Snälltåget till John Blunds rike har äntligen avgått från spår sexig. Min fars visdomsord, "Är du trött så går du och lägger dig", i all sin enkelhet funkar inte på dygnsrytmsupfuckade småglin.
Ta Litensson - som nästan lyckades med konststycket att fira nyår igår, iallafall nära nog, enligt utsago somnade hon 23:45 (amatör!). Sov som en klubbad säl till nästan klockan 12 nästa dag, missade middagssömnen med en hårsmån - och började upprepa ordet "nej" som ett mantra vid halvsju-draget. Då kanske du trodde att hon skulle bilsomna för natten? Dra du den om Rödluvan eller Jesus när du ändå är igång med sagor. Klockan 20 var dockis uppe och hoppade igen. 00:40 var sedan en rimlig insomningstid, tydligen. Och vem är jag att döma, som sitter här och nattsuddar på mitt tangentbord?
Efter alla avsnitt Alfons lyckades jag även natta den andre. Alldeles nyss klockan 01:20, give me a break eller give me a bed, välj själv.
Och först av alla nattade sig mannen i huset alldeles själv, hur orättvist som helst. Han skyllde på att han skulle minsann upp i ottan och jobba. Herre, jag har ett jobb, jag jobbar här hemma som husslav och tjänstehjon åt två små kravmaskiner, samtidigt som jag kassaklirrar in semesterslantar från Mensproppens kontorister. Det kallar jag jobb!
Den märkligaste av paradoxer: När jag har tillbringat en hel dag nonstop med mina barn, i pyjamas, glasöga och otvättat hår vanligtvis, vrålar jag framemot kvällskvisten att jag vill va i freeeeeed, ge mig den där jävla egentiden alla snackar om! Men när mina barn haft bortamatch hos Momoi en nyårsnatt eller så, då går jag här och stryker med leksakerna och djuren, tycker hela livet och hemmet i synnerhet är tomt och meningslöst.
Hur ska jag ha det egentligen?
No comments:
Post a Comment