Det är inte det att jag är tjock, eller nånsin har varit. Okej, när jag vägde 73 kilogram utan att för den skull ha en bäbis i magen, då kände jag mig rätt jävla svullen. Men inte ens det var ju fetma, BMI låg fortfarande i runda slängar på 27. Det är lite tjockt, men knappast farligt.
Hur de har jobbat som väger 100 kg+, det övergår mitt förstånd. Hur har man tid och kraft att äta så mycket? Det finns fan tonåringar som väger 120, hur hann de, hur gjorde de? Det får ju nästan ses som en bedrift. Det är ju en rent sportslig insats, att lyckas äta så mycket skit, utan att spy upp det och utan att röra på sig nämnvärt. Det blir nog mest stapplandet mellan soffa och kylskåp. Fascinerande.
Och detta kommer från en moffare av rang. Fly mig en påse bullar och jag trycker i mig fem medan andra tar två. Omtag på efterrätten - alla gånger. Släpp mig lös vid lösgodishyllan och jag skedar med lätthet ett halvt kilo snask i påsen. Och häver i mig merparten redan i bilen hem.
Jag kan det här med att svulla. Chipsmiddag, sju sorters kakor till fikat, kolhydratsrace - jag har inga problem med något av det.
Visst, numera håller jag ju på mig vad gäller kolhydrater. Iallafall ibland. Fram emot torsdagen brukar jag hålla helg. Och det är ju semmelsäsong nu. Och ibland, typ varje dag faktiskt, är det någon tjomme som bjuder på choklad på jobbet. Men vadå, tjockglad ju.
Och jag är inte ens särskilt tjock, bara lite klädsamt bullsvullen runt midjan. 60 kg, varken mer eller mindre.
Så jag undrar fortfarande: Hur gör alla tjocka, hur hinner ni? Bajsar ni aldrig? Sprutar ni in intravenöst? Äter ni i sömnen? Hur kommer man upp i 120 knyck?
No comments:
Post a Comment