Kommunens tröttaste

Alltså, jag är så trött att jag inte vet om jag ska spy eller gråta.

Vad har jag gjort för att förtjäna detta?

Har jag härjat hela natten på efterfest? Svar nej.

Har jag ägnat mig åt påtagligt uttröttande fysik aktivitet? Icke.

Är mina barn osedvanligt krävande? Absolut inte.

Jobbar jag för mycket? Knappast va, med mina tramsiga 50%.

Nej, jag tror det är kringflackandet och tillvarons allmänna osäkerhet som gör mig så vanvettigt sömnig.

Att jobba halvtid är nog fan lika jobbigt som att jobba heltid, för det är ju inte själva jobbandet som är jobbigt. Det är ju allt runtomkring. Att ta sig upp, välja uniform, göra sig snygg, träda in i en roll, typ "hejhärärjagochjagärsåjävlaservicemindedgladochsugen", det tar på krafterna. Och så ska man köra bil, besöka bvc, ha studievägledarsamtal, socialisera med fan och hans moster. Ingen rast, ingen ro. Vad hände med att sitta på kammaren och räkna sina tår?

Och så fucking halvtidstjänster, typ sorgliga 8 tusen kronor i månaden, räkningarna, csn med sin förpillade blåslampa, livet, konsultträsket, känslan av misslyckande.

Allt i en enda sörja som skapar stress, ångest och omåttlig trötthet.

Den goda devisen, denna klassiker bland ordstäv myntade av min far; "är du trött så går du och lägger dig", det funkar inte riktigt när man har små söta barn som sätter schemat, då måste man s.a.s. sköta ruljansen, även om man är trött som en mört.

Men skit i det nu, våga vägra, igga tröttman, ta dig i kragen. Nu sitter tant på bussen till city för samkväm i restaurangmiljö med min ungdoms landslag, vad ger du mig för den.

Måste man vara vaken kan man ju lika gärna vara det med stil, verkar jag resonera. Hoppas bara de orkar lyssna på mitt gnäll, för jag är, som bekant, JÄVLIGT gnällig. Kan jag sluta med det, tro? För allas trevnad, inte minst min egen.

Godafton.