Den finns ju egentligen inte. Den alla letar efter. Meningen. Vad är meningen med allt? Med livet? Och när man inte finner den mår man dåligt. Allt känns meningslöst. Är man riktigt ängslig över detta, då får man ta till Gud, det är en lösning, om än en oerhört befängd sådan. Men vem är jag att döma om det gör folk lyckligare?
Jag har valt att luta mig tillbaka i rofylld förvissning om att det inte finns någon egentlig mening och jag är ok med det. Därför behöver jag inte söka efter den, därför behöver jag inte tro på övernaturliga väsen, själavandring eller evigt liv. Därför kan jag vara cool.
Jag ser min egen obetydlighet, min meningslöshet, i det universella perspektivet. Därmed inte sagt att JAG är meningslös i min tillvaro, i min vardag, i Sverige i tiden. Nej, självklart är jag inte det. Just nu, just här, just för mig, är jag Sveriges kanske världens viktigaste och mest meningsfulla individ. Jag skapar min egen mening. Och när jag inte längre finns så är det varken eller, helt betydelselöst för mänskligheten som art, och det påverkar heller inte mig eftersom jag inte finns längre. Ett fåtal människor kommer visserligen att bli mycket, mycket ledsna när jag inte längre finns, antalet sådana ledsna individer beror på tidpunkten och omständigheterna för mitt frånfälle, men där kan jag inte hjälpa dem. För mig spelar det roll att jag finns bara medan jag finns. Sedan kan det kvitta. Och det tycker jag är helt ok.
Någonting är bättre än ingenting, därför är det kul att leva.
Och varje dag när man lär sig eller ser något nytt känns meningsfull, och det är ju den känslan man vill åt. Jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet, och jag tror att ensam är rätt jävla stark ändå. Jag tror att ett gott skratt förlänger livet, dock ej bokstavligen. Målet måste vara att ha så roligt som möjligt på så få människors bekostnad som möjligt. Målet, inte meningen. Och målet, som vi vet, helgar medlen. Det är därför den som skrattar sist skrattar bäst.
No comments:
Post a Comment