Stadsbor i dramatik på landet

Det blev liv i luckan och ett jävla äventyr när vi trädde över en färist. Stadsbor på grönbete, som blir smått nervösa av skogs- och kobajslukt, som tycker att kossor gör sig bäst på tallriken, som försöker ta sig över en färist i högklackat. Och där innanför gick kor och hästar lösa, inga koppel, inga staket. Det sägs förstås att kor är både dumma och snälla, men den kombinationen känns väl ändå bra lömsk. Särskilt som de naturligtvis har all rätt att vara förbannade på mig som har kokött som favoritkött.

Så då gick vi bort till hästarna istället. Det kändes lite lugnare tills min mojja berättade att när du får stek på restaurangen är det väldigt ofta hästkött du äter, fast det skyltar de inte om, för hästen är ju mannens bäste vän näst hundfan, och hamburgerkött på mackan tycker du väl är gött. Det är hästen du äter. Han som står där framme och blockerar vägen.

Ludde var morsk och klappade en häst på bläsen eller grimman eller liknande kroppsdel. Vi andra city girls backade ett par skräcksteg, en av oss i vita högklackade pumps så som anstår en storstadskvinna av rang. Lovisa tyckte dock också det var spännande att titta på Ricardo Cavalho, hon var alls icke rädd, inte ens när hennes fjompiga morsa skrek "Ludde, Ludde" (as you do) när hästarna kom otäckt nära.

Där stod de alltså, hästarna, mitt i vägen, och den enda vägen ut annars var förbi låglandskossorna och deras kalvar, vilket inte heller kändes hett. Vi gjorde det enda rätta, vi försökte runda vägen runt ett träd halvvägs ner i en å. men då kommer ett föl och börjar larva sig med min vagn, bita i sitsen och bete sig. Jävla tur att barnet var annorstädes, till exempel i pappans famn. Jag bussade morsan på fölet, sa till henne att sjasa bort eländet, och hon viftade bort det så som man viftar bort en fluga eller en katt på bordet. Vilka pajasar.

Eftersom jag är sådant storstads-cp höll jag på att välta ner vagnen i ån ety jag samtidigt balanserade min dyrgrip till mobilaja i näven, var annars, nån kan ju vilja nåt eller jag måste ta kort och vara beredd fort som fan.

Och beredd var jag ju, när detta kort togs. Ludde springer för sitt liv med bäbisen i famnen, för det var en häst "som försökte bita honom i halsen".

Så kan det gå när ett gäng stadsbor släpps ut på grönbete, en av dem är ju från världens femte största stad och har väl aldrig ens sett en kossa eller pålle live, kan man tänka. Och själv är jag synnerligen obekväm i dessa djurs sällskap - jag tror det är skammen över att jag äter dem till middag fast jag inte borde.