Skaffa dig en hobby

När jag sitter här och "tittar" på fotboll tänker jag att det nog är möjligt att bli riktigt intresserad av vad som helst bara man är tillräckligt insatt. Jag har ju själv varit en sådan som sitter på nålar när "mitt" lag spelar. Så mycket har jag brytt mig att jag betalat dyra medlemskap och matchbiljetter, att jag flugit upp från stolen när det blivit spännande, att jag utstött gutturala läten vid mål, och känt genuin glädje vid vinst.

Nu? Not so much. Visst, det blir lite bättre feeling om Sverige är med i VM, men att jag själv ska sitta och heja med min blågula, känns relativt avlägset. Jag är inte tillräckligt insatt för att bry mig, jag vet inte vad Lustig är för en lustigkurre, jag trodde Kim Källström var skåning, och jag tycker väl att Zlatan mest känns fånig.

Och i efterhand kan jag erkänna att det var väl inte själva fotbollen som lockade mest. Jag är kanske astigmatisk, men jag har aldrig riktigt lärt mig att skrika offside när det minsann är offside. Det var ju aldrig det som var viktigast ändå. Det var snarare känslan av att vara med i gänget, snacket före och efter, och den ljuva gyllene pinten som hör till.

Och så gillade jag att kolla in spelarna. Att mästra när jag visste vad de hette och vad deras fruar hette. Var typ kär i Gary Linecker redan på 80-talet. Senare i Eidur Gudjohnsen. Det var egentligen lite av ett trick för att göra det roligare att titta på det enformiga, händelselösa drama som en fotbollsmatch tveklöst är. Springa fram och tillbaka med en boll, liksom, vad är det för kultur över det?

Nej, jag spanade efter Eidur. Eller Joe Cole. Fast han visade sig vara en player även i andra sammanhang än i fotboll. Och så kunde jag alla Chelsea-låtar och sjöng högst och snyggast på puben. Blue is the colour, football is the game.

När det vankades VM/EM var vi EM-2004-gänget på puben i Covent Garden, fladdrandes med våra Svennebananfärgade vykort. Någon hade till och med målat naglarna. För det blev roligare om man gjorde en grej av det. Och allra roligast var att dricka pints. Svääääärje, cha-la-la-la-la.

Jag gillade det där att vara fotbollsbrud, även om jag hade ett lätt töntigt eller "tjejigt" sätt att se på sporten. Typ vara kär i spelarna. Till mitt försvar kan jag iallafall säga att jag väl gick på talang snarare än snygghet. Som bevis vill jag anföra att jag var kär i Anders Eldebrink under den tid sent 80-tal då jag var sjukt intresserad av ishockey, och det vet ju alla att han såg ut som en alien. En gullig alien, men ändå.

Medan min man sitter i det portugisiska VIP-rummet på O´Leary's ska jag nu alltså förmå mitt svenska lag att kicka in en boll i ett sydeuropeiskt mål i den andra halvlek som börjar nu, 0-0. Jag önskar att jag brydde mig, för det är skönt och givande att vara engagerad i saker, det är det. Heja...