Jag hör ingenting, jag ser ingenting. Men jag sitter ju här. Tror jag.

Lovisa tittar på film på datorn. Med hörlurar. Byggare Bob. Kranis och Monstret.

"Kan du titta med mig?"
"Ja, men jag hör ju inget, du har ju lurar"
"Jo, du hör, dom pratar ju!"

För så trodde man ju, att det man själv ser och hör, det kan alla förnimma. Som när man håller för ögonen, då kan ingen annan se heller. Eller när man blundar och utbrister: "Du kan inte se mig!". Så egocentrerad är världsbilden. Själv är verkligen bäste och ende dräng.

Själv läser jag, på min mans inrådan "The Atheist's guide to reality", där man redan i första kapitlet får veta att allt är meningslöst, allt är tillåtet, moral, kärlek, själsliv är påhittade och vi är små, obetydliga frön i universum. Det viktigaste är alltså att man har så roligt som möjligt, allt annat är a waste of time. Tid förresten, det existerar egentligen inte, det har vi bara hittat på för att förstå varför allt förfaller. Men om universum drar ihop sig igen, om big bang reverserar, då kommer "tiden" gå åt andra hållet, dvs vi kommer att gå från förfallna till nyutsprungna, från kaos till ordning, Benjamin Butler for real. Detta skulle hypotetiskt sett kunna ske om bara några miljarder år.

Spännande. Nu fortsätter jag läsa.