men det är ju inte det som är grejen, isåfall kan man ju stanna med gubbarna och tanterna på Fejjan.
Så här kan man tex vara helt privat i sitt flöde på G+:
(såvida man inte postar en screenshot på sin blogg kan ingen se det)
Eller så kan man posta till hela världen, lite som Twitter. Men Twitter, det är väl bra 2010, det?
Jag satsar allt på ett kort. Google-kortet. Jag tycker det är hett.
Inte för att jag tänker lägga ner Facebook, Twitter, Blogger - jag gillar att ha många järn i elden. Men det är det tydligen många andra som tänker (se här) - människor som inte tycker sig ha obegränsat med tid.
Facebook har väl också lite av löjets skimmer, eller hur? Jag tycker man ofta hör folk klaga på att deras FB-vänner skriver så jävla ostiga saker, och att man är vän med en massa löst folk från 1900-frös-ihjäl som man ger blanka fan i men som man måste vara vän med av ren artighet (eller är det bara jag?). Tvärtom också förresten - att man skulle vilja vänfråga någon men det känns penibelt att fråga. Med G+:s cirkeltänkande blir ju detta irrelevant. Man behöver inte följa varandras bloggar eller Twitter ju, lika lite måste man cirkla tillbaka de töntar som cirklar runt en. Och de som väljer att lägga till mig kan bara se vad jag väljer att visa för dem. De lär aldrig se vad jag postar i min BFF-cirkel t.ex. Den du, den vill alla åt, men ingen vet vem jag har i den. Så jävla sjukt spännande.
Om du inte är övertygad nu, tycker jag du ska ta ditt internetjag och gräva ner nånstans tillsammans med andra reliker från forntiden, före juli 2011. För det är nu det börjar. Det sociala experimentet blir en social verklighet.
Rubba inte mina cirklar.
Friday, July 15, 2011
Vem är detta?
Den här bilden är från 2009. Det är sant, det är säkert. Om du inte tror mig kolla i arkiv x (eller archivo kyss som det heter på portugisiska): Anno 2009.
Det här är 2011 års version, i samma outfitta (oj, fick lite tourettes):
Jag trodde ta mig fan den första var Isabella när jag såg den, var tvungen att dubbelkolla. Eller vem är vem? Nu blev jag förvirrad igen. Vem ska ha napp, vem ska ha potta, vems är Mimmi, vems är Bibi, vem äter morotspuré på burk, vem äter salta mandlar? Vem bestämmer? Jo, men det är väl ändå jag.
Thursday, July 14, 2011
Arbetsplatsen
Själv står jag vid spisen och föder barn. Det är mitt nuvarande kall. Jag klagar inte. Så mycket.
Idag besökte jag min gamla arbetsplats. För att luncha med en fin menspropp*. Och så var jag uppe på mitt gamla kontor och visade upp mitt nya snygga jag. Det hela var trevligt, missuppfatta mig rätt, men också lite sorgligt. Att jag inte får vara med. Att man så lätt kan byta ut och ersätta. Inte bara mig, vem som helst.
Det uppstod bland annat en ytterst penibel situation när den lille killen i fina märkesskjortan, som tagit över chefspositionen allan, skulle introduceras till ett gäng av sina nya undersåtar. Stelaste pinnen i vandrande pinnen-buren. Och så stod jag där mitt ibland fåren och var inte ens anställd. Och han låtsades inte känna igen mig trots att vi träffats förut. Man gör alltid så. Kung slår knekt, you know it. Han sa att par spända fraser, och alla måste känt av att stämningen var som en fiolsträng, spänd till bristningen. Usch. Men man var nog tvungen att vara där för att fatta. Fatta fjanten. Jag fattade galoppen, gick hem.
Jag undrar var man ska trycka in mig när det är dags för mig att återvända. För det ska jag ju. Tids nog. Men jag vill inte sitta i bur, jag vill inte vara stel pinne, jag vill ju jobba med killar som Jesus. Får jag DET, som sepet sa. Du får ha en trevlig helg. Åh, jag saknar. Det gamla, förr, då det var bättre. MITT jobb, som inte finns längre.
*menspropp = ett annat ord för Manpower-konsult
Idag besökte jag min gamla arbetsplats. För att luncha med en fin menspropp*. Och så var jag uppe på mitt gamla kontor och visade upp mitt nya snygga jag. Det hela var trevligt, missuppfatta mig rätt, men också lite sorgligt. Att jag inte får vara med. Att man så lätt kan byta ut och ersätta. Inte bara mig, vem som helst.
Det uppstod bland annat en ytterst penibel situation när den lille killen i fina märkesskjortan, som tagit över chefspositionen allan, skulle introduceras till ett gäng av sina nya undersåtar. Stelaste pinnen i vandrande pinnen-buren. Och så stod jag där mitt ibland fåren och var inte ens anställd. Och han låtsades inte känna igen mig trots att vi träffats förut. Man gör alltid så. Kung slår knekt, you know it. Han sa att par spända fraser, och alla måste känt av att stämningen var som en fiolsträng, spänd till bristningen. Usch. Men man var nog tvungen att vara där för att fatta. Fatta fjanten. Jag fattade galoppen, gick hem.
Jag undrar var man ska trycka in mig när det är dags för mig att återvända. För det ska jag ju. Tids nog. Men jag vill inte sitta i bur, jag vill inte vara stel pinne, jag vill ju jobba med killar som Jesus. Får jag DET, som sepet sa. Du får ha en trevlig helg. Åh, jag saknar. Det gamla, förr, då det var bättre. MITT jobb, som inte finns längre.
*menspropp = ett annat ord för Manpower-konsult
Wednesday, July 13, 2011
Var är nördarna?
Som pionjär med det här med Google+ kände jag att det var min plikt att bjuda in några av mina vänner. Man kan tydligen nämligen inte bara signa upp, man måste ha en special invite av någon som redan är med. Hur cool är man då på en skalad banan? Minst lika cool som jag.
Men det slog mig, när jag gjorde en genomgång av mina vänner i min hjärna och min friend roll på fejjan (där alla riktiga nära och kära finns, 300 stycken) att jag har inte många nördiga vänner. Som jag tror kommer tycka det känns viktigt att vara med på ännu ett socialt experiment. Snygga människor har väl bättre saker för sig än att hänga med varandra på internet. Det fanns ju många som länge stod emot Facebook (nej tack, jag har redan Myspace), men som till slut alla gav efter. Varenda en. Finns det någon som ens öppnar sitt Myspace-konto längre? Friendster? Lunarstorm? Helgon?
Nej just det. För tider förändras, nothing lasts forever. Därför är det lika bra att hoppa på tåget och vara med från början. Av samma anledning som min pappa tror på gud - för säkerhets skull.
Om du händelsevis fått en invite till Google+ från mig, ska du inte känna dig förnärmad, snarare smickrad. Du är en av cirka tio jag har bedömt som slightly nördig och mottaglig för nyheter. Sugen helt enkelt.
Har du inte fått någon ska du inte heller hänga läpp. Du är förmodligen too cool for school och kommer inte att vilja vara med förrän cirka 80% av dina Facebook-vänner redan bytt sida.
Intressant är det faktum att de två personer jag först kände på Facebook, och som också var de som introducerade mig och inviterade mig till det i ett tidigt stadium redan 2006, är de enda två av mina vänner jag kan se redan har Google+-konton. You lead, I follow, Alabama Slammers.
Häng med.
Men det slog mig, när jag gjorde en genomgång av mina vänner i min hjärna och min friend roll på fejjan (där alla riktiga nära och kära finns, 300 stycken) att jag har inte många nördiga vänner. Som jag tror kommer tycka det känns viktigt att vara med på ännu ett socialt experiment. Snygga människor har väl bättre saker för sig än att hänga med varandra på internet. Det fanns ju många som länge stod emot Facebook (nej tack, jag har redan Myspace), men som till slut alla gav efter. Varenda en. Finns det någon som ens öppnar sitt Myspace-konto längre? Friendster? Lunarstorm? Helgon?
Nej just det. För tider förändras, nothing lasts forever. Därför är det lika bra att hoppa på tåget och vara med från början. Av samma anledning som min pappa tror på gud - för säkerhets skull.
Om du händelsevis fått en invite till Google+ från mig, ska du inte känna dig förnärmad, snarare smickrad. Du är en av cirka tio jag har bedömt som slightly nördig och mottaglig för nyheter. Sugen helt enkelt.
Har du inte fått någon ska du inte heller hänga läpp. Du är förmodligen too cool for school och kommer inte att vilja vara med förrän cirka 80% av dina Facebook-vänner redan bytt sida.
Intressant är det faktum att de två personer jag först kände på Facebook, och som också var de som introducerade mig och inviterade mig till det i ett tidigt stadium redan 2006, är de enda två av mina vänner jag kan se redan har Google+-konton. You lead, I follow, Alabama Slammers.
Häng med.
I nördarnas högborg
Där sitter jag och min man. Och huddlar varandra, från badrummet till sängkammaren. Att huddla, det är alltså ett nytt verb. Betyder att chatta via Google+.
Jag har alltid haft en förkärlek till Google. Helst vill jag ha hela mitt digitala liv i Google-form. Jag vet att de styr mig och spionerar på mig, men skit i det. Storebror kan se mig hur mycket han orkar, jag har rent mjöl i min påse, jag har inte gjort nåt, det var inte jag.
Så nu ligger vi alltså här i sängen och nördar in oss på Google Plus. Det är väl ändå häftigt? Men jag tänker inte säga att det är en Facebook-dödare, för sånt snack är inte för lekmän, men oavsett vill jag vara med från början där det händer, när det händer.
Och just nu sker det alltså på Google+. Välkommen in i min inre cirkel.
Tuesday, July 12, 2011
Monday, July 11, 2011
Min nya kropp
Hej. Du som kände mig under min Londonska storhetstid - tyckte du att jag var osedvanligt tjock, att mina kläder satt illa, att jag borde s.a.s. klä mig efter figur? Jag bara undrar.
Jag och min flickvän på den tiden, Svenny, brukade lite skämtsamt säga att vi hade "omvänd anorexia". Vi tittade i spegeln och såg en smal och snygg fast vi i själva verket var rätt svullna. Men det var ju bara på skoj - egentligen tyckte jag på riktigt att jag var rätt smäcker läcker. För det var jag väl? Stora fasta bröst och långt hår ända ner till ändan (det fanns ett nummer man kunde ringa när jag var liten, då sa tanten på andra sidan linjen just så). Eller?
Nu väger jag nästan exakt som jag gjorde då, t.ex. när denna bild togs, men inte fan är jag så läcker. Och jag tycker att jag är skitfet. Kläderna sitter illa som korvskinn - de kläder jag tyckte jag var snygg i då, i början av 2008. Skjortor i storlek 40 spänner på ett helt annat sätt över dubbelgraviditetsmagen än vad de gjorde över ölkaggen. Bröna är tamigibrasan inte alls lika stora och snygga som på bilden. Brumman verkar ha förfallit och förminskats. Love handles dock större än självaste Anna Nicole Smiths en gång var (hon dog väl?). Rynkbeståndet runt ögonen har till på köpet urartat. Vilket förfall!
Och det är bara att inse att en kvinnas kropp förändras av att bära barn (oavsett vad vissa superkvinnor som Victoria Beckham och min mamma hävdar, "jag har samma kropp som när jag var 18" har jag hört någon av dem säga). Saker flyttar på sig; tyngdpunkter, fettvalkar. Former förändras. Till det sämre, verkar det tyvärr.
Jag kan bjuda på det, för det snyggaste jag har nu är ju iallafall mina barn. Jag tycker bara det är satans amärkningsvärt att vågen visar samma nu som den gjorde då, bara att jag är så jävla tjockful nu, men var så förbannat snyggsmal då.
 |
| 2008 - tre år sedan, två barn sedan |
Nu väger jag nästan exakt som jag gjorde då, t.ex. när denna bild togs, men inte fan är jag så läcker. Och jag tycker att jag är skitfet. Kläderna sitter illa som korvskinn - de kläder jag tyckte jag var snygg i då, i början av 2008. Skjortor i storlek 40 spänner på ett helt annat sätt över dubbelgraviditetsmagen än vad de gjorde över ölkaggen. Bröna är tamigibrasan inte alls lika stora och snygga som på bilden. Brumman verkar ha förfallit och förminskats. Love handles dock större än självaste Anna Nicole Smiths en gång var (hon dog väl?). Rynkbeståndet runt ögonen har till på köpet urartat. Vilket förfall!
Och det är bara att inse att en kvinnas kropp förändras av att bära barn (oavsett vad vissa superkvinnor som Victoria Beckham och min mamma hävdar, "jag har samma kropp som när jag var 18" har jag hört någon av dem säga). Saker flyttar på sig; tyngdpunkter, fettvalkar. Former förändras. Till det sämre, verkar det tyvärr.
Jag kan bjuda på det, för det snyggaste jag har nu är ju iallafall mina barn. Jag tycker bara det är satans amärkningsvärt att vågen visar samma nu som den gjorde då, bara att jag är så jävla tjockful nu, men var så förbannat snyggsmal då.
Rosa Beckham
Tillåt mig småspy. Paret Beckham har fått en dotter. Nej men grattis.
Enligt uppgifter har hon i hemlighet köpt rosa babykläder i åratal medan hon har drömt om en dotter. Alltid exklusiva märken.
– Victoria älskar sina tre söner, men vill ha en flicka som kan vara med henne när sönerna spelar fotboll, med sin pappa, säger källan.
David Beckham, 36, avslöjade redan för en vecka sedan att babygarderoben var fylld.
– Det är något helt nytt för oss. Att ha så mycket rosa och lila i huset och klänningar. Alla kläder är inköpta, rummet är färdigt. Vi är exalterade, sa han då.
Det finns så många oegentligheter och vidrigheter i denna text att jag inte vet var jag ska börja. Uppifrån och ner kanske.
Hon har i hemlighet köpt rosa babykläder i åratal. Om detta är sant tyder det ju på sinnesrubbning. Tanten smyger alltså runt och kniper åt sig rosa fluffplagg, gråter kanske i dem om nätterna, längtar efter en flicka så till vanvett. Jag tror ta mig fan det är påhitt, det kan inte vara sant.
Hon vill ha en flicka som kan vara med henne när sönerna spelar fotboll med sin pappa. Men dra mig baklänges på en grusplan. Sönerna spelar alltså alltid fotboll, för det gör söner, särskilt om pappan heter David B och är fotbollshistoriens kanske mest överskattade spelare (dock snyggaste), däremot dottern kan INTE sparka boll. Hon kan ju förstöra den rosa volangklänningen, diademet med fjärilar kan ramla ur. Igen - jag hoppas för dessa arma barns skull att detta är hittepå av den ibland smått idiotiska brittiska tabloidpressen (NOTW).
Att ha så mycket rosa och lila i huset och klänningar. Ja, hur känns det? Alldeles underbart? Det borde väl jag veta med mina två döttrar. Eller just det, jag är inte ett köns-sepe. Tror du fan inte att det är ljug alltihopa, att den lilla bäbisungen ligger i sin vagn iklädd en liten Manchester United-dräkt ändå, säg att det är så, säg att de inte är så jävla sepe att de skapat ett rosa monster? Kan det vara så vidrigt här i världen?
Suri, akta dig. Du kan få konkurrens, snart kommer det en till bäbis med högklackat, string och läppstift trippande. Sedan kan ni tävla i vem som har mest botox och störst bröst också. Den dagen, den sorgen.
Enligt uppgifter har hon i hemlighet köpt rosa babykläder i åratal medan hon har drömt om en dotter. Alltid exklusiva märken.
– Victoria älskar sina tre söner, men vill ha en flicka som kan vara med henne när sönerna spelar fotboll, med sin pappa, säger källan.
David Beckham, 36, avslöjade redan för en vecka sedan att babygarderoben var fylld.
– Det är något helt nytt för oss. Att ha så mycket rosa och lila i huset och klänningar. Alla kläder är inköpta, rummet är färdigt. Vi är exalterade, sa han då.
Det finns så många oegentligheter och vidrigheter i denna text att jag inte vet var jag ska börja. Uppifrån och ner kanske.
Hon har i hemlighet köpt rosa babykläder i åratal. Om detta är sant tyder det ju på sinnesrubbning. Tanten smyger alltså runt och kniper åt sig rosa fluffplagg, gråter kanske i dem om nätterna, längtar efter en flicka så till vanvett. Jag tror ta mig fan det är påhitt, det kan inte vara sant.
Hon vill ha en flicka som kan vara med henne när sönerna spelar fotboll med sin pappa. Men dra mig baklänges på en grusplan. Sönerna spelar alltså alltid fotboll, för det gör söner, särskilt om pappan heter David B och är fotbollshistoriens kanske mest överskattade spelare (dock snyggaste), däremot dottern kan INTE sparka boll. Hon kan ju förstöra den rosa volangklänningen, diademet med fjärilar kan ramla ur. Igen - jag hoppas för dessa arma barns skull att detta är hittepå av den ibland smått idiotiska brittiska tabloidpressen (NOTW).
Att ha så mycket rosa och lila i huset och klänningar. Ja, hur känns det? Alldeles underbart? Det borde väl jag veta med mina två döttrar. Eller just det, jag är inte ett köns-sepe. Tror du fan inte att det är ljug alltihopa, att den lilla bäbisungen ligger i sin vagn iklädd en liten Manchester United-dräkt ändå, säg att det är så, säg att de inte är så jävla sepe att de skapat ett rosa monster? Kan det vara så vidrigt här i världen?
Suri, akta dig. Du kan få konkurrens, snart kommer det en till bäbis med högklackat, string och läppstift trippande. Sedan kan ni tävla i vem som har mest botox och störst bröst också. Den dagen, den sorgen.
Mina barn - och andras ungar
När man har barn får man per automatik ofta umgås med andras barn. På lekplatsen, på kulturhistoriskt museum, på stranden. Då är det lätt hänt att man jämför. Och jag har så klart färgade linser - tycker mitt barn är snyggare, smartare, roligare än de andra. Men jag undrar om inte du också skulle tycka det, rent objektivt.
Vi lekte med grannbarnen på lekplatsen. De hade en pistol som de riktade mot våra ansikten. De var fem och sju år gamla men sa han istället för hon, trots att de uppenbarligen visste att Lovisa är tjej. De talade överhuvudtaget taffligt och grammatiskt inkorrekt, vilket jag tyckte var anmärkningsvärt för deras ålder. När den stora flickan berättade att hon gick i skolan tyckte jag synd om hennes lärare. Hopeless case, eller vadå. Man får väl rätta barn när de säger gedde istället för gav? Man ska väl? "Jaså, du gav din bror pistolen" ska man säga, eller hur? Det är väl så de lär sig? Var befann sig deras föräldrar? Hemma på bönemattan, kan jag tro. Inte på lekplatsen iallafall.
På Kulturen var det ett får som inte fattade hur man spelar kasperteater. Gapande mun, apig uppsyn. Säkert fyra år gammal. Vad är detta? Ska man stå inne i luckan, då ser man ju inte själv. Lovisa, som var hälften så gammal fattade direkt. Mamman tittade surt och uppjagat på oss larviga vuxna som applåderade och lät oss imponeras av teaterföreställningen.
Och på stranden lekte vi med två pojkar i 6-årsåldern som talade så bred skånska att självaste lundensaren hade svårt att förstå dem, också med grava språkfel och grammatiska pannkakor. Men den ena pojken sa att jag var rolig och snill (så vitt jag förstod). Deras mamma låg nämligen långt uppe i busken och slösolade sin överviktiga lekamen. För så är det ju också - andra föräldrar leker inte med sina barn. De vill helst vara ifred, läsa sin veckotidning, äta sina kolhydrater och se sin deckare. Barn ska ju vara i säng klockan 19 så de vuxna får sin surt förvärvade egentid.
Kanske är det bra för barn att leka ensamma och upptäcka själva. Också. Ibland. Men enligt mina observationer är de flesta vuxna trötta och tråkiga, varför de också får barn därefter. Själv är jag ju så jävla ball att man nästan spricker. Utom ibland, när jag är sur, ledsen eller arg, som Emma Tvärtemot.
Vi lekte med grannbarnen på lekplatsen. De hade en pistol som de riktade mot våra ansikten. De var fem och sju år gamla men sa han istället för hon, trots att de uppenbarligen visste att Lovisa är tjej. De talade överhuvudtaget taffligt och grammatiskt inkorrekt, vilket jag tyckte var anmärkningsvärt för deras ålder. När den stora flickan berättade att hon gick i skolan tyckte jag synd om hennes lärare. Hopeless case, eller vadå. Man får väl rätta barn när de säger gedde istället för gav? Man ska väl? "Jaså, du gav din bror pistolen" ska man säga, eller hur? Det är väl så de lär sig? Var befann sig deras föräldrar? Hemma på bönemattan, kan jag tro. Inte på lekplatsen iallafall.
På Kulturen var det ett får som inte fattade hur man spelar kasperteater. Gapande mun, apig uppsyn. Säkert fyra år gammal. Vad är detta? Ska man stå inne i luckan, då ser man ju inte själv. Lovisa, som var hälften så gammal fattade direkt. Mamman tittade surt och uppjagat på oss larviga vuxna som applåderade och lät oss imponeras av teaterföreställningen.
Och på stranden lekte vi med två pojkar i 6-årsåldern som talade så bred skånska att självaste lundensaren hade svårt att förstå dem, också med grava språkfel och grammatiska pannkakor. Men den ena pojken sa att jag var rolig och snill (så vitt jag förstod). Deras mamma låg nämligen långt uppe i busken och slösolade sin överviktiga lekamen. För så är det ju också - andra föräldrar leker inte med sina barn. De vill helst vara ifred, läsa sin veckotidning, äta sina kolhydrater och se sin deckare. Barn ska ju vara i säng klockan 19 så de vuxna får sin surt förvärvade egentid.
Kanske är det bra för barn att leka ensamma och upptäcka själva. Också. Ibland. Men enligt mina observationer är de flesta vuxna trötta och tråkiga, varför de också får barn därefter. Själv är jag ju så jävla ball att man nästan spricker. Utom ibland, när jag är sur, ledsen eller arg, som Emma Tvärtemot.
Sunday, July 10, 2011
Pinnmannen, pinnmannen, akta dig för...10-åringen
Så höll vi helg. Skånsk helg. På Kulturen i Lund. Allsång för barn. Men som jag sa till min mamma, "det här hade vi kunnat göra bättre", för det hade vi. Nåja, så när som på gitarrplonkandet. Men jag hade kunnat ta några ackord på piano istället. Och vi hade iallafall sjungit mycket bättre. MYCKET bättre. Man får ju inte klaga om man inte kan göra det bättre själv, eller? Tur att jag kan det då. Synd att inte Kulturen upplåter sin scen till mig. Kan isåfall bara i all anspråkslöshet påpeka att barnunderhållning inte måste vara repetativ, larvig och överdriven. Barn gillar nog kvalitet precis som vi vuxna.
Nåja, ingen skada skedd. Vi såg oss om i Kulturträdgården, kläppte en glass, spelade kasperteater, körde buss på en lekplats och red på en gunghäst. Och så avskräckta blev vi inte att vi inte tänker att vi vill ge Jojje Wadenius en chans nästa lördag.
Kul förresten att Lovisa helt självmant och coolt gick upp på scenen och ställde sig bredvid Bolibompa-tanten när det började bli lite tråkigt. För att skapa lite underhållning liksom. Ifall inte nån sätter fart. Men det var så klart emot Jantes lagar att ta sig ton på detta sätt, och hon blev vänligen men bestämt nerkörd till tonerna av Krokodilen i bilen.
Kreativitetsmorsan gjorde då sitt första utsprång. En pinnman! Ser du? Pinne med armar och ben, kastanjer till händer och fötter, en modell större till huvudet. Liten pinne till näsa, hår av löv, I löv it. Snyggt jobbat, om jag får säga det själv.
Så snygg var han att projektet kidnappades av en 10-årig kusin som sedermera helt fräckt snodde med sig pinnmannen hem. Jaja, det får gå på ett ut - vi var taskiga mot hennes marsvin.
Friday, July 08, 2011
So much time and so little to do...
Idag är sista dagen på dagis innan sommarlovet. Sista dagen jag är själv hemma med min bäbis. Sista dagen i frihet? Nu blir det andra bullar iallafall. Ska jag baka dem? Jag känner att det är dags för mig att bli den ballaste, påhittigaste morsan i stan. Så nu tänker jag till. Förbereder mig inför fem veckor som heltidsarbetande mammafigur.
Är det vackert väder kan vi vill gå till den där förbenade lekplatsen. Eller hälla vatten i baljan, ha bad på balkongen. Leka i plastkojan. Sticka till mormor och kussarna. Kanske till parken. Flygbuss till stranden (tveksamt projekt pga jobbighetsfaktor).
Men sen då? När måttet är rågat, vi bränt oss eller solen lyser med sin frånvaro? Inte fan kan man sitta och titta på film hela dagarna (det är skadligt, säger Svenne B). Böckerna har vi redan läst, allihopa 100 gånger. Bolibompa sänder inte dygnet runt.
Nej, det är då den snillrika kreativa pysselmamman tittar fram under sin sten. Här är jag.
Jag vet, vi kan göra trolldeg. Som man gjorde på 70-talet. Luktar sunkig och är salt i smaken. 1 dl vatten, 2 dl mjöl, 1 dl salt, 1 msk olja och lite karamellfärg. Kan man forma gubbar och djur och fan vet vad. Skjuss in i ugnen. Eller så köper vi färdig lera på Jättekul och lattjar med.
Vattenfärger, fingerfärger - eller är det kladdigt? Skaffa förkläde? Iallafall inte lika äckligt som papier maché - fy fan vad geggigt och fult, där går min gräns. Allt jag någonsin skapat i papier maché har varit fruktansvärt, jag minns ett insektsprojekt på mellanstadiet - vidrigt.
Klistra löv och blommor på papper - tja, kanske måste man vänta till hösten? Eller är det någonsin kul?
Pärla - det här är tydligen en modern klassiker som fått sig ett eget verb. Att pärla. Får skaffa pärlplattor då. Samt pärlor till halsband, eller varför inte pärlor till svin?
Flörtkulor, piprensare och silkespapper, behöver man det, till vad? Lika bra att köpa upp ett lager så att vi aldrig blir sysslolösa. Mitt mål är att Lovisa aldrig ska säga "Jag har inget att göra" eller för den delen "Jag har tråkigt". Inte med den här fantasifulla, finurliga, fantastiska mamman. Här ska pillas, här ska pysslas.
Tummen sitter där den ska, inte mitt i handen, och då rakt inte i röven.
Är det vackert väder kan vi vill gå till den där förbenade lekplatsen. Eller hälla vatten i baljan, ha bad på balkongen. Leka i plastkojan. Sticka till mormor och kussarna. Kanske till parken. Flygbuss till stranden (tveksamt projekt pga jobbighetsfaktor).
Men sen då? När måttet är rågat, vi bränt oss eller solen lyser med sin frånvaro? Inte fan kan man sitta och titta på film hela dagarna (det är skadligt, säger Svenne B). Böckerna har vi redan läst, allihopa 100 gånger. Bolibompa sänder inte dygnet runt.
Nej, det är då den snillrika kreativa pysselmamman tittar fram under sin sten. Här är jag.
Jag vet, vi kan göra trolldeg. Som man gjorde på 70-talet. Luktar sunkig och är salt i smaken. 1 dl vatten, 2 dl mjöl, 1 dl salt, 1 msk olja och lite karamellfärg. Kan man forma gubbar och djur och fan vet vad. Skjuss in i ugnen. Eller så köper vi färdig lera på Jättekul och lattjar med.
Eller vi gör Pinnmannen, den där snubben vi läser om i boken som heter Stick Man från England, men som jag direktöversätter när jag läser, för jag är så smart och svensk. Hitta en lämplig pinne, med ben och armar. Med garn kan man göra hår, ögon etc. Stengubbar och kottegubbar görs på liknande sätt - bäst att skaffa klister.
Klistra löv och blommor på papper - tja, kanske måste man vänta till hösten? Eller är det någonsin kul?
Pärla - det här är tydligen en modern klassiker som fått sig ett eget verb. Att pärla. Får skaffa pärlplattor då. Samt pärlor till halsband, eller varför inte pärlor till svin?
Flörtkulor, piprensare och silkespapper, behöver man det, till vad? Lika bra att köpa upp ett lager så att vi aldrig blir sysslolösa. Mitt mål är att Lovisa aldrig ska säga "Jag har inget att göra" eller för den delen "Jag har tråkigt". Inte med den här fantasifulla, finurliga, fantastiska mamman. Här ska pillas, här ska pysslas.
Tummen sitter där den ska, inte mitt i handen, och då rakt inte i röven.
Thursday, July 07, 2011
Diagnose this...
Harry Potter är alkis.
Och Big Brother-Linda har ADHD.
Alla jävlar ska ha en diagnos nuförti'n. Det räcker inte att själv inse att man är lite sepe, lite living on the edge, lite ledsen. Hell no. Diagnos ska man ha, tills diagnosen blir en ursäkt.
Att Linda knullade på teve och tryckte in plast i patten? Men vad fan, hon har ju ADHD, stackarn, kunde inte hjälpa't, kunde inte kontrollera sig och sina lustar. Så är det att lida av ADHD, man bara kan inte låta bli att göra ascrazy spontana grejer.
Det är som värstingungdomarna i Lorry-sketchen all over again. Den där allt bus de gör skylls på att "vi har ju ingen lokal".
Eller Radcliffe, alias Potter med blixten i pannan, han kunde "inte ha roligt utan sprit". Alltså var han alkoholist. Alltså i behov av rehab. Men vad fan, slap my thigh, vem kan ha riktigt roligt utan sprit? Inte jag iallafall, inte du heller, åtminstone inte på festen eller puben. Det är väl helt normalt? Särskilt om man är 22, snuskigt rik och snygg (nåja) singel. Herregud, enligt dessa kriterier vore jag bestämt en alkis under åtta pubsugna år i London. Så ofta, mycket och gärna som jag drack. Men jag led inte av detta mer än Pippi Långstrump lider av sina fräknar. Och jag behövde sannerligen ingen rehab. Bara en ny pint och sedermera en bulle i ugnen så var det "problemet" löst.
Jeeez. Vad är det med folk? Så många som lider av någon åkomma med bokstavskombo numera, det är ju löjligt, det är ju trams.
ADHD - Förmodligen är du bara störig och lite dum i huset.
Dyslexi - Lite trög, ointresserad och lat.
Depression - Du blir ledsen ibland ja, ta dig samman och i kragen, kanske lite knark kan hjälpa.
Missbrukare - Du har tagit dig en drink, en virrpinne, en tablett för mycket. Men det kanske inte är så jävla farligt om du hade roligt under tiden?
Och innan någon kommer och säger att jag är ett as, ska jag poängtera att jag vet att dessa tillstånd finns på riktigt (utom kanske ADHD), det är inte dessa fall jag attackerar. Det är inflationen i diagnoserandet, att man vill ha något att skylla på. Att kunna säga "Det var så skönt när jag fick min diagnos, den förklarade varför jag är så här". Det är bullfittesnack, för det är väl ingen ursäkt att bete sig som ett svin bara för att nån tjomme med tvivelaktig psykologutbildning säger att man har ADHD. Och just ADHD måste ju vara den dummaste av alla diagnoser. Det är ju ingen sjukdom i sig, det är ju bara ett av mänsklighetens dummaste och vanligaste drag. Att göra överilade saker utan eftertanke och därmed löpa risk att skada sig själv och andra.
"Det är ofta en lättnad och kan förklara många av de beteenden man förknippats med. Inte för att man är dum i huvudet utan för att man hade problem med samordningen i hjärnan", säger Eva Rusz, hobbypsykolog i Big Brother-husets tjänst. Men godmorgon, goddag och godkväll yxskaft, säger jag. Vad är då själva definitionen för att vara dum i huvet, om inte att man har svårt att koppla, svårt att samordna och bearbeta information i hjärnan? BB-Linda är väl helt enkelt korkad, det är väl därför vi fascineras av henne? Eller har Kissie, Dessie och Paow också ADHD, ska det bli allas sätt att ursäkta en sepe-skada?
Personligen brukar jag diagnosera mig själv och sedan bota mig själv med tankens kraft, om jag vill gå lös och göra något vansinnigt, elakt, dumt eller farligt. Det funkar hur bra som helst. Ni får mycket gärna prova.
Och Big Brother-Linda har ADHD.
Alla jävlar ska ha en diagnos nuförti'n. Det räcker inte att själv inse att man är lite sepe, lite living on the edge, lite ledsen. Hell no. Diagnos ska man ha, tills diagnosen blir en ursäkt.
Att Linda knullade på teve och tryckte in plast i patten? Men vad fan, hon har ju ADHD, stackarn, kunde inte hjälpa't, kunde inte kontrollera sig och sina lustar. Så är det att lida av ADHD, man bara kan inte låta bli att göra ascrazy spontana grejer.
Det är som värstingungdomarna i Lorry-sketchen all over again. Den där allt bus de gör skylls på att "vi har ju ingen lokal".
Eller Radcliffe, alias Potter med blixten i pannan, han kunde "inte ha roligt utan sprit". Alltså var han alkoholist. Alltså i behov av rehab. Men vad fan, slap my thigh, vem kan ha riktigt roligt utan sprit? Inte jag iallafall, inte du heller, åtminstone inte på festen eller puben. Det är väl helt normalt? Särskilt om man är 22, snuskigt rik och snygg (nåja) singel. Herregud, enligt dessa kriterier vore jag bestämt en alkis under åtta pubsugna år i London. Så ofta, mycket och gärna som jag drack. Men jag led inte av detta mer än Pippi Långstrump lider av sina fräknar. Och jag behövde sannerligen ingen rehab. Bara en ny pint och sedermera en bulle i ugnen så var det "problemet" löst.
Jeeez. Vad är det med folk? Så många som lider av någon åkomma med bokstavskombo numera, det är ju löjligt, det är ju trams.
ADHD - Förmodligen är du bara störig och lite dum i huset.
Dyslexi - Lite trög, ointresserad och lat.
Depression - Du blir ledsen ibland ja, ta dig samman och i kragen, kanske lite knark kan hjälpa.
Missbrukare - Du har tagit dig en drink, en virrpinne, en tablett för mycket. Men det kanske inte är så jävla farligt om du hade roligt under tiden?
Och innan någon kommer och säger att jag är ett as, ska jag poängtera att jag vet att dessa tillstånd finns på riktigt (utom kanske ADHD), det är inte dessa fall jag attackerar. Det är inflationen i diagnoserandet, att man vill ha något att skylla på. Att kunna säga "Det var så skönt när jag fick min diagnos, den förklarade varför jag är så här". Det är bullfittesnack, för det är väl ingen ursäkt att bete sig som ett svin bara för att nån tjomme med tvivelaktig psykologutbildning säger att man har ADHD. Och just ADHD måste ju vara den dummaste av alla diagnoser. Det är ju ingen sjukdom i sig, det är ju bara ett av mänsklighetens dummaste och vanligaste drag. Att göra överilade saker utan eftertanke och därmed löpa risk att skada sig själv och andra.
"Det är ofta en lättnad och kan förklara många av de beteenden man förknippats med. Inte för att man är dum i huvudet utan för att man hade problem med samordningen i hjärnan", säger Eva Rusz, hobbypsykolog i Big Brother-husets tjänst. Men godmorgon, goddag och godkväll yxskaft, säger jag. Vad är då själva definitionen för att vara dum i huvet, om inte att man har svårt att koppla, svårt att samordna och bearbeta information i hjärnan? BB-Linda är väl helt enkelt korkad, det är väl därför vi fascineras av henne? Eller har Kissie, Dessie och Paow också ADHD, ska det bli allas sätt att ursäkta en sepe-skada?
Personligen brukar jag diagnosera mig själv och sedan bota mig själv med tankens kraft, om jag vill gå lös och göra något vansinnigt, elakt, dumt eller farligt. Det funkar hur bra som helst. Ni får mycket gärna prova.
Monday, July 04, 2011
Konversation
"Mormor kommer sen, blir du glad då?"
"Mmm. Men nu är jag inte glad."
"Varför inte det?"
"För hon kommer inte nu."
Sunday, July 03, 2011
Saturday, July 02, 2011
Dricka vin och lyssna på musik
"Jag blir provocerad när folk säger att de tror på gud, det är ju som att jag umgås med en psykstörd". Säger Pelto, och jag älskar't.
Jag har spenderat min tid, inte mina pengars, i Värnhems flottaste lya. Att man kan bo så fint på Malmös bakgård. Snyggt, modernt, i like it.
Men mest av allt gillar jag min peltokung, den bästa, roligaste, smartaste som jag mött sedan säkert 2007. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Hade jag bara hittat henne tidigare. Innan alla barn, innan allt. Jävlar vad vi hade ljugit snyggt på puben i grupp.
Älskar't. Hälsningar från vinfryntlig hem till Lund.
Subscribe to:
Posts (Atom)