Jag försöker komma upp mig i världen, alltså uppdaterar jag mitt CV och försöker författa ett s.k. Personligt Brev. Jag som avskyr ostystande och saknar förmåga att fara med osanning, tycker förstås att detta är asjobbigt. Jag vill inte bli en parodi på mig själv, vill inte bli en ostburgare på tomgång.
Men det blir man ju i dessa sammanhang, det finns inte mycket man kan göra åt. I mitt första utkast till personligt brev skrev jag på fullt allvar saker som:
I am entirely confident that I have the skills and personality to...
I’m a creative thinker with a can-do attitude
I am accustomed to working in a high-pressure environment
I pride myself on my ability to deal with pressure and multitask with a
positive and flexible attitude
I am a proactive team member who can also work independently; I always
aim to go above and beyond my set duties
Det var väl en herrans tur att detta dravel endast visades för en person, min man, och han är ju inte den som skräder orden, och det ska jag vara jävligt tacksam för. Han var brutalt ärlig och sa att han blev trött av att läsa smörjan efter bara några rader, att han aldrig skulle anställa mig, att jag lät som en, och nu citerar jag, "cunt".
Man tackar. Sedan gjorde jag en annan lite mindre skrävlande version där jag tog bort några av dessa vidriga uttryck såsom ovan, och lät min tyska kollega kolla på skiten, varpå jag fick ännu en avhyvling (en tysk sådan, hujedamej). Nu sitter jag med nästa nya version, där jag säger att jag ser rollen jag söker som ett "lifetime opportunity", och jag känner mig som en mycket gammal, möglig ost.
Att se min framtida chef i ögonen efter det uttalandet har jag svårt att tänka mig är lätt.
Jobbansökan - falsk blygsamhet i en liten ask. Det är en mycket svår balans mellan skrytsamhet, ren jävla lögn och en saklig beskrivning av verkligheten.
No comments:
Post a Comment