älskar't

Lovprisa Paradiset. Det är så hemma, så bra, så underbart. En Söndagkväll på Dublin Castle, ingenting kan väl slå det. Dörrvakten som lyfter en över tröskeln och verkar uppriktigt glad för att man kommit och hälsat på. Bästa barpersonalen som pussas och vet vad man vill ha. Käraste pappa Henry som tar bästa handen om sina gäster. Fuzz, lite trögstartad och sur, men kom loss och var sitt vanliga gulliga jag efter ett tag. Jag tror till och med att han kan tänka sig att vara med i Björnligan. Och hans glade speleman till bror hade kommit hem från fyra år i Spanien och bjöd på midnattsöl. Nu skulle han skaffa sig ett jobb som musikant på vårdhem, det var hans dröm att underhålla dementa och stroke-drabbade.

Och där satt Pete Doherty i soffan och såg sönderknarkad ut. Han hade fingrar som en uteliggare noterade jag - svarta sorgkanter under naglarna, smutsiga fingrar, glasartad blick och ful hatt. Man skulle kunnat tjäna sig en hacka om man hade filmat när två feta kärringar - en i kycklinggult, den andra i blommigt - attackerade den dekadente Pete med ansiktskyssar. Det såg roligt ut, han hade svårt att värja sig, det var väl svårt i crackdimman kan man tänka sig.

När jag pallrade mig hem vid 1-draget igår natt kände jag att nu jävlar är jag på topp, jag tog hoppsasteg så nöjd jag var, fy fan vad jag är lycklig. Inte lika kaxig var jag i morse, men jag vill vidhålla att livet är fan bra ball, och i synnerhet livet på slottet, älskar't!