Saturday, February 25, 2012

För Sverige, ur tiden

Monarkin är på utmarsch. Denna aristokratiska sörja av förlegade levnadsregler, detta löjliga lismande,  titulerande och beundran inför någon som på intet sätt förtjänar det. Detta mirakel. Att det fortfarande finns kvar fast vi är så fasligt moderna, medvetna, rättvisa.

Många har visserligen på sistone insett vilken larvig figur den där Carl XVI Gustav är. Allt porrklubbande, ligg i frisörstolar, Ankie Bagger, Anna Lindmarker, La Camilla. Snuskgubberierna. Och även om inga av de mindre smickrande ryktena om vår kung stämmer, så har svenska folket valt att tro på dem, och det vet vi ju om tro, att om tillräckligt många tror finns det man tror på till slut. Se på Gud! Se på fan! Dessutom stör det oss att han är så usel på att hantera kontakten med pressen, han bjuder inte på sig själv det allra minsta och han är lika stel som den styvaste 1800-talsadelsman. Uttrycket "Jag är ingen talare, men..." personifieras fullständigt av vår kung. Håll då käften, men vill man säga. Tala är silver, tiga är guld, vill man mana, men gubbjäveln lyssnar inte i sin övertygelse om sin egen förträfflighet, och ingen vågar egentligen säga emot honom. En kung är en kung är en kung, om än en smått patetisk sådan. Borde han inte gå i pension ändå, ge plats åt sin dotter?

För Kronprinsessan Victoria däremot är klart godkänd av Svenne Banana. Hon är folklig, avslappnad och dessutom snygg (nåja, på samma sätt som en häst är det), vilket ingen människa skulle hävda att hon har efter sin far, ens i dålig belysning. Det bästa av allt, hon har gift sig med en man av folket, en av oss. Pöjken från Ockelbo, och vi älskar't för det betyder ju, som Patrik Isaksson sjöng, att det kunde lika gärna varit jag. Drömmen om att komma upp sig här i livet känns plötsligt lite mer inom räckhåll. Vi har glömt hur näsvis hon var som barn; "Ställ inga fråger, du får bara dumma svar", det där enerverande pockandet om "mea kött" till köttkvarnen tycker vi numera bara är gulligt och det faktum att hon visat sig sårbar och mänsklig i och med att hon i sin ungdom drabbades av en släng av anorexia, gör att vi kan identifiera oss med henne. Folkligheten är alltså hennes signum.

Men det finns ju en gräns. När kungligheten är så folklig att man inte ser skillnad på folk och fä. En prinsessa i jeans med Ockelbo-bonde och en dotter som heter Estelle.

Hur tror du den gamle stofilen, morfar Hans Majonnäs Honungen, reagerade när hon kom dragandes med Estelle? Ungefär som den lika kragstärkte Herman Lindqvist skulle jag tippa."Olämpligt, ytterst olämpligt", lär han ha skanderat. Men det sket så klart den moderna monarken Vickan i. Och det kan mycket väl bli hennes fall. För även om hon är nymodig och folklig vill hon rimligtvis inte bjuda på sig själv och sin familj helt urskillningslöst, ge oss allt. Och med det menar jag Big Brother-style. Blöjbyten, familjegräl och vardagstristess eller vardagsdramatik ständigt live-streamat, för hela svenska folket. För bjuder man fingret vill publiken ha hela handen, så är det. Gift dig med din personlige tränare, döp ditt barn till Estelle, gör du det, men var då också beredd på konsekvenserna. Att nu är du en av oss, nu vill vi vara med, ha en bit av kakan. Och får vi inte det blir vi sura, jagar dig med medial blåslampa, ifrågasätter och till slut avsätter.

Kanske vet Viktoria och Daniel det, kanske är det vad de vill. Att Estelle ska bli något annat än en högmodig drottningkärring, något som gör hennes namn mer rättvisa. Filmstjärna, nattklubbsdrottning, bordellmamma. Något modernare. Kanske är det strategin och isåfall är det helt rätt att döpa barnet till Estelle, att gifta sig med en icke-blåblodig, genomlida en "naturlig" förlossning på ett statligt sjukhus, invänta barnbidraget, köra Bugaboo på Södermalm. Som vem fan som helst, så varför ska det då betalas av "våra" skattepengar? Är de socialfall, eller vad är det frågan om? Nej, klipp er och skaffa ett jobb. Öppna upp sängkammaren, era innersta funderingar, bjud på er själva, ge oss ett Big Brother-drama.

För Sverige, i tiden, utan motvilliga monarker, utan otidsenligt kungahus, utan högtravande titlar, utan påtvingad kristendom. För Sverige, i tiden, en Big Brother-familj i Big Brother-huset Haga Slott.

Till slut röstar vi ut dem allihopa, en efter en. Och som vinnare står filmstjärnan, nattklubbsdrottningen, bordellmamman Estelle.

1 comment:

hakbor said...

En chipsdrottning är precis vad Sverige behöver ! Hennes valspråk blir: "Fredagsmys åt folket".