På långfärdsbussar hittar man en brokig skara människor, den ena tokigare än den andra. Vissa vill ägna sig åt något av det tråkigaste jag vet, nämligen kallprat. Det känns så förfärligt onödigt att som det heter ”döda lite tid” med att snicksnacka om någons tradiga liv och hobbies som man har noll intresse av. Då läser jag hellre en bok, leave me alone, liksom. Jag gillar inte nya människor. Vanligtvis blir jag dock lämnad ifred, det är väl något i min avskärmande ilskna uppsyn, kan man tänka.
Så här lät det på bussen till Göteborg, och jag undrade om det var någon som drog mig baklänges långsamt, så genant det var att lyssna.
En kallpratarsugen till en uppenbarligen osugen som läser tidningen:
-Gillar du sport?
- Nej.
Konversationen död.
Jag verkligen avskyr att kallprata med främmande människor. Jag kan prata om totalt meningslösa saker och ordbajsa med vänner och bekanta, det tycker jag är riktigt roligt. Men alltså, att lära känna en ny tjomme på en buss, som man uppenbarligen aldrig ska träffa igen, det är väl ungefär lika kul som att anstränga sig när man ligger med en hora. Vem försöker man göra ett gott intryck på, liksom?
No comments:
Post a Comment