Det roligaste föräldrarna gör när barnen sover är att titta på tv-serier. Bara ett avsnitt brukar vi hinna med. Detta är något man kan se fram emot länge, hela kvällen, från första barngäspningen.
Därmed inte sagt att vi såsom normala småbarnsföräldrar har sk vuxentid eller egentid från klockan 20, herregud det vore ju absurt, vad skulle man göra med sådana oceaner av tid? Nu är klockan nästan 23 och jag ligger och väntar på att min man ska komma ut ur Backyardiganskammaren (ge oss cred för att det iallafall inte är Smurfarna). Så att vi kan kläppa episod 9 av dansksvenska dramat Bron-Broen-The Bridge.
När jag såg första avsnittet chockades jag av huvudrollen Saga; vilken usel skådis, vilket risigt manus, vilken farsiell fars. Men i takt med att jag allt mer förstod att hon lider av Asbergers insåg jag karaktärens storhet. Vilken skön ohämmad okonstlad människa! Det är nästan så att jag önskar mig en liten släng av Asbergers jag med, men bara nästan. Jag nöjer mig i stort sett med min Tourettes-jävel.
Men jag kunde anamma lite mer Saga Norén i vardagen, visst kunde jag, det borde vi alla.
När en kollega bjöd på middag och frågade om hon ville ha receptet, replikerade hon:
Nej det var inte gott.
Som en öppning på lite kallprat på fikastunden på jobbet avslöjar hon:
Jag fick min mens imorse.
När någon säger något "roligt" och hon inte skrattar och han säger "alltså, det var ett skämt", och hon svarar, utan att ens le "ja, det förstod jag". Jag gillar modet, att våga inte skratta.
När skämt inte är roliga, då ska man väl inte skratta, varför gör man det? Sitter och ler fånigt åt folk som inte är roliga så att de tror att de är det, så onödigt. Jag kan önska att jag vore tuff nog att trotsa dylika sociala konventioner, även om det så klart skulle leda till att jag uppfattades som jättekonstig. Jag kanske VILL vara konstig? Hellre det än fjäskig. Jag vill vara mer som Saga, jag vill vara brutalt ärlig, snygg och smart.
No comments:
Post a Comment