Jag gjorde det. Får jag säga det själv så är jag mäkta stolt över mig själv. Inte för att framträdandet nödvändigtvis var så jävla bra, men för att jag vågade. För att jag stod framför de nyvigda, Gud och denna församling och skrålade för full hals och med öppna spjäll, en ostystarens kärleksballad anno 1986. För att jag fick såväl brud, brudgum och präst till tårar. För att man gör alltid så, man säger inte nej om man blir ombedd, man knorrar inte över låtval, man gör som man blir tillsagd.
Visserligen darrade stämman sjukt mycket inledningsvis, och de var nog många i publiken som trodde att det hela skulle avlöpa som en fars, men jag tog mig i kragen, skärpte mig och stämman, tog i för kung och fosterland och rodde farkosten någotsånär i hamn. Om till och med Mats, som jag sagt åt dagen innan att hålla käften med sina spydiga kommentarer, sa att det var vackert, kan det ju inte ha varit helt fel. Kantor Eva Hammar vid pianot, mamma Eva Hammarlund skulle varit stolt.
Sometimes I am frightened but I am ready to learn
About the Power of Love
Such a good girl! Det var någon som filmade, så när jag kan lägga vantarna på filmen lovar jag att posta eländet på You Tube. Man har väl självdistans.
3 comments:
saludos desde Reus Catalunya
hemos visitado su blog
tro det eller ej, men jag är mer stolt än eva hammarlund! /annie.
åh, vad roligt att du sagt till Mats att hålla tyst! jag kan min själ se honom framför mig, hehe.
Post a Comment