Ja, jag har erkänt. Jag drabbades av en tår i ögat när Prins Daniel från Ockelbo utannonserade sin dotters födelse på sjukhustrappan. Men vad fan, jag var ju trött. Nyvaknad. Kanske inte nyförlöst, men minnet består ju. Jag vet ju hur stort det är.
Jag kan försvara mig med att jag hade reagerat likadant för vilken annan jävla nybliven förälder som ställde sig så tuppstolt utanför en förlossningsavdelning och proklamerat sitt barns födelse. Längd, vikt, jättesöt. För det är ju rörande, det är ju stort. För individen, inte nödvändigtvis för staten, som i fallet Prinsessan Tronarvinge. Det var inte alls den aspekten som rörde mig. Det var ju just det som gjorde att jag kände mig obehaglig till mods över min tår, att jag samtidigt blev äcklad över det rojalistiska tramseriet.
Nu är det ju få förunnat och komma ut från förlossningen till ett pressuppbåd, det får man ju aldrig se, när Bengt Bedrup och Svenne Banan föder barn, det blir ju på sin höjd en notis i tidningen.
Hade det varit Skäggsikas man som kom ut och utannonserade födelsen av deras dotter, den lilla som föddes igår på Isabellas födelsedag, då hade mina känslor, för att citera Daniel Westling, varit all over the place, då hade det kommit riktiga tårar. Men sådana viktiga födslar utannonseras bara på Facebook.
No comments:
Post a Comment