Jag har ett gammalt härligt tjejgäng, eller kvinnogäng måste man kanske kalla det nu när vi är typ 37, men skit i detaljerna nu. Vi är ett gäng damer som känt varandra i 20+ år som brukar träffas och ljuga över en bärs, äta en bit eller bara i största allmänhet hänga. Det blir inte så ofta som man skulle önska, men det beror på att vi alla sitter fast i ett småbarnsträsk som gör det tekniskt sett omöjligt att öppna lattjolajbanslådor hit och dit till vardags. Jag uppskattar dessa människor väldigt mycket.
Jag kom dock på att tänka på idag hur efterbliven jag är! Sist vi träffades i grupp hade jag med mig en flarra bubbel för att fira att jag tagit körkort. Och det var ju duktigt av mig - förutom att de andra avklarat detta typ 10-15 år tidigare.
Imorgon ska jag träffa dessa kvinnor/damer/tjejer, och då tänkte jag fira att jag fått ett jävligt snyggt förstahandshyreskontrakt i ett flott område jag väldigt gärna vill bo i. Medan de andra äger arkitektritade villor, etagelägenheter och herrgårdar på landet, efter att ha klättrat på den där bostadstrappan i bra många år.
Karriärstegen ska vi inte prata om. Nästa gång vi träffas kanske vi kan fira att jag fått min allra första fasta anställning på ett svenskt företag. Jag hoppas det. Men imponerar det på någon? Nej de har alla haft sitt på de torra i många herrans år.
Universitetsexamen? Nej, jag har ingen, men när jag en dag äntligen ska fira min doktorshatt, ja då kommer de andra att få den där guldklockan man får efter lång och trogen tjänst.
Jag vet att det beror på att jag levt rövare i Camden under alla dessa år då de blev vuxna, och jag ångrar inte det så klart, aldrig, jag bara konstaterar att enligt den svennebananska normen är jag allt lite efterbliven.
Men nu är jag på g! Hipp hipp hurra!
1 comment:
Det är nog bra att vara lite efterbliven på passa in fronten, livet blir ju så mycket roligare då.
Post a Comment