Jag försöker komma upp mig i världen, alltså uppdaterar jag mitt CV och försöker författa ett s.k. Personligt Brev. Jag som avskyr ostystande och saknar förmåga att fara med osanning, tycker förstås att detta är asjobbigt. Jag vill inte bli en parodi på mig själv, vill inte bli en ostburgare på tomgång.
Men det blir man ju i dessa sammanhang, det finns inte mycket man kan göra åt. I mitt första utkast till personligt brev skrev jag på fullt allvar saker som:
I am entirely confident that I have the skills and personality to...
I’m a creative thinker with a can-do attitude
I am accustomed to working in a high-pressure environment
I pride myself on my ability to deal with pressure and multitask with a
positive and flexible attitude
I am a proactive team member who can also work independently; I always
aim to go above and beyond my set duties
Det var väl en herrans tur att detta dravel endast visades för en person, min man, och han är ju inte den som skräder orden, och det ska jag vara jävligt tacksam för. Han var brutalt ärlig och sa att han blev trött av att läsa smörjan efter bara några rader, att han aldrig skulle anställa mig, att jag lät som en, och nu citerar jag, "cunt".
Man tackar. Sedan gjorde jag en annan lite mindre skrävlande version där jag tog bort några av dessa vidriga uttryck såsom ovan, och lät min tyska kollega kolla på skiten, varpå jag fick ännu en avhyvling (en tysk sådan, hujedamej). Nu sitter jag med nästa nya version, där jag säger att jag ser rollen jag söker som ett "lifetime opportunity", och jag känner mig som en mycket gammal, möglig ost.
Att se min framtida chef i ögonen efter det uttalandet har jag svårt att tänka mig är lätt.
Jobbansökan - falsk blygsamhet i en liten ask. Det är en mycket svår balans mellan skrytsamhet, ren jävla lögn och en saklig beskrivning av verkligheten.
Sunday, November 10, 2013
Monday, November 04, 2013
Vet du ditt eget bästa?
Frihet. Den mest grundläggande mänskliga rättigheten. Att själv få välja. Att kunna röra sig fritt. Att inte vara tvingad till något.
Inom lagens gränser förstås. Och moralens. Vilket skiljer sig något vad den innebär beroende på kulturell kontext.
Men grundtanken är att alla människor ska kunna handla fritt utan att utsättas för förtryck eller yttre begränsningar. På samhällsnivå kallar vi det demokrati. Frihet att välja (kanske mellan pest och kolera, men ändå), frihet att ha en åsikt (bara den inte är kränkande mot någon annan, vilket i stort sätt alla åsikter tenderar att vara, tyvärr). Vilken frihet!
Tanken är förstås god. Att individen är fri att välja vad den ska tycka, vad den ska ha på sig, vad den ska äta till middag etc etc.
Men ponera att människor vill saker som egentligen inte är så jävla bra för dem. Barn vill t.ex. en herrans massa saker som föräldrar har rätt att neka dem, oftast pga omtanke och omsorg. De vet helt enkelt inte sitt eget bästa.
Men tänk även på vuxna som vill eller inte vill saker, de har ju frihet att välja, så vem skulle neka dem det fria valet så länge de håller sig inom vad lagen tillåter? Nej, ingen. Man kan bara tyst konstatera att de flesta människor jobbar inte efter målsättningen att ha det så gött som möjligt. För det finns ju ingen egentligen mening med något förutom att ha det gött, det kan vi väl ändå enas om?
Detta med frihet att själv välja, det är en sådan okränkbar rättighet att vi villigt accepterar att människor utsätter sig själva för oförrätter, för att de själva vill det. Det tydligaste exemplet kanske är vissa kvinnors slöjbärande. De känner sig absolut inte tvingade att dra på sig mask varje gång de lämnar hemmet, utan detta har de själva valt. Helt själva, jo jo. Eller de som rakar sig eller sminkar sig, för den delen. Detta har de själva valt, för det är så fräscht att vara slät, för att man vill känna sig fin, inte alls för någon annans skull, joråsatte. Ingen människa är en ö.
Varje slöja är en sjö. Alla med förnuftet i behåll måste ju inse det faktum att tanken att alla med slida bör täcka hår och ibland även ansikte för att de med snopp inte ska tappa besinningen, är fullständigt barock, och innehåller lika delar unken kvinno- som manssyn. Alla får självklart bära slöja om de tycker det är praktiskt, snyggt eller för att de helt enkelt vill gömma sig (alla kan ha en dålig hårdag, en ful finne), men att just den del av befolkningen som händelsevis har den kvinnliga varianten av könsproduktionsapparaten, ska göra det, och ingen av manligt släkte någonsin skulle få för sig att vilja detsamma, får iallafall mig att ana oönskade genusstrukturer i mossen.
Men du kan inte neka den kvinna som vill bära slöja att göra det. Du kan inte heller neka någon att sminka upp sig i brygga eller klä sig "som en hora" (dagens ungdom). För frågar du dem så har de valt det själva. Låt kvinnor vara kvinnor och män vara män! Heter det. Varför då?
Låt mig ta min mammas favoritexempel. Om kvinnorna på åkrarna för hundra år sedan, som drog upp rovor eller vad fan de gjorde, arbetade på fälten gjorde de iallafall. I långa kjolar som kletade med soggiga jordkockor längs med benen, i regn, rusk, geggamoja. Varför har ni långa kjolar på er, när det vore så mycket mer praktiskt med byxor eller allra helst shorts? Nej men vi vill ha kjolar! Vi är ju kvinnor! Vi vill, på ricko, inte kan ni neka oss detta? Tvinga på oss byxor? Självklart icke. Fritt val, luften är allas.
Eller saudiska kvinnor som inte får köra bil - de vill inte köra bil, för kvinnor ska vara just kvinnor, mannens lilla kuttersmycke och ägodel, inte för att sharialagen så säger, utan för att vi vill (nåja, vissa vill, andra vill inte - de vill köra bil). Men inte ska vi tvinga dem att köra bil om de inte vill? Det kan väl vara rätt tryggt att luta sig tillbaka och låta mannen köra (bokstavligt och bildligt), om man nu vill det?
Om man dock antar att de flesta människor är idioter som inte vet sitt eget bästa (ja, så illa kan det vara), då är ju det där att man visar solidaritet och stöd för deras val ganska så befängt. Man behöver inte håna eller se ner på, men att aktivt ifrågasätta och motarbeta sådant man inte tror är bra för individen eller för den delen mänskligheten i stort, måste väl ändå vara det yttersta måttet på människokärlek och godhet?
Fri vilja bygger på att det finns möjlighet att handla på något annat vis, men att man själv aktivt valt att göra på ett visst sätt. Jag tror att fri vilja i många fall är en illusion. Strukturer och kulturer tvingar oss att vilja saker vi egentligen inte vill samtidigt som vi inte är medvetna om att vi egentligen vill något annat.
Vad vill jag säga med detta? I korthet:
Allt vi gör, gör vi av fri vilja - vår egen eller andras.
Den som inte kan vad han vill måste vilja det han kan.
Man kan inte rädda den som inte vill bli räddad.
Inom lagens gränser förstås. Och moralens. Vilket skiljer sig något vad den innebär beroende på kulturell kontext.
Men grundtanken är att alla människor ska kunna handla fritt utan att utsättas för förtryck eller yttre begränsningar. På samhällsnivå kallar vi det demokrati. Frihet att välja (kanske mellan pest och kolera, men ändå), frihet att ha en åsikt (bara den inte är kränkande mot någon annan, vilket i stort sätt alla åsikter tenderar att vara, tyvärr). Vilken frihet!
Tanken är förstås god. Att individen är fri att välja vad den ska tycka, vad den ska ha på sig, vad den ska äta till middag etc etc.
Men ponera att människor vill saker som egentligen inte är så jävla bra för dem. Barn vill t.ex. en herrans massa saker som föräldrar har rätt att neka dem, oftast pga omtanke och omsorg. De vet helt enkelt inte sitt eget bästa.
Men tänk även på vuxna som vill eller inte vill saker, de har ju frihet att välja, så vem skulle neka dem det fria valet så länge de håller sig inom vad lagen tillåter? Nej, ingen. Man kan bara tyst konstatera att de flesta människor jobbar inte efter målsättningen att ha det så gött som möjligt. För det finns ju ingen egentligen mening med något förutom att ha det gött, det kan vi väl ändå enas om?
Detta med frihet att själv välja, det är en sådan okränkbar rättighet att vi villigt accepterar att människor utsätter sig själva för oförrätter, för att de själva vill det. Det tydligaste exemplet kanske är vissa kvinnors slöjbärande. De känner sig absolut inte tvingade att dra på sig mask varje gång de lämnar hemmet, utan detta har de själva valt. Helt själva, jo jo. Eller de som rakar sig eller sminkar sig, för den delen. Detta har de själva valt, för det är så fräscht att vara slät, för att man vill känna sig fin, inte alls för någon annans skull, joråsatte. Ingen människa är en ö.
Varje slöja är en sjö. Alla med förnuftet i behåll måste ju inse det faktum att tanken att alla med slida bör täcka hår och ibland även ansikte för att de med snopp inte ska tappa besinningen, är fullständigt barock, och innehåller lika delar unken kvinno- som manssyn. Alla får självklart bära slöja om de tycker det är praktiskt, snyggt eller för att de helt enkelt vill gömma sig (alla kan ha en dålig hårdag, en ful finne), men att just den del av befolkningen som händelsevis har den kvinnliga varianten av könsproduktionsapparaten, ska göra det, och ingen av manligt släkte någonsin skulle få för sig att vilja detsamma, får iallafall mig att ana oönskade genusstrukturer i mossen.
Men du kan inte neka den kvinna som vill bära slöja att göra det. Du kan inte heller neka någon att sminka upp sig i brygga eller klä sig "som en hora" (dagens ungdom). För frågar du dem så har de valt det själva. Låt kvinnor vara kvinnor och män vara män! Heter det. Varför då?
Låt mig ta min mammas favoritexempel. Om kvinnorna på åkrarna för hundra år sedan, som drog upp rovor eller vad fan de gjorde, arbetade på fälten gjorde de iallafall. I långa kjolar som kletade med soggiga jordkockor längs med benen, i regn, rusk, geggamoja. Varför har ni långa kjolar på er, när det vore så mycket mer praktiskt med byxor eller allra helst shorts? Nej men vi vill ha kjolar! Vi är ju kvinnor! Vi vill, på ricko, inte kan ni neka oss detta? Tvinga på oss byxor? Självklart icke. Fritt val, luften är allas.
Eller saudiska kvinnor som inte får köra bil - de vill inte köra bil, för kvinnor ska vara just kvinnor, mannens lilla kuttersmycke och ägodel, inte för att sharialagen så säger, utan för att vi vill (nåja, vissa vill, andra vill inte - de vill köra bil). Men inte ska vi tvinga dem att köra bil om de inte vill? Det kan väl vara rätt tryggt att luta sig tillbaka och låta mannen köra (bokstavligt och bildligt), om man nu vill det?
Om man dock antar att de flesta människor är idioter som inte vet sitt eget bästa (ja, så illa kan det vara), då är ju det där att man visar solidaritet och stöd för deras val ganska så befängt. Man behöver inte håna eller se ner på, men att aktivt ifrågasätta och motarbeta sådant man inte tror är bra för individen eller för den delen mänskligheten i stort, måste väl ändå vara det yttersta måttet på människokärlek och godhet?
Fri vilja bygger på att det finns möjlighet att handla på något annat vis, men att man själv aktivt valt att göra på ett visst sätt. Jag tror att fri vilja i många fall är en illusion. Strukturer och kulturer tvingar oss att vilja saker vi egentligen inte vill samtidigt som vi inte är medvetna om att vi egentligen vill något annat.
Vad vill jag säga med detta? I korthet:
Allt vi gör, gör vi av fri vilja - vår egen eller andras.
Den som inte kan vad han vill måste vilja det han kan.
Man kan inte rädda den som inte vill bli räddad.
Sunday, November 03, 2013
Titta så ni umgås!
Vi umgås på ett nytt sätt idag, vad spännande det är!
Man behöver inte sitta i samma soffa för att kunna snacka, inte ens i samma land.
Det finns ett fåtal personer man gillar att ha fysisk kontakt med, i övrigt går det lika bra att umgås elektroniskt, kan jag tycka.
Men hur hemskt är det att ett gäng som samlats på puben inte bara kan sitta och prata med varandra, utan att känna ett behov av att checka in och dela upplevelsen med världen. Why not, kan jag tycka?
Alla som sitter på tunnelbanan och blippar med sin telefonapparater istället för att...ja, vadå? Läsa The Sun? Bläddra i Gratis-Metro? Kolla in annonserna på vagnväggarna? Varför skulle det vara så mycket sämre att titta i sin mobil än att förströ sig med något annat? Det är ju inte precis att folk skulle börja prata med varandra mer, ingen har väl någonsin gillat främlingar, don't blame it on the smartphone.
Detta är ännu ett exempel på hur människan förfasas över nymodigheter. Vart är världen på väg, liksom?
Varför är den digitala aspekten av vår tillvaro så illa ansedd? När världen är vårt ostron, och vi känner människor i världens alla hörn, när de coolaste människorna kanske inte precis bor nästgårds, och man inte har möjlighet att flyga jordklotet runt för att säga tjena hej, då är det väl oerhört härligt att vi åtminstone kan umgås via fiberkabel?
Eller att uppleva det digitala tillsammans, att sitta bredvid varandra i soffan med varsin maskin, hur mysigt är inte det? Det gör vi jämt här hemma, hur trevligt som helst!
Nej, förfasas icke. Det är 2013 nu och utvecklingen går snabbt som attan. För 100 år sedan hade vi knappast något vad gäller teknik. Snart kommer vi kunna umgås på ännu fler sätt, kanske till och med över galaxgränser och med påhittade eller avlidna personer på ett vettigt sätt, vad vet jag vad framstjärten har i sitt sköte.
Take a chill pill och join the revolution, säger jag.
Man behöver inte sitta i samma soffa för att kunna snacka, inte ens i samma land.
Det finns ett fåtal personer man gillar att ha fysisk kontakt med, i övrigt går det lika bra att umgås elektroniskt, kan jag tycka.
Men hur hemskt är det att ett gäng som samlats på puben inte bara kan sitta och prata med varandra, utan att känna ett behov av att checka in och dela upplevelsen med världen. Why not, kan jag tycka?
Alla som sitter på tunnelbanan och blippar med sin telefonapparater istället för att...ja, vadå? Läsa The Sun? Bläddra i Gratis-Metro? Kolla in annonserna på vagnväggarna? Varför skulle det vara så mycket sämre att titta i sin mobil än att förströ sig med något annat? Det är ju inte precis att folk skulle börja prata med varandra mer, ingen har väl någonsin gillat främlingar, don't blame it on the smartphone.
Detta är ännu ett exempel på hur människan förfasas över nymodigheter. Vart är världen på väg, liksom?
Varför är den digitala aspekten av vår tillvaro så illa ansedd? När världen är vårt ostron, och vi känner människor i världens alla hörn, när de coolaste människorna kanske inte precis bor nästgårds, och man inte har möjlighet att flyga jordklotet runt för att säga tjena hej, då är det väl oerhört härligt att vi åtminstone kan umgås via fiberkabel?
Eller att uppleva det digitala tillsammans, att sitta bredvid varandra i soffan med varsin maskin, hur mysigt är inte det? Det gör vi jämt här hemma, hur trevligt som helst!
Nej, förfasas icke. Det är 2013 nu och utvecklingen går snabbt som attan. För 100 år sedan hade vi knappast något vad gäller teknik. Snart kommer vi kunna umgås på ännu fler sätt, kanske till och med över galaxgränser och med påhittade eller avlidna personer på ett vettigt sätt, vad vet jag vad framstjärten har i sitt sköte.
Take a chill pill och join the revolution, säger jag.
Saturday, November 02, 2013
Jag rear ut min själ, allt ska bort
Många människor förfasar sig över att information man lägger ut på nätet finns tillgänglig för alla. I samma anda har en del föräldrar bestämt att aldrig blotta sina barns ansikten på sin blogg (Spiderchick, Ebba von Sydow, Blondinbellas hittills ofödda und so weiter).
Jag tycker detta är ett oerhört omodernt sätt att se på saken. Nu kommer vi tillbaka till resonemanget om att allt nytt är farligt; internätet är förstås farligt, eftersom det är relativt nytt, och inget våra glada pensionärer direkt förstår sig på (nåja).
Men jag ser personligen ingen större skillnad på att publicera bilder på mina barn på internet och att visa upp dem på stan. Det är olika rum, men principen är densamma: Ett antal okända individer har möjlighet att beskåda mina barn, antingen virtuellt på en bild jag väljer eller live i en situation jag mer eller mindre valt. I båda sammanhangen kan det förekomma pedofiler, idioter och as, i inget av sammanhangen förekommer det att mina barn är nakna eller utsatta för något obehagligt.
Så lika väl som man döljer sina barns ansikten på nätet skulle man isåfall ikläda dem typ burka så fort man lämnade hemmet, och det vet vi ju att det bara är dårar (a.k.a. tokreligiösa) som sysslar med dylika sjuka saker. I verkligheten.
Det är helt enkelt en mognadsfråga, och eftersom internet fortfarande är ganska färskt är det nytt, läskigt och något att förfasa sig över. Datorn har tagit sig in i guttens hjärna, liksom. Och potentialen att någon skulle sitta och tanka hem ens bilder och använda dem i olämpliga sammanhang känns mer påtaglig än att någon skulle sitta bakom en buske på lekplatsen och smygplåta barnen själv. Även om båda dessa scenarion är plausibla.
Vi rör oss helt enkelt i olika rum, vår tillvaro har fått en till dimension, den digitala. Jag ser ingen anledning till att vara mer begränsad i vad jag visar upp där än i andra sammanhang med främlingar, till exempel på snabbköpet, badhuset eller stan, men så är jag också en hiskligt modern och nytänkande människa.
Jag tycker detta är ett oerhört omodernt sätt att se på saken. Nu kommer vi tillbaka till resonemanget om att allt nytt är farligt; internätet är förstås farligt, eftersom det är relativt nytt, och inget våra glada pensionärer direkt förstår sig på (nåja).
Men jag ser personligen ingen större skillnad på att publicera bilder på mina barn på internet och att visa upp dem på stan. Det är olika rum, men principen är densamma: Ett antal okända individer har möjlighet att beskåda mina barn, antingen virtuellt på en bild jag väljer eller live i en situation jag mer eller mindre valt. I båda sammanhangen kan det förekomma pedofiler, idioter och as, i inget av sammanhangen förekommer det att mina barn är nakna eller utsatta för något obehagligt.
Så lika väl som man döljer sina barns ansikten på nätet skulle man isåfall ikläda dem typ burka så fort man lämnade hemmet, och det vet vi ju att det bara är dårar (a.k.a. tokreligiösa) som sysslar med dylika sjuka saker. I verkligheten.
Det är helt enkelt en mognadsfråga, och eftersom internet fortfarande är ganska färskt är det nytt, läskigt och något att förfasa sig över. Datorn har tagit sig in i guttens hjärna, liksom. Och potentialen att någon skulle sitta och tanka hem ens bilder och använda dem i olämpliga sammanhang känns mer påtaglig än att någon skulle sitta bakom en buske på lekplatsen och smygplåta barnen själv. Även om båda dessa scenarion är plausibla.
Vi rör oss helt enkelt i olika rum, vår tillvaro har fått en till dimension, den digitala. Jag ser ingen anledning till att vara mer begränsad i vad jag visar upp där än i andra sammanhang med främlingar, till exempel på snabbköpet, badhuset eller stan, men så är jag också en hiskligt modern och nytänkande människa.
Friday, November 01, 2013
Hört hos gynekologen
Cellprov ska tas vid jämna mellanrum, inga konstigheter. Där ligger jag och fläker ut mig i den där stolen vi alla lärt oss att hata. Och det känns förstås obekvämt, inget att hymla om. Hon småpratar lite, för att lätta på stämningen, antar jag.
"Jag ser att du också jobbat idag".
Säger hon mellan mina ben.
Chocken i det! Vad säger människan? Vad är det hon ser? Vad tror hon jag jobbar som? Vad är det hon antyder? Har jag något som eventuellt skulle kunna tolkas som jobbrelaterat där nere? Vad jobbar man som om någon kan se på ens underliv att man jobbat?
Ja, det finns ju mig veterligen bara en yrkesgrupp som använder könet som arbetsredskap; världens äldsta yrke, och uppenbarligen är detta ett skrå jag aldrig ens varit i närheten av.
Så varför säger hon så? Vad är det för fel på mig?
Allt detta hinner jag tänka under ett par hektiska sekunder innan hon pekar på mitt passerkort till jobbet som fortfarande hänger om halsen på mig.
Herre-fucking-gud. Vilken tur. Jag varken är eller ser ut som en hora.
PS Gynekologen tyckte också att jag hade snygga tights. Så klart.
Snyggast
Här fullständigt sveper jag fram i korridorerna under haglande komplimanger om min sjukt snygga byxa.
Det händer sällan att man går in i affären och ser Plagget med stort P. Men igår hände det alltså mig. På HM. Där hängde de, legginsarna från himlen, så snygga att jag formligen började sagla av sugenhet. Frågan var inte om de skulle passa, frågan var snarare om det egentligen inte var bäst att direkt köpa på mig minst dubbel uppsättning, så att jag så ofta som möjligt kan vara så här jävla snygg.
Thursday, October 31, 2013
Larmrapport. Barnen mår dåligt. Alla mår dåligt. Men jag mår inte dåligt, tackar som frågar.
Jag frågade min mamma någon gång hur det kan komma sig att hon är så smart och vet så mycket, trots att hon har uppfostrat tre bångstyriga ungar. Hur har hon hunnit bli så allmänbildad, hur har hon haft koll på alla dessa författare, filosofer, historiska personer, alla dessa nyheter? Namedropparnas mästare, det är min mamma det, hon kan lite om allt. Själv sitter jag mest som ett levande frågetecken nu under det som kallas småbarnsåren. Jag hänger inte med i världsnyheterna, jag har inte läst någon nobelpristagare och jag har, tvärtom vad jag lovade min gymnasiefilosofilärare, glömt bort filosoferna.
Jag är visserligen på nivå 436 i Candy Crush och jag har en jävla koll på vad mina polare sysslar med, åtminstone om man får tro deras Facebook-logg. Men min intelligens rinner lite som sand mellan fingrarna; jag har noll koll.
Min mamma avslöjade att hennes hemlighet är att hon alltid läste. Medan vi barn lekte på golvet (och rispade grammofonskivorna med pennor, kletade snorkråkor under soffbordet, färglade bilderna i de då svartvita bilderböckerna) hade hon alltid en bok i allra högsta hugg i näven. Kanske brast hennes uppmärksamhet någon gång, kanske satt hon på stranden och läste medan jag och mina syskon skvätte vid vattenbrynet, kanske gav hon oss inte alltid 100% av sin koncentration och entusiasm i leken.
Känns det igen?
"Lägg ner den där jävla telefonen" -så inledde en bloggpappa debatten den här vändan. Om föräldrar som tittar på sin Smartphone istället för på sina barn som spelar hockey eller dansar.
"Lyssna på barnen!" predikar Aftonbladet. De känner sig nämligen osedda, försmådda och alls icke älskade för att du som förälder sitter där och Fejsbokar istället för att vara närvarande i leken.
Svenska Dagbladet fläskar på med en larmrapport: Barn till Smartphone-föräldrar löper risk att bli deprimerade, åtminstone mikrodeprimerade. Mobilanvändandet kallas djärvt för ett folkhälsoproblem och varningar för framtida skador vi ännu inte sett prov på kastas ut.
Computer Sweden ser något mer nyktert på saken, och tycker inte alls vi ska "lägga ner den där jävla mobilen", utan hävdar att vi använder den på ett smart sätt. Vi betalar räkningar från lekplatsen, bokar tandläkartid från sångstunden på öppna förskolan, handlar på Ica medan vi sitter på läktaren vid fotbollsplanen. I princip kan jag väl hålla med, men jag tror förstås att det mesta vi gör med våra mobiler medan vi vaktar våra barn är inte nyttorelaterat, utan ren förströelse. För att det finns ingen människa i vuxen ålder som vill leka 100% av sin fritid, de som hävdar det ljuger.
Vad Twitter tänker i frågan orkar jag inte ens forska i, det finns som vanligt lika många åsikter som det finns Twitter-konton, den ena fåraktigare än den andra.
Larmrapporter kommer till oss med jämna mellanrum; ibland är det livsfarligt att äta ett visst livsmedel, ibland är det TV-apparaten som riskerar att ta livet av oss eller åtminstone göra oss blinda, en annan gång är det alltså, som nu, mobilanvändandet som gör oss till dåliga människor och framför allt dåliga föräldrar. Det ständiga dåliga samvetet har aldrig varit sämre, än idag, när Familjelivsgänget jagar oss med blåslampa för allt vi gör eller inte gör.
Det finns finkultur och det finns populärkultur, där det senare inte anses socialt accepterat. Men det går ju i vågor vad som är högt och vad som är lågt, vad som är farligt och ofarligt. En sak är iallafall säker, och det är att allt som är nytt blir per automatik farligt. Ungdomar nu för tiden! Det var bättre förr! Har du hört den förut?
De larmrapporter som idag rör mobiler och surfplattor, har stöpts i exakt samma form som de varningar vi tidigare fått om datorer, tv-tittande, rockmusik, hasardspel, dryckjom, fettkonsumtion, dans och alla andra av livets glädjeämnen. Det är helt enkelt farligt att leva - man kan dö.
Vad allt detta farliga haft gemensamt är att de varit nya företeelser, och allt nytt vet man ingenting om, därför är det farligt. Att lära sig av historien och av andras erfarenhet är tydligen omöjligt. Det märker man ju t.ex. på att vissa än idag envisas med att vara djupt religiösa, trots att vi historiskt sett har provat och det var inget bra. Nytt är farligt, gammalt och beprövat tryggt. Var och en utgår från de egna förutsättningarna, den egna kulturen. Så funkar den enfaldiga människan.
Aldrig har vi väl curlat och brytt oss så mycket om våra barn som vi gör idag. Aldrig har pressen varit så stor att vi ska ge dem vår odelade uppmärksamhet. Jämt. Även om barnen tittar på Smurfarna, Pippi Långstrump, Fåret Shaun på teven (vilket de bara ska göra cirka 45 minuter om dagen så klart, annars blir det farligt) måste du aktivt vara med och titta och kommentera för att belönas med epitetet "bra förälder". Drar du fram mobilajan och hostar upp ett par snabba likes på Instagram har du missat en del av dina barns uppväxt. Stackars barn!
Jag tror att alla människor mår bra av någon form av förströelse - är du vuxen så har du kanske andra krav på underhållning än ett barn. Det där att vi inte är 100% med i alla lekar, det är varken något nytt eller något fel. Det är bara tiderna som förändras och utbudet av förströelse med den, och i enlighet med principen att det nya är fult och det gamla är fint, förfasas vi över smartphoneanvändandet och anser det vara fult.
Där min mamma satt med näsan i en bok, hökar jag över min Sony Xperia. När pappans finger scrollar i telefonen idag på lekplatsen, satt 70-talets förälder snarare på parkbänken med ett handarbete. Same same, but different. Med den skillnaden att man idag förväntas ha dåligt samvete över det.
En helt annan diskussion är den om att folk gör meningslösa saker i sina mobiler istället för att söka vettig information och förkovra sig, för det skulle man kunna göra. Men med hela världens samlade kunskap ett klick bort i en app nära dig, blir det oss övermäktigt, och istället hänfaller vi till det enkla, till vardagen på Facebook. Det kan jag se som ett någorlunda alarmerande problem. Men detta är inte vad larmrapporten handlar om, den handlar om att våra barn är försmådda för att vi går och glor i våra smartphones per se stup i kvarten. Jag hävdar dock att det där att vi ibland ignorerar våra barn för att ägna oss åt någon form av vuxenunderhållning, må det vara stickning, tidningsläsning eller mobilplattesurf, är alls inget nytt och ej heller ett beteende som är önskvärt att motarbeta.
Jag är visserligen på nivå 436 i Candy Crush och jag har en jävla koll på vad mina polare sysslar med, åtminstone om man får tro deras Facebook-logg. Men min intelligens rinner lite som sand mellan fingrarna; jag har noll koll.
Min mamma avslöjade att hennes hemlighet är att hon alltid läste. Medan vi barn lekte på golvet (och rispade grammofonskivorna med pennor, kletade snorkråkor under soffbordet, färglade bilderna i de då svartvita bilderböckerna) hade hon alltid en bok i allra högsta hugg i näven. Kanske brast hennes uppmärksamhet någon gång, kanske satt hon på stranden och läste medan jag och mina syskon skvätte vid vattenbrynet, kanske gav hon oss inte alltid 100% av sin koncentration och entusiasm i leken.
Känns det igen?
"Lägg ner den där jävla telefonen" -så inledde en bloggpappa debatten den här vändan. Om föräldrar som tittar på sin Smartphone istället för på sina barn som spelar hockey eller dansar.
"Lyssna på barnen!" predikar Aftonbladet. De känner sig nämligen osedda, försmådda och alls icke älskade för att du som förälder sitter där och Fejsbokar istället för att vara närvarande i leken.
Svenska Dagbladet fläskar på med en larmrapport: Barn till Smartphone-föräldrar löper risk att bli deprimerade, åtminstone mikrodeprimerade. Mobilanvändandet kallas djärvt för ett folkhälsoproblem och varningar för framtida skador vi ännu inte sett prov på kastas ut.
Computer Sweden ser något mer nyktert på saken, och tycker inte alls vi ska "lägga ner den där jävla mobilen", utan hävdar att vi använder den på ett smart sätt. Vi betalar räkningar från lekplatsen, bokar tandläkartid från sångstunden på öppna förskolan, handlar på Ica medan vi sitter på läktaren vid fotbollsplanen. I princip kan jag väl hålla med, men jag tror förstås att det mesta vi gör med våra mobiler medan vi vaktar våra barn är inte nyttorelaterat, utan ren förströelse. För att det finns ingen människa i vuxen ålder som vill leka 100% av sin fritid, de som hävdar det ljuger.
Vad Twitter tänker i frågan orkar jag inte ens forska i, det finns som vanligt lika många åsikter som det finns Twitter-konton, den ena fåraktigare än den andra.
Larmrapporter kommer till oss med jämna mellanrum; ibland är det livsfarligt att äta ett visst livsmedel, ibland är det TV-apparaten som riskerar att ta livet av oss eller åtminstone göra oss blinda, en annan gång är det alltså, som nu, mobilanvändandet som gör oss till dåliga människor och framför allt dåliga föräldrar. Det ständiga dåliga samvetet har aldrig varit sämre, än idag, när Familjelivsgänget jagar oss med blåslampa för allt vi gör eller inte gör.
Det finns finkultur och det finns populärkultur, där det senare inte anses socialt accepterat. Men det går ju i vågor vad som är högt och vad som är lågt, vad som är farligt och ofarligt. En sak är iallafall säker, och det är att allt som är nytt blir per automatik farligt. Ungdomar nu för tiden! Det var bättre förr! Har du hört den förut?
De larmrapporter som idag rör mobiler och surfplattor, har stöpts i exakt samma form som de varningar vi tidigare fått om datorer, tv-tittande, rockmusik, hasardspel, dryckjom, fettkonsumtion, dans och alla andra av livets glädjeämnen. Det är helt enkelt farligt att leva - man kan dö.
Vad allt detta farliga haft gemensamt är att de varit nya företeelser, och allt nytt vet man ingenting om, därför är det farligt. Att lära sig av historien och av andras erfarenhet är tydligen omöjligt. Det märker man ju t.ex. på att vissa än idag envisas med att vara djupt religiösa, trots att vi historiskt sett har provat och det var inget bra. Nytt är farligt, gammalt och beprövat tryggt. Var och en utgår från de egna förutsättningarna, den egna kulturen. Så funkar den enfaldiga människan.
Aldrig har vi väl curlat och brytt oss så mycket om våra barn som vi gör idag. Aldrig har pressen varit så stor att vi ska ge dem vår odelade uppmärksamhet. Jämt. Även om barnen tittar på Smurfarna, Pippi Långstrump, Fåret Shaun på teven (vilket de bara ska göra cirka 45 minuter om dagen så klart, annars blir det farligt) måste du aktivt vara med och titta och kommentera för att belönas med epitetet "bra förälder". Drar du fram mobilajan och hostar upp ett par snabba likes på Instagram har du missat en del av dina barns uppväxt. Stackars barn!
Jag tror att alla människor mår bra av någon form av förströelse - är du vuxen så har du kanske andra krav på underhållning än ett barn. Det där att vi inte är 100% med i alla lekar, det är varken något nytt eller något fel. Det är bara tiderna som förändras och utbudet av förströelse med den, och i enlighet med principen att det nya är fult och det gamla är fint, förfasas vi över smartphoneanvändandet och anser det vara fult.
Där min mamma satt med näsan i en bok, hökar jag över min Sony Xperia. När pappans finger scrollar i telefonen idag på lekplatsen, satt 70-talets förälder snarare på parkbänken med ett handarbete. Same same, but different. Med den skillnaden att man idag förväntas ha dåligt samvete över det.
En helt annan diskussion är den om att folk gör meningslösa saker i sina mobiler istället för att söka vettig information och förkovra sig, för det skulle man kunna göra. Men med hela världens samlade kunskap ett klick bort i en app nära dig, blir det oss övermäktigt, och istället hänfaller vi till det enkla, till vardagen på Facebook. Det kan jag se som ett någorlunda alarmerande problem. Men detta är inte vad larmrapporten handlar om, den handlar om att våra barn är försmådda för att vi går och glor i våra smartphones per se stup i kvarten. Jag hävdar dock att det där att vi ibland ignorerar våra barn för att ägna oss åt någon form av vuxenunderhållning, må det vara stickning, tidningsläsning eller mobilplattesurf, är alls inget nytt och ej heller ett beteende som är önskvärt att motarbeta.
Subscribe to:
Posts (Atom)