Om det inte
slutar snart kommer det att växa ut små vita strumpbyxor på mig, en lika vit
luva och min kroppsfärg kommer att övergå till blå.
När vi inte tittar på smurffilm så låtsas vi att vi är
smurfar. Jag åker vanligtvis på att agera Gammelsmurfen, det kan väl ha att
göra med att jag är gammal och klok. Men det blir fan inte roligare för det.
Det finns totalt 70 smurffilmer på Netflix. Vi har sett
allihopa, vissa av dem flera gånger om. Tror du man lär sig något nytt varje
gång? Well, det tror inte jag. Det är för fan samma visa i varje avsnitt –
Gargamel vill göra soppa av smurfarna, men till slut räddas de av
Gammelsmurfen. Och så säger den löjligaste av alla karaktärerna, Smurfan i
högklackat, något i stil med: “Åh Gammelsmurfen, du är så underbar”, varpå en
annan sur smurf replikerar “Jag hatar underbar” och han i glasögat säger något
smart.
Nu stänger vi av, försöker jag. Men då kommer något paniskt
i min dotters blick och hon börjar fladdra med armarna och skrika av skräck.
Jag tänker att jag är en snäll mamma. Så hon får titta. Men
sedan tänker jag att det är
fan inte snällt att låta någon titta på skräpfilm från det att hen vaknar ända
till insomningstillfället. Så stänger jag av iallafall, trots att det vrålas.
Men då är alltså straffet att jag blir Gammelsmurfen. Och att jag måste rädda
Fixarsmurfen eller Glufssmurfen från Gargamels gryta. Bättre det kanske än att
vara Gargamel den onde, det åker Papai på. Litensson, hon får vara den triste
Bäbissmurfen.
Sedan säger jag att man får bara titta på smurfar vid
läggdags. Då vill hon gärna gå och lägga sig klockan 17. För hon är så trött
så. Den gubben går inte.
Vid riktiga läggdags, typ klockan 20, får hon titta på två
smurffilmer. Bara två! Som så klart blir en till. Och så försöker hon med en till.
Redan innan eftertextbilderna börjar rulla känner hon den där oron i kroppen
över att det snart är slut, som den förväntade abstinensen hos narkomanen som
inte kommer att få sin nästa fix. “En till”, säger hon, “den sista!”, med ett
bedjande tonfall. Jag måste säga nej. Hård men orättvis. Och hon gråter
krokodiltårar.
Sedan bara måste hon kissa, dricka, bli killad, röra sig av
och an, smacka, svälja, vrida sig och KÄMPA mot den där farliga sömnen. Jag
säger att om du somnar kan du ju drömma om smurfarna, det är väl bra. Nej nej
nej, kan inte sova.
Och så fortsätter det. Sedan blir jag arg och hotar med att
gå. Och hon gråter, och Litensson vaknar, och Papai blir arg, och sedan är det
tyst, förutom smackandet och vridandet, som hon slutligen utmattad somnar ifrån
i närheten av 22-draget.
På morgonen är hon svårväckt. Men hon säger att hon ska gå
till dagis och leka smurf med David, det är det som håller henne uppe.
Jag är så evinnerligt trött på smurfar att jag vill införa
smurfförbud. Samtidigt har jag köpt en smurfpyjamas på ellos.se som levereras i
veckan. Så dumt! Hur ska man kunna glömma dem om man har dem på blusen? Men jag är ju snäll, tänkte hon skulle bli glad. Och samtidigt vill jag inte att min dotter ska vara alldeles ledsen och
förstörd. Så jag vill inte go all Hitlersmurfen about this. Det måste till någon slags smurfbalans, som det är nu har det gått
överstyr, och snart kommer jag att byta ut alla mina verb mot “smurfa” och det
vore ju synnerligen sinnessjukt, särskilt i jobbsammanhang.
No comments:
Post a Comment