Det kan inte vara bara jag som inte är ätstörd?

Det snackas om dåliga förebilder, om de som är för tjocka och osunda respektive de som är för smala och därmed också osunda. De sänder ut signaler, som är dåliga för oss som läser bloggar, modetidningar eller vad det nu kan vara.

Alla människor påverkas starkt av de rådande, skeva idealen, heter det. Alla vill bli size zero, alla mår dåligt.

Därtill går varenda jävel på någon form av diet, och alla ursäktar sig och skäms om de tar en kaka till. Den kan jag nog jogga bort, eller spela bort på innebandyn, försvarar man sig.

Men vad hände med den stora massan människor som är lagom tjocka i sina bästa år? Det varnas alltid för det extrema, de som äter bomullstussar i självsvältssyfte, de som intar McDonalds plusmeny fem dagar i veckan (5:2?). De allra flesta är väl dock jämnsmala halvtjockisar, som jag, som gör så gott de kan, som varken vill bli särskilt mycket tjockare eller smalare, som faktiskt inte tänker så fasligt mycket på sin vikt och figur alls, så länge den håller sig inom det normala, så länge man är frisk och någorlunda snygg.

Tidningarna rasar alltid om idealen, hur de påverkar oss och framför allt våra ungdomar. Själva står de, de som skriver artiklarna, tydligen över det här. De kan självklart se igenom bluffen, man blir inte lycklig bara för att man är smal, självklart är det så, men det förstår inte vi vanliga dödliga. Eller?

Det är där jag tycker skon klämmer, för jag tycker att jag själv och mina medmänniskor, också kan se smalhetsdramat för vad det är. Jag vill inte nödvändigtvis se ut som Kate Moss (nåja), bara för att jag ser hennes späkta kropp i en tidning. Den där världen, där alla är spinkiga och spyr och käkar papper, är så oerhört avlägsen och ointressant. Det är väl inte bara jag som tycker så?

Och det finns också något av ett löjets skimmer över alla dem som följer det s.k. idealet om pinnsmalhet, stora brön och ankiga läppar? De flesta vill väl ändå inte se ut så där, eller är det bara jag? Jag tycker inte ens att utseende är så förfärligt viktigt, bara folk är hela och rena (Nej, nu tar jag i, men ändå). Har jag bara fått dra på mig en snygg tischa och nån tuff kjol, lite smink på det, så är jag nöjd. Jag går inte och jämför mig med Kenza, Kate eller the Kardashians. Deras värld är helt inadekvat för mig och inget jag någonsin har velat vara del av, inte ens när jag var ungdom för mycket länge sedan, mådde jag dåligt för att jag inte var hetast i kommunen. Den som är snyggast är väldigt sällan också roligast och smartast - och rolig och smart vinner definitivt i längden.

Och jag känner några ungdomar idag när jag är tant. Och hör och häpna; deras fokus verkar inte heller vara att bli så ätstördsmala som möjligt. Det är inte coolt att vara Kissie i alla kretsar, tappa du hakan, men det är sant. Alla läser inte modemagasin, vissa tycker det är ballare att dricka öl och rapa, än att sitta och trycka ihop bröna och hoppas på att få ligga. Snyggast får förresten inte alltid ligga mest. Se på fan.

Vilket slöseri med liv att ha som största intresse att vara smal och snygg förresten. I längden blir vi alla fula, rynkiga och sletna. Då ska man hoppas att man iallafall var smart och rolig, annars sitter man där med tantskägg i brevlåda och tappad peng. Eller så opererar man sig och ser patetisk ut, det är bara att välja.

Det myller av information som når oss idag ger oss alla möjliga synvinklar, det är så man blir trött och förvirrad. Dels smalhetsas det, och dels hetsas det om att vi smalhetsas, och slutligen hetsas det om att vi hetsas att smalhetsa. Det är så mycket metadiskussioner och analyser att vi, i pöbeln, lika väl som de som förser oss med informationen, har möjlighet att se igenom dravlet, se det för vad det är: En jävla massa trams.

Visst finns det känsliga själar, vilsna tonåringar, en och annan medryttare som är rädd att sticka ut. Men jag tror inte att de allra flesta funkar så, det tror jag inte. Och detta baserar jag på empirisk erfarenhet i form av ett liv samt 37 års iakttagelser av andra människors liv i min omgivning. Alla som yttrar sig offentligt måste helt enkelt inte agera goda förebilder. Det går så bra att folk beter sig som sepen, jag, och många andra med mig, ser på spektaklet med ett sånt där äckligt överlägset flin, och blir inte alls särskilt sugna på att följa varken idealet, mallen eller strömmen, tackar som frågar.

Någon kan säkert hävda att detta handlar om att jag är medelålders och ganska trygg i mig själv, att jag har glömt hur det var att vara tonårstöntig. Men det kan jag berätta att det har jag inte alls. Det bor fortfarande en liten osäker tönt i mig, men mitt störst orosmoment har ALDRIG varit att jag inte är tillräckligt snygg.