Lite som svintos tvållull ser det ut. Men nog blänker det snyggt i solstrimman. Ibland får man tillåtelse att sätta upp en tofs. Då ser det freeeeesht ut. Men annars vet jag inte riktigt hur man ska hantera en vild och vacker två-årings bångstyriga hår.
Ack, nu saknar jag min bäbis. Som en ost. Inte mitt stora barn som är på slumber party hos Momoi med en av kussarna, bara den lilla lillaste. Det här måste vara det längsta jag varit borta från henne. 7 timmar i vaket tillstånd.
Hade jag roligt? Ja för fan. Vi sjöng Rednex. Deras enda ballad.
Wish you were here, me and my country men wish you were here. And I miss you like hell. And I'm feeling blue. Fy fan vad härligt obra.
Och Stenes ytterst humoristiska systrar hade arrangerat ett vansinnigt pinsamt födelsedagståg för sin broder på ostsyltan TGI Fridays. Två utspökade ungdomskärringar ur personalstyrkan slamrade med kastrullock och hetssjöng något obegripligt om att bli ett år äldre. Vi skrattade. Stene rodnade, iallafall inombords.
På tal om kärring. När jag tyckt att jag väntat länge nog på min flasköl jag beställt 20 minuter tidigare och servitrisen råkade stå bredvid mig i ett annat ärende, lyfte jag demonstrativt senapsflaskan mot munnen och utbrast: Är det här min öl eller??
Usch vilken kärring, jag avskyr kärringar som jag.
Sedan gick vi för att få oss en pint. Men på en utservering. Gissa om jag nästan frös fittan av mig. Det gjorde jag inte, usch vad äckligt sagt och tänkt av dig. Men jag kläppte en filt. Och sjöng Wish you were here med Rednex med den där gråtiga rösten originalsångerskan sitter inne med. Hängde med Stene och hans kvalitetsystrar. Och Anniedockan. Konstaterade att nu har vi känt varandra i 10 år. Och då var vi ändå vuxna (nåja) när vi träffades. Kände oss lastgamla (iallafall jag). Såg en bloggkändis på haket, Kenza, hon var snygg så klart.
Men sedan, det kan ha varit i samband med att jag såg min slitna nuna i toalettspegeln, fick jag ett akut behov av att tänka på refrängen (Wish you were here, me and my country men wish you were here. And I miss you like hell. And I'm feeling blue). Hem ljuva hem. Bäbis ljuvliga bäbis. Säng varma säng. Bröst mjölkstinna bröst. Tack för mig, dags att gå hem och tömma.
Vad må denna afton bära i sitt sköte - tant har släppts ut på sitt första skutt sedan Mawias 30-årsbaluns i juni 2010 (som gick av stapeln dagen innan Isabella-kissandet på stickan).
Vadan detta, tänker du. Nyförlöst och allt, nyss stockade brön - är det inte i tidigaste laget? Ska mammor verkligen bete sig så om de vill betraktas med respekt? Du tar det väl lugnt med pintsen, inte för många innanför västen nu du.
Tig med dina förmaningar, säger jag. Cause Stene is in town. Och då leker man. Det har siats om vad för slags aktiviteter man kan tänkas ha förberett denna afton till Stenes ära. Han fyller ju ändå 30. Visserligen inte förrän i sommar, men då befinner han sig dessvärre på behörigt avstånd i sin hemstad Bangkok. Lerduveskytte? Gyttjebrottning? Kanske lite laserdome? Och varför inte chokladprovning?
Nehejdutack. Jag kan lugna alla som hunnit hetsa upp sig att det blir inget sånt trams.
Bara stekätning och pintdrickning. För det vet ju alla att det är det vi kan bäst.
Skål för Stene. Malmö here I come. Thank God It's Saturday.
Lilla livet går i vågor. Ibland sitter man på sin allra högsta häst och blickar ut över alla världens töntar, mår som en köng och tackar gud för allt.
Igår tex. Jag promenerade säkert 1,5 mil, bland annat i Skrylleskogen, med vårsolens välkomna värme sipprandes in genom trädtopparna. Det gjorde mig märkligt lycklig trots att jag då rakt inte är känd för att vara en skogsmullemus.
Sedan reste vi till världens bästa arbetsplats, nämligen min gamla som jag tyvärr som fan inte längre har. Det var så klart trevligt, familjärt och mumsigt, men samtidigt lite sorgligt. Att bara vara på genomresa. Att inte få vara med. Att inte kunna säga "ses imon" eller för den delen "du får ha en trevlig helg" på det där roliga sättet som bara en äkta Semc-skojare kan förstå.
Men de verkade glada att se sin favorittant. Bullar, skratt och mys med liten bäbis. Och Isabella fick snyggaste outfittan i presang, proffsigt handarbetad av kära duktiga Miss Ripa.
Sopan with capital S låtsasvabbade som vanligt så man slapp se eländet.
När man kom hem hade vår nya Maskin with capital M kommit som ett brev på posten. Så jävla gött; en blårayare med wifi, 3d och allt den moderna människan kan tänkas begära.
Mums vilken flott dag!
Men idag fick jag inte vara med. Och våren försvann. Idag var jag inte bjuden på någon fisförnäm kontorsfika. Idag var jag sliten och trött i tantkroppen, fick ingen motion utan tog buss både fram och tillbaka till bvc. Vägde mig, sexade loss på 70.9, alltså går det framåt, och det firade jag med att köpa ett antal plagg i storlek 38. Som jag antar kommer att spänna läckert över min muskulösa kropp.
Nu tittar vi på Finding Nemo vilken i vår nya maskin kommer ut i fantastisk enhanced quality. LG. Det står för Life is Good.
De där remmarna man ska fästa vagnen i på bussen är alltid uppluckrade i kanten. Helt uppfuckade och omöjliga att trä genom spännet.
Frågan är om det beror på kass kvalitet; att efter bara ett fåtal användningstillfällen är remmen redan flikig. Eller om det här är ett område som Skånetrafikens serviceteam har valt att negligera; att man aldrig byter ut dessa remmar.
Hur som helst sjukt irriterande varje gång man ska till och resa kommunalt och får stå där och jucka med de trådiga remmjävlarna som inte vill gå in i spännhelvetet.
Tack, nu känns det bättre.
Greetings från 6:ans buss.
Nu börjar det lossna för den ledige.
Sedan första februari har jag suttit på kammaren och räknat mina tår, skådat min navel och jobbat på min fetma. 22 dagar in på ledigheten skojade jag till det i förlossningsrummet och ett par dagar senare tog jag med mig en nybakad bäbis hem. En snygg och snäll, vill jag tillägga.
Nu när den lilla strax ska passera enmånadsstrecket känner jag att nu jävlar är det dags att komma i form, och då menar jag både fetkroppen och vad gäller den sociala biten. Det räcker med mjölkstockningstrams, feberfrossa och allmänt svag hälsa nu. Isoleringen ska brytas.
Tant ska aktiveras. Varje dag ska det vara något hett och intressant på programmet, något som involverar att flytta på fläsket samt att interagera med andra människor, små som stora. Det skulle helt enkelt kunna innebära en promenix till Ica på en ospännande dag, hej hej till kassörskan och fladdrande fläsk ända bort till Tunavägen.
Men nu du, har jag en ytterst spännande vecka framför mig och Isabella.
Måndag - knallar vi till SEMC för lunchdate med den nye konsulten tillika min broder (mitt mål är att alla i min familj ska jobba på SonyE, det vinner samtliga inblandade nämligen på) och en eller annan docka i stil med Peltosnyggkungen. Sedan kommer Snyggve Mammasson på den sedvanliga måndagsdaten. (Hoppas jag? Mamma - det blir kycklingklubba, den där råbilliga vi köpte på Coop Forum).
Tisdag - Ja, då tar vi väl bussfan ut till Skrylle för långpromenad med Dalbygänget. Sedan veckobadar vi lillaste. Och så fyller hon en månad!
Onsdag - Vi slår på stort och tar tåget till Helsingborg för brunch hos Lotta med tantdockorna från förr.
Torsdag - Ännu ett besök i SEMC-himlen, fika med Jesus och gänget. Det kan väl inte bli för mycket av det goda? Det tar ca 40 minuter att promenixa dit, raskare takt 30.
Fredag - Vi ska väga, mäta, kolla lill-dockis så vi tar de gamla apostlakusarna till centrala stan och vårdcentralen.
Ja jävlar, vilket aktivt liv man lever.
En cool effekt av att ha en spännande faiblesse för en specifik grej som alla känner till, är att man hipp som happ får presenter. Bara för att någon vart i en butik och råkat få syn på en passande produkt som han inte kunde motstå att köpa till mig. Och gillar man giraffer är man ju inte svårtillfredsställd alls. Det finns ju Gojojer nästan överallt! På barnkläder, vykort, handdukar, smörknivar and what's not. Och tekoppar! Kolla in min fräcka som min svåger hittade på Netto och var tvungen att köpa till mig. Aj vad det kliade i fingrarna och oj vad glad jag blev. Taximocka, vilken snygg Gojoj-kopp!
Som nybliven supermorsa tittar man mycket på tv och datorskärm. Medan man matar eller söver liten bäbis vill man bara vila ögonen på något, högt eller lågt. Ta in hela världen och dess vansinniga, fantastiska invånare och rätt in i mitt ostädade vardagsrum. Den vanligaste analysen är, så klart, vad trodde du, " fy fan vad folk är sepe".
Jag noterar att i stort sett alla offentliga figurer över 40 har opererat sig. För att de vill se yngre och piffigare ut. Sexigare. Mer eller mindre lyckade ingrepp som rent logiskt blir svårare att få till ju äldre man blir.
Så tittar jag t.ex. på American Idol och kan konstatera att Jennifer Lopez, född 69, ser ut som en jävligt snygg 25-åring eller iallafall inte en dag över 30, medan Steve Tyler, som lämnade livmodern redan anno 1948, ser ut som en spänd, förvånad kärring, superkonstig och lite alien.
Och programmet Plastic surgery 90210 har jag sett. Ja, du hör ju själv. Idel cp-skador som tycker att ett slätt ansikte, en platt mage och en rund fast barm är viktigare än världsfreden.
Läser massa nötters bloggar. Nån morsa som fått nog av hängpattar, nu är det dags för sillisar. 19-åriga storbloggaren och hennes eviga story om förstorade läppar och pattar gigantico. Till vems nytta och glädje, undrar jag.
Men sakta i backarna, hör upp nu. Hur uppfattas en som har silikonpattar och botox i fejan? Nog är epitet som korkad, ytlig och kåt de som ligger närmast till hands? Vem vill uppfattas så? Riktigt jävla pinsamt är det med denna typ av ingrepp, om du frågar mig. Tänk om jag kom tillbaka till jobbet efter 6 månaders mammaledighet med stora fasta bröst och långt hår ända ner till ändan, lite fläskläppar på det och alla kråksparkar utsuddade. FY FAN VAD GENANT DET VORE. Som att komma med en stämpel i pannan: "Jag är dum i huvet men ack så bra på att ligga". Vem fan vill uppfattas så? Inte jag.
Själv känner jag mig nöjd och sexig om jag hinner/orkar raka benen och fila fötterna.
Tänk på skräckexemplet om hon som åkte till en polsk klinik för att göra nya större rattar inför bröllopsnattens hettma, men så gick narkosen jävligt snett och hon blev en cp-skadad grönsak. Så nu sitter hon där i sin rullstol på vårdhemmet och gurglar cp-igt med sina härligt stora välformade sillibröst innanför blusen. Synnerligen beklämmande och borde vara skäl nog för alla som funderar på ingrepp att avstå. Men icke. För folk är kortsiktiga och ytliga och har helt missuppfattat min devis om att allt blir mycket roligare om man är snygg.
Snygg handlar ju mest om attityd, om stil och kanske lite smink på det. Men ingen blir snäll av stryk, som Bamse sa. Och ingen blir snygg av en dum och fåfäng lust att ha big tits, tight ass.
Två stora nyhetslägen råder just nu i två synnerligen olika delar av världen. Och för undertecknad tant som ser mycket på tv, särskilt natt och morgon, är repetitionerna många. Härdsmälta, flygförbud, katastrof, rebeller, dödssiffra, strålningsinstitut, vattenbomba, civilbefolkning, diktator. Allt går runt, allt är för jävligt.
Och medan japanerna reagerar på sin katastrof med stilla sorg, samlad fruktan och tysta tårar, då står libyerna på gatan och gallskriker ut sina plågor, hytter med näven, tar sig ton. Jag vet att de drabbats av vitt skilda katastrofbud, men det är väl ändå anmärkningsvärt hur stora de kulturella skillnaderna i hur man reagerar på stress, press och misär är.
Så ser det iallafall ut i min tv, jag vet inte hur det ser ut i din. Ledsna japaner vankar sakta bland bråten efter tsunamins ödeläggelse i hopp att finna något litet från sitt forna liv. Lybiens rebeller skanderar slagord med banderoller och höga arga röster. Civiliserat versus ociviliserat.
Japans nationalsång heter Kimi Ga Yo. Och Lybiens heter Allahu Akbar.
Ok, men let's vända på steken. Naturkatastrof i Lybien - stilla gråt och tyst sorg? Nej, jag tippar på HÖGLJUDD klagosång, SKRIANDE gråt vänd mot Allah the allsmäktige. Upplopp och revolution i Japan - ilskna skrik, hyttande nävar och våld på gatan? Nej, jag tror mer på sansad retorik och ett sunt ifrågasättande. Förlåt mig, sa svensken, men så tror jag.
Sätt en kvinna i minikjol i Stockholm och ingen reagerar. Sätt henne på byggarbetsplats i England, på den italienska ön Sicilien eller i en brasiliansk storstad och det blir busvisslingar, sexistiska tillrop och kåta blickar. Placera henne i Saudiland och hon blir arresterad, stenad eller våldtagen. Kulturella skillnader igen i hur man reagerar på sin omvärld.
Vad som är att föredra kan du bestämma själv.
Titta vad vackert. Dockorna sover. Klockan 22:22. Mys är inte vikt för fredagar only, bara för töntar med taco dinner, men vi har det jämt.
Idag bjuder jag på 3 nyord, som troligtvis kommer att ta plats i nästa utgåva av SAOL.
Vakendags - motsatsen till läggdags
Nakenfisk - mycket trevligare och mer logiskt än nakenfis, varför säger folk så? Nej, nakenfisk är man!
Russinapor - om man har en ask Malaco zoo och en salta katten, så är ju zoo-tabletterna små röda apor, vilket ju gör de svarta tabletterna till - russinapor!
Lovisa - smart, snygg och rolig - var det så klart som myntade dessa uttryck.
Ja, det kan man fan undra så mycket som jag gnäller. Herrejesus, jag ska ju befinna mig i lyckans bäbisbubbla. Och det gör jag ju, när jag tittar på min lilla perfekta avkomma. Och den stora avkomman icke att förglömma - fy fan vad snygg den är med. Och idag har vi haft celebert besök från två av de absolut hetaste SonyEricsson-flickorna, Pelto och Furis, och de kom med underbart skvaller och lika härliga bakverk. Och presenter till flickorna! Så jävla fina klänningar. Jag ska visa, håll i hattbrättet ditt.
Och just nu mår jag rätt snyggt, med en värmekudde på magen (se nedan) och en japansk dito på ryggen. Fina lilla Yuji, min former colleague from Nippon, gav mig ett helt paket kemiska värmeklistermärken. Fantastiskt för den feberfrossige. Jag saknar mina Semc-dockor, det gör jag fan. Nästa vecka är det jag som är friskast i stan och spatserar dit med min snyggvagn och snyggbebis som en annan vinnare.
I övrigt är det gött att jag förmådde Ludde att stanna hemma från skolan så att han kan ta hand om sina tre flickor i afton.
Nu vill tex denna storsnygg ha tjockgladskaka. Gimme gimme.
Jag brukar känna mig lugn och trygg i sjukhusmiljö. Förvissningen om att OM något händer finns det kompetent personal, kraftfull utrustning och effektiva behandlingsmetoder. Inbillar jag mig. På så vis har jag stort förtroende för sjukvårdsapparaten.
Men problemet är ju att få komma till. Att ens få prata med någon - om ens ärende inte är 112-akut. Som ett bevis på löjlighet sitter man frustrerat och telefonköar som en annan bajsnödig callgirl, minst en halvtimme, jeden falls. Men varför? Det är som att de VILL erbjuda en smått sketen service, bara så att man minsann inte ska tro att man är viktig och speciell. Vi hinner inte med. Och när man ifrågasätter är det alltid samma ramsa om personal- och resursbrister. En sketen receptionist har man inte deg till. Till fikat har man dock plenty.
Samtidigt kostade det mig idag i runda tal 550 riksdaler att uppsöka den offentliga vården och få medicin. Vart går de pengarna om skattebetalarna står för själva vårdapparaten? Fikakassan? Jag fattar inte. Vad kostar ett besök hos privatdoktorn då? Är det kanske honom man ska lägga sitt krut på? Ge mig en privat sjukvårdsförsäkring any day, ge mig nåt dom funkar, någon som faktiskt vill hjälpa. Jag är så trött på att vänta och på att känna att jag stör när jag ringer och gnäller.
Det blir liksom pinsamt om man har ringt och bokat en vårdgivares dyrbara tid och så har man inte vett att vara sjuk - varför jag alltid måste hoppas att det är något relativt allvarligt fel på mig. Så att jag inte besvärar i onödan. Tar tid från någon annan som behöver den bättre än jag med min hypokondri. Så att jag inte framstår som pjåskig.
Som när jag snöt ut KNALLGULT snor en påsk (passande nog) samt totalförlorade mitt lukt- och smaksinne, och tänkte att det går väl över. Men det gjorde det ju inte och till slut skickade min mamma iväg mig till vårdcentralen där det medelst ultraljud genom kinden med lätthet kunde konstateras att jag led av en tung form av bihåleinflammation. Vilken tur. Vem vill komma med falsklarm, vem vill cry wolf liksom. Penicillin, ja tack.
Eller förlossningsdags. Med visst mått av ajaj-värkar red jag in till kvinnokliniken i tron att nu kommer de skicka hem mig. Patetiska pjåskaren har inte öppnat sig en millimeter. Åh så genant för mig som gammal person. Döm av min förvåning när jag visade mig ha genomlidit 6 cm alldeles på egen hand. Sex! Jag började givetvis darra som asplövet av skräck inför denna info, men då fick jag ju morfin insprutat som en riktigt härlig knarksil. Sedan följde den numera legendariska anekdoten om de 17 minutrarna, som ju också får tjäna som bevis på att jag är fan ingen softish mjukis, jag är tuff som tåget.
Men så hände det igen med den förbannade mjölkstockningen from hell. Jag egenvårdade enligt 1177:s anvisningar. Men ligger fortfarande och feberfrossar om nätterna. Tänkte att det försvinner väl när jag pumpar så duktigt, av sig själv. Men det gjorde det ju rakt inte.
Så efter ihärdigt telefonerande i morse och en känsla av uppgivenhet får jag till slut en akuttid. Känner efter i kroppen och känner att det kanske blivit bättre av sig själv. Vilken skam, vad ska jag nu där och göra, bevisa min löjlighet månne? Känner efter lite till. Nog gör det lite ont ändå? Hoppas på infektion så att jag ska slippa störa vårdapparatus. Och visst fan är jag infekterad i vänsterbrödet, varsågod en tiodagarskur av antibiotika. Vilken tur.
Det är folk som resonerar som jag, som dör i cancer. Som åker in när det är för sent. Bajsar blod i ett halvår. Lever med fantomsmärtor. Vill inte störa eller framstå som pjåskig. Fy fan, skrämmande tanke, jag borde skärpa mig.
Ta lite plats. Visa att gammal är äldst och var skåpet ska stå. Vara sådär härligt osvensk som jag ju kan vara.
Bara febern och frossan går över. 38,6 celsiusgrader and counting. Sjukast i kommunen.
Nej, i någon fin form är jag tyvärr icke. Stockningen har lyckligtvis lagt sig något efter ett ihärdigt pumpade, men slitenheten är som en pensionärs efter vasaloppsmålgång.
Idag har jag nämligen idkat mitt första motionspass sedan 17-minutersmaran jag tillryggalade för snart två veckor sedan. Hemifrån till Ica Tuna and back. Ingen dålig promenix. Och nu känns kroppfan som den vart på 3 aerobicspass på raken med den där Jimmy på Gerdahallen, fast man glömde att stretcha efteråt.
Men nu är det bara att bita ihop och fortsätta motionseran av bara farten. Så att jag blir smäckraste läckraste tvåbarnsmorsan i stan. Och att döma av hur folk som fått barn ser ut över lag, eller det kanske bara är den nyförlösta träningsoverallsmaffian på patienthotellet, ska det inte vara så jävla svårt.
Att vara ständigt skittrött som en söndersliten kärring, det är livets lott när man väntar till den ärevördiga åldern 35 att klämma ut bäbiskorv.
För let's face it, den där ungdomliga och pigga glädjeflickan jag en gång var, hon har gått och lagt sig och dragit något gammalt över sig.
Numera är jag totalt slut som artist kl 22. Då tvångsnattar jag storbarnet som aldrig vill sova. Släcker lampan och säger godnatt 20 ggr, medan det rumstreras runt i sängen tills hon somnar av utmattning. Och jag med.
Fast i den vevan måste den arbetande maken gå och knyta sig, varför han då lämnar över stafettpinnen för liten bäbis till mig.
Ett uppdrag som sträcker sig över nattens alla härliga vargtimmar. Eftersom hon slumrat sött mestadels under kvällens lopp, verkar timmarna mellan cirka midnatt och 3 AM vara hennes mest alerta timmar. Då vill hon mumsa flarra en gång i halvtimmen, då vill hon bestämt inte ligga i lilla sängen. Pust, stön och slutligen äääääh-skrik säger hon. Och jag måste snabbt förflytta mig till vardagsrummet så att den arbetande kan få sig den blund han behöver.
Så ligger jag som halvdäckad narkoman i soffan med bäbis på bröstet. Lägger jag henne plant i sängen blir hon obekväm till mods och stånkar. Och i och med detta förfarande har jag inte haft ork att pumpa ut den tillströmmande mjölken i titsen. Det får vänta till morgonkvisten, har jag resonerat.
Synden straffar dock sig själv och därför har jag nu drabbats av en spännande sjukdom som heter mjölkstockning. Vidrig smärta i patten som är hård och vägrar släppa ut mjölk. Feber, närmare 40 än 37,5 - ångan är uppe. Lägg till det frossbrytning, allmäna influensasymptom som ont i hela kroppshyddan och skallebank - så har du mig som i en liten sexig ask.
Tyck synd om mig, för det gör jag.
