Jag har ett gammalt härligt tjejgäng, eller kvinnogäng måste man kanske kalla det nu när vi är typ 37, men skit i detaljerna nu. Vi är ett gäng damer som känt varandra i 20+ år som brukar träffas och ljuga över en bärs, äta en bit eller bara i största allmänhet hänga. Det blir inte så ofta som man skulle önska, men det beror på att vi alla sitter fast i ett småbarnsträsk som gör det tekniskt sett omöjligt att öppna lattjolajbanslådor hit och dit till vardags. Jag uppskattar dessa människor väldigt mycket.
Jag kom dock på att tänka på idag hur efterbliven jag är! Sist vi träffades i grupp hade jag med mig en flarra bubbel för att fira att jag tagit körkort. Och det var ju duktigt av mig - förutom att de andra avklarat detta typ 10-15 år tidigare.
Imorgon ska jag träffa dessa kvinnor/damer/tjejer, och då tänkte jag fira att jag fått ett jävligt snyggt förstahandshyreskontrakt i ett flott område jag väldigt gärna vill bo i. Medan de andra äger arkitektritade villor, etagelägenheter och herrgårdar på landet, efter att ha klättrat på den där bostadstrappan i bra många år.
Karriärstegen ska vi inte prata om. Nästa gång vi träffas kanske vi kan fira att jag fått min allra första fasta anställning på ett svenskt företag. Jag hoppas det. Men imponerar det på någon? Nej de har alla haft sitt på de torra i många herrans år.
Universitetsexamen? Nej, jag har ingen, men när jag en dag äntligen ska fira min doktorshatt, ja då kommer de andra att få den där guldklockan man får efter lång och trogen tjänst.
Jag vet att det beror på att jag levt rövare i Camden under alla dessa år då de blev vuxna, och jag ångrar inte det så klart, aldrig, jag bara konstaterar att enligt den svennebananska normen är jag allt lite efterbliven.
Men nu är jag på g! Hipp hipp hurra!
Thursday, January 31, 2013
Möbeltassar
Jag vill höja ett varningens finger. Har du inte möbeltassar på dina stolar och bord? Är du galen? Är du rent ut sagt från vettet? Tappad bakom en illasittande vagn?
Kolla ditt golv - än är det kanske inte för sent. Men har du dragit stolar med grus inunder över golvfan, ja då är det nog dags att hälsa hem för dig med.
Idag sa min besiktningsman möbeltassar så många gånger att jag var tvungen att säga åt honom att om du använder order möbeltassar en gång till så får du på flabben.
Jag veeeet att jag borde ha använt möbeltassejävlar. Men det är lätt att komma här och vara efterklok, är det inte?
Möbeltassar kostar 10-12 kronor, upplyste han mig.
Sedan gav han mig en räkning på cirka 4200 kronor för den golvslipning jag åsamkat hyresvärden.
Jag tog det med ett leende och även en klackspark, tänkte att det drabbar väl ingen fattig (nåja) och konstaterade att jag är nog en vinnare iallafall.
Imorgon ska jag skriva kontrakt på nya snygga!
Kolla ditt golv - än är det kanske inte för sent. Men har du dragit stolar med grus inunder över golvfan, ja då är det nog dags att hälsa hem för dig med.
Idag sa min besiktningsman möbeltassar så många gånger att jag var tvungen att säga åt honom att om du använder order möbeltassar en gång till så får du på flabben.
Jag veeeet att jag borde ha använt möbeltassejävlar. Men det är lätt att komma här och vara efterklok, är det inte?
Möbeltassar kostar 10-12 kronor, upplyste han mig.
Sedan gav han mig en räkning på cirka 4200 kronor för den golvslipning jag åsamkat hyresvärden.
Jag tog det med ett leende och även en klackspark, tänkte att det drabbar väl ingen fattig (nåja) och konstaterade att jag är nog en vinnare iallafall.
Imorgon ska jag skriva kontrakt på nya snygga!
Mitt lilla hus på prärien
Med utsikt över hästarnas hage och bara ett stenkast från
kaninerna och grisarna på 4H-gården, är huset beläget i en lummig idyll som
endast nås via en begränsat trafikerad grusväg.
I området bor svennebananiskt lyckliga småbarnsfamiljer, som
njuter av den undangömda bymiljön bakom buskridån i kombination med närhet till
kommunikationer, serviceinrättningar och butiker.
Bostadshuset, som är i tre våningsplan, är en ombyggd och
totalrenoverad lada. Ursprungliga takbjälkar och stuckatur har bevarats och
skapar en gemytlig, lantlig känsla.
På bottenplan finner du ett välutrustat kök, badrum med
tvättmaskin och torktumlare, samt en salong med utgång till en stenlagd altan.
Mellanvåningen utgörs av två väldimensionerade sovrum, toalett och tv-salong.
På penthousevåningen finner du ett majestätiskt master bedroom med inbyggda
garderober och plats för en hel jävla flyktingfamilj eller ett fucking fotbollslag, om du så vill.
Nu tar jag mitt pick och pack, min man och mina barn, om en
månad är jag på plats i kommunens, kanske världens snyggaste hus! Fattig, men lycklig.
Tuesday, January 29, 2013
Kör så att det ryker
Jag tycker fortfarande att det känns HELT barockt att jag har rätt att sitta bakom en ratt.
Som igår, när jag backade ur min bil ur garaget och körde till jobbet, som vilken svennebajskorv som helst. Visserligen körde jag i 40 på en 70-väg med en ringlande kö bakom mig, men skit i det du, det var halt, det var iallafall ingen som tutade.
Och när jag satt på mitt feta enmannakontor fladdrade det plötsligt en fjäril genom min mage, när jag kom på att jag hade min bil i parkeringshuset, att jag skulle bli tvungen att köra hem till den dagislediga familjen. Hur fan ska det gå, tänkte jag? Men så kom jag på att jag minsann klarat det där testet och fått det där kortet, som säger, ja faktiskt bevisar, att jag kan och får brumma bil.
Sedan tycker jag också det är lite olustigt att köra utan körskolebil eller övningskörningsskylt - då kan ju inte de andra bilisterna se att jag är grönare än grönast, kommunens mest orutinerade. Då tror de alltså att jag är vilken förare som helst som rullar in på vinst och förlust i rondellerna, och det är ju lite olustigt. Igår när jag skulle parkera på äckel-Ica Lineros parkering tog det sin lilla tid att komma in i den förbenade rutan, tror du inte det var en gubbe från kvarters-äckel-krogen som stod och glodde och undrade vad jag var för pajas? Lät jag mig störas? Nja, inte nämnvärt, jag tänkte att den som häckar på Äckel-Lineros äckel-kvarterskrog har nog inte många hästar i sitt stall och ska nog ta och hålla en jävligt låg profil och sluta äta glosoppa.
Jag har ännu inte lärt mig att köra med musik. Ibland försöker jag - för jag hade ju trott att det var drömmen, att sitta själv i en bil med ashög musik, sjunga med för kung och fosterland, att äga världen på så sätt - men jag blir störd av att inte höra motorljuden, jag måste höra för att känna att jag är i rätt växel. Så därför spänner jag mig.
Men jag kör! Till jobbet, till Ica, till Nova - sällan utanför stadens gränser, där går väl ändå gränsen, ja där småsprang den, fy vad läskigt med motorvägar och sliriga landsvägar, det är väl mig övermäktigt, tror du inte?
Ibland tar jag fram den inplastade bilden på mig själv, den som förkunnar att jag är en förare av personbilsfordon klass b, villkor glasögon. Och tycker att det är både sanslöst läskigt och helt fantastiskt att jag faktiskt får!
Som igår, när jag backade ur min bil ur garaget och körde till jobbet, som vilken svennebajskorv som helst. Visserligen körde jag i 40 på en 70-väg med en ringlande kö bakom mig, men skit i det du, det var halt, det var iallafall ingen som tutade.
Och när jag satt på mitt feta enmannakontor fladdrade det plötsligt en fjäril genom min mage, när jag kom på att jag hade min bil i parkeringshuset, att jag skulle bli tvungen att köra hem till den dagislediga familjen. Hur fan ska det gå, tänkte jag? Men så kom jag på att jag minsann klarat det där testet och fått det där kortet, som säger, ja faktiskt bevisar, att jag kan och får brumma bil.
Sedan tycker jag också det är lite olustigt att köra utan körskolebil eller övningskörningsskylt - då kan ju inte de andra bilisterna se att jag är grönare än grönast, kommunens mest orutinerade. Då tror de alltså att jag är vilken förare som helst som rullar in på vinst och förlust i rondellerna, och det är ju lite olustigt. Igår när jag skulle parkera på äckel-Ica Lineros parkering tog det sin lilla tid att komma in i den förbenade rutan, tror du inte det var en gubbe från kvarters-äckel-krogen som stod och glodde och undrade vad jag var för pajas? Lät jag mig störas? Nja, inte nämnvärt, jag tänkte att den som häckar på Äckel-Lineros äckel-kvarterskrog har nog inte många hästar i sitt stall och ska nog ta och hålla en jävligt låg profil och sluta äta glosoppa.
Jag har ännu inte lärt mig att köra med musik. Ibland försöker jag - för jag hade ju trott att det var drömmen, att sitta själv i en bil med ashög musik, sjunga med för kung och fosterland, att äga världen på så sätt - men jag blir störd av att inte höra motorljuden, jag måste höra för att känna att jag är i rätt växel. Så därför spänner jag mig.
Men jag kör! Till jobbet, till Ica, till Nova - sällan utanför stadens gränser, där går väl ändå gränsen, ja där småsprang den, fy vad läskigt med motorvägar och sliriga landsvägar, det är väl mig övermäktigt, tror du inte?
Ibland tar jag fram den inplastade bilden på mig själv, den som förkunnar att jag är en förare av personbilsfordon klass b, villkor glasögon. Och tycker att det är både sanslöst läskigt och helt fantastiskt att jag faktiskt får!
Monday, January 28, 2013
Meningen med livet
Den finns ju egentligen inte. Den alla letar efter. Meningen. Vad är meningen med allt? Med livet? Och när man inte finner den mår man dåligt. Allt känns meningslöst. Är man riktigt ängslig över detta, då får man ta till Gud, det är en lösning, om än en oerhört befängd sådan. Men vem är jag att döma om det gör folk lyckligare?
Jag har valt att luta mig tillbaka i rofylld förvissning om att det inte finns någon egentlig mening och jag är ok med det. Därför behöver jag inte söka efter den, därför behöver jag inte tro på övernaturliga väsen, själavandring eller evigt liv. Därför kan jag vara cool.
Jag ser min egen obetydlighet, min meningslöshet, i det universella perspektivet. Därmed inte sagt att JAG är meningslös i min tillvaro, i min vardag, i Sverige i tiden. Nej, självklart är jag inte det. Just nu, just här, just för mig, är jag Sveriges kanske världens viktigaste och mest meningsfulla individ. Jag skapar min egen mening. Och när jag inte längre finns så är det varken eller, helt betydelselöst för mänskligheten som art, och det påverkar heller inte mig eftersom jag inte finns längre. Ett fåtal människor kommer visserligen att bli mycket, mycket ledsna när jag inte längre finns, antalet sådana ledsna individer beror på tidpunkten och omständigheterna för mitt frånfälle, men där kan jag inte hjälpa dem. För mig spelar det roll att jag finns bara medan jag finns. Sedan kan det kvitta. Och det tycker jag är helt ok.
Någonting är bättre än ingenting, därför är det kul att leva.
Och varje dag när man lär sig eller ser något nytt känns meningsfull, och det är ju den känslan man vill åt. Jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet, och jag tror att ensam är rätt jävla stark ändå. Jag tror att ett gott skratt förlänger livet, dock ej bokstavligen. Målet måste vara att ha så roligt som möjligt på så få människors bekostnad som möjligt. Målet, inte meningen. Och målet, som vi vet, helgar medlen. Det är därför den som skrattar sist skrattar bäst.
Jag har valt att luta mig tillbaka i rofylld förvissning om att det inte finns någon egentlig mening och jag är ok med det. Därför behöver jag inte söka efter den, därför behöver jag inte tro på övernaturliga väsen, själavandring eller evigt liv. Därför kan jag vara cool.
Jag ser min egen obetydlighet, min meningslöshet, i det universella perspektivet. Därmed inte sagt att JAG är meningslös i min tillvaro, i min vardag, i Sverige i tiden. Nej, självklart är jag inte det. Just nu, just här, just för mig, är jag Sveriges kanske världens viktigaste och mest meningsfulla individ. Jag skapar min egen mening. Och när jag inte längre finns så är det varken eller, helt betydelselöst för mänskligheten som art, och det påverkar heller inte mig eftersom jag inte finns längre. Ett fåtal människor kommer visserligen att bli mycket, mycket ledsna när jag inte längre finns, antalet sådana ledsna individer beror på tidpunkten och omständigheterna för mitt frånfälle, men där kan jag inte hjälpa dem. För mig spelar det roll att jag finns bara medan jag finns. Sedan kan det kvitta. Och det tycker jag är helt ok.
Någonting är bättre än ingenting, därför är det kul att leva.
Och varje dag när man lär sig eller ser något nytt känns meningsfull, och det är ju den känslan man vill åt. Jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet, och jag tror att ensam är rätt jävla stark ändå. Jag tror att ett gott skratt förlänger livet, dock ej bokstavligen. Målet måste vara att ha så roligt som möjligt på så få människors bekostnad som möjligt. Målet, inte meningen. Och målet, som vi vet, helgar medlen. Det är därför den som skrattar sist skrattar bäst.
Anna Book
"Anna Book!" skriker mitt lilla barn argt.
Och jag tänker att det var väl en faslig besatthet av en väldigt avdankad poptjockis som faktiskt bara haft en endaste hit, och detta var 1985, och alla tyckte faktiskt den var dålig.
"Anna Booooook!" manar hon.
Och jag lyder. Jag sjunger inte "ABC" och verkligen inte heller "Ge inte upp det finns en morgondag" (åh den vidrigheten hade jag nästan glömt - Anna var klädd i en vadlång velourhistoria i mörkblått och hon led av feber och ynklingshosta som gjorde hennes redan sedan innan undermåliga röstresurser fullkomligt otjänliga att lystra till, själva wikipediadefinitionen för falsksång - fy fabian).
Jag helt enkelt läser en annan bok.
Och jag tänker att det var väl en faslig besatthet av en väldigt avdankad poptjockis som faktiskt bara haft en endaste hit, och detta var 1985, och alla tyckte faktiskt den var dålig.
"Anna Booooook!" manar hon.
Och jag lyder. Jag sjunger inte "ABC" och verkligen inte heller "Ge inte upp det finns en morgondag" (åh den vidrigheten hade jag nästan glömt - Anna var klädd i en vadlång velourhistoria i mörkblått och hon led av feber och ynklingshosta som gjorde hennes redan sedan innan undermåliga röstresurser fullkomligt otjänliga att lystra till, själva wikipediadefinitionen för falsksång - fy fabian).
Jag helt enkelt läser en annan bok.
Saturday, January 26, 2013
Fashion lion
Jag har vart på Nova Lund och modeshoppat. Hittade en partyklänning till cocktailpartyt nästa helg för 100 riksdaler, som hittat i en UFF-container.
Sedan var jag fräck och kopierade min tuffa mamma. Köpte dessa balla brallor för 30 spänn. Ja, du hör ju, 30-fucking-kronor, för en illröd byxa, vem fan kunde motstå, inte jag, inte morsan, förmodligen inte en jävel som besökt H&M sedan denna prissänkning, isåfall bara de som kan betecknas som psykiskt sjuka.
Det blir många stollar i röda sidknäppta byxor denna vår, och jag och min mamma kommer att vara tvungna att ringa varandra och synka inför varje event så att vi inte kommer, Gud förbjude, i samma byxa. Och jag antar jag måste ge henne förtur eftersom hon handlade först. Men det får det vara värt.
Sånt kap. Visst är jag snygg? En Cubus-anställd sa förresten "det var det sötaste jag sett på länge" när hon såg den lilla gynnaren med chipspåsen här i bakgrunden. Jo, jag tackar ja, det ligger i schläkta.
Sedan var jag fräck och kopierade min tuffa mamma. Köpte dessa balla brallor för 30 spänn. Ja, du hör ju, 30-fucking-kronor, för en illröd byxa, vem fan kunde motstå, inte jag, inte morsan, förmodligen inte en jävel som besökt H&M sedan denna prissänkning, isåfall bara de som kan betecknas som psykiskt sjuka.
Det blir många stollar i röda sidknäppta byxor denna vår, och jag och min mamma kommer att vara tvungna att ringa varandra och synka inför varje event så att vi inte kommer, Gud förbjude, i samma byxa. Och jag antar jag måste ge henne förtur eftersom hon handlade först. Men det får det vara värt.
Sånt kap. Visst är jag snygg? En Cubus-anställd sa förresten "det var det sötaste jag sett på länge" när hon såg den lilla gynnaren med chipspåsen här i bakgrunden. Jo, jag tackar ja, det ligger i schläkta.
Friday, January 25, 2013
I wish I was more like Saga Norén
Det roligaste föräldrarna gör när barnen sover är att titta på tv-serier. Bara ett avsnitt brukar vi hinna med. Detta är något man kan se fram emot länge, hela kvällen, från första barngäspningen.
Därmed inte sagt att vi såsom normala småbarnsföräldrar har sk vuxentid eller egentid från klockan 20, herregud det vore ju absurt, vad skulle man göra med sådana oceaner av tid? Nu är klockan nästan 23 och jag ligger och väntar på att min man ska komma ut ur Backyardiganskammaren (ge oss cred för att det iallafall inte är Smurfarna). Så att vi kan kläppa episod 9 av dansksvenska dramat Bron-Broen-The Bridge.
När jag såg första avsnittet chockades jag av huvudrollen Saga; vilken usel skådis, vilket risigt manus, vilken farsiell fars. Men i takt med att jag allt mer förstod att hon lider av Asbergers insåg jag karaktärens storhet. Vilken skön ohämmad okonstlad människa! Det är nästan så att jag önskar mig en liten släng av Asbergers jag med, men bara nästan. Jag nöjer mig i stort sett med min Tourettes-jävel.
Men jag kunde anamma lite mer Saga Norén i vardagen, visst kunde jag, det borde vi alla.
När en kollega bjöd på middag och frågade om hon ville ha receptet, replikerade hon:
Nej det var inte gott.
Som en öppning på lite kallprat på fikastunden på jobbet avslöjar hon:
Jag fick min mens imorse.
När någon säger något "roligt" och hon inte skrattar och han säger "alltså, det var ett skämt", och hon svarar, utan att ens le "ja, det förstod jag". Jag gillar modet, att våga inte skratta.
När skämt inte är roliga, då ska man väl inte skratta, varför gör man det? Sitter och ler fånigt åt folk som inte är roliga så att de tror att de är det, så onödigt. Jag kan önska att jag vore tuff nog att trotsa dylika sociala konventioner, även om det så klart skulle leda till att jag uppfattades som jättekonstig. Jag kanske VILL vara konstig? Hellre det än fjäskig. Jag vill vara mer som Saga, jag vill vara brutalt ärlig, snygg och smart.
Därmed inte sagt att vi såsom normala småbarnsföräldrar har sk vuxentid eller egentid från klockan 20, herregud det vore ju absurt, vad skulle man göra med sådana oceaner av tid? Nu är klockan nästan 23 och jag ligger och väntar på att min man ska komma ut ur Backyardiganskammaren (ge oss cred för att det iallafall inte är Smurfarna). Så att vi kan kläppa episod 9 av dansksvenska dramat Bron-Broen-The Bridge.
När jag såg första avsnittet chockades jag av huvudrollen Saga; vilken usel skådis, vilket risigt manus, vilken farsiell fars. Men i takt med att jag allt mer förstod att hon lider av Asbergers insåg jag karaktärens storhet. Vilken skön ohämmad okonstlad människa! Det är nästan så att jag önskar mig en liten släng av Asbergers jag med, men bara nästan. Jag nöjer mig i stort sett med min Tourettes-jävel.
Men jag kunde anamma lite mer Saga Norén i vardagen, visst kunde jag, det borde vi alla.
När en kollega bjöd på middag och frågade om hon ville ha receptet, replikerade hon:
Nej det var inte gott.
Som en öppning på lite kallprat på fikastunden på jobbet avslöjar hon:
Jag fick min mens imorse.
När någon säger något "roligt" och hon inte skrattar och han säger "alltså, det var ett skämt", och hon svarar, utan att ens le "ja, det förstod jag". Jag gillar modet, att våga inte skratta.
När skämt inte är roliga, då ska man väl inte skratta, varför gör man det? Sitter och ler fånigt åt folk som inte är roliga så att de tror att de är det, så onödigt. Jag kan önska att jag vore tuff nog att trotsa dylika sociala konventioner, även om det så klart skulle leda till att jag uppfattades som jättekonstig. Jag kanske VILL vara konstig? Hellre det än fjäskig. Jag vill vara mer som Saga, jag vill vara brutalt ärlig, snygg och smart.
Monday, January 21, 2013
Jag har en gullig kudde
På den står det, som den flerspråkligt begåvade kan se, att "Gud är min beskyddare". På världsspråket portugisiska. Kudden är från katolicismens högborg, Brasilien.
Här vilar mina små fromma barns huvuden. Och blir således beskyddade av Gud Herren Jesus fuckwit Allah.
Och de är så jävla trygga och harmoniska!
Här vilar mina små fromma barns huvuden. Och blir således beskyddade av Gud Herren Jesus fuckwit Allah.
Och de är så jävla trygga och harmoniska!
Jag föreslår att vi leker att alla är Latsmurfen, dann schlafen wir
Om det inte
slutar snart kommer det att växa ut små vita strumpbyxor på mig, en lika vit
luva och min kroppsfärg kommer att övergå till blå.
När vi inte tittar på smurffilm så låtsas vi att vi är
smurfar. Jag åker vanligtvis på att agera Gammelsmurfen, det kan väl ha att
göra med att jag är gammal och klok. Men det blir fan inte roligare för det.
Det finns totalt 70 smurffilmer på Netflix. Vi har sett
allihopa, vissa av dem flera gånger om. Tror du man lär sig något nytt varje
gång? Well, det tror inte jag. Det är för fan samma visa i varje avsnitt –
Gargamel vill göra soppa av smurfarna, men till slut räddas de av
Gammelsmurfen. Och så säger den löjligaste av alla karaktärerna, Smurfan i
högklackat, något i stil med: “Åh Gammelsmurfen, du är så underbar”, varpå en
annan sur smurf replikerar “Jag hatar underbar” och han i glasögat säger något
smart.
Nu stänger vi av, försöker jag. Men då kommer något paniskt
i min dotters blick och hon börjar fladdra med armarna och skrika av skräck.
Jag tänker att jag är en snäll mamma. Så hon får titta. Men
sedan tänker jag att det är
fan inte snällt att låta någon titta på skräpfilm från det att hen vaknar ända
till insomningstillfället. Så stänger jag av iallafall, trots att det vrålas.
Men då är alltså straffet att jag blir Gammelsmurfen. Och att jag måste rädda
Fixarsmurfen eller Glufssmurfen från Gargamels gryta. Bättre det kanske än att
vara Gargamel den onde, det åker Papai på. Litensson, hon får vara den triste
Bäbissmurfen.
Sedan säger jag att man får bara titta på smurfar vid
läggdags. Då vill hon gärna gå och lägga sig klockan 17. För hon är så trött
så. Den gubben går inte.
Vid riktiga läggdags, typ klockan 20, får hon titta på två
smurffilmer. Bara två! Som så klart blir en till. Och så försöker hon med en till.
Redan innan eftertextbilderna börjar rulla känner hon den där oron i kroppen
över att det snart är slut, som den förväntade abstinensen hos narkomanen som
inte kommer att få sin nästa fix. “En till”, säger hon, “den sista!”, med ett
bedjande tonfall. Jag måste säga nej. Hård men orättvis. Och hon gråter
krokodiltårar.
Sedan bara måste hon kissa, dricka, bli killad, röra sig av
och an, smacka, svälja, vrida sig och KÄMPA mot den där farliga sömnen. Jag
säger att om du somnar kan du ju drömma om smurfarna, det är väl bra. Nej nej
nej, kan inte sova.
Och så fortsätter det. Sedan blir jag arg och hotar med att
gå. Och hon gråter, och Litensson vaknar, och Papai blir arg, och sedan är det
tyst, förutom smackandet och vridandet, som hon slutligen utmattad somnar ifrån
i närheten av 22-draget.
På morgonen är hon svårväckt. Men hon säger att hon ska gå
till dagis och leka smurf med David, det är det som håller henne uppe.
Jag är så evinnerligt trött på smurfar att jag vill införa
smurfförbud. Samtidigt har jag köpt en smurfpyjamas på ellos.se som levereras i
veckan. Så dumt! Hur ska man kunna glömma dem om man har dem på blusen? Men jag är ju snäll, tänkte hon skulle bli glad. Och samtidigt vill jag inte att min dotter ska vara alldeles ledsen och
förstörd. Så jag vill inte go all Hitlersmurfen about this. Det måste till någon slags smurfbalans, som det är nu har det gått
överstyr, och snart kommer jag att byta ut alla mina verb mot “smurfa” och det
vore ju synnerligen sinnessjukt, särskilt i jobbsammanhang.
Saturday, January 19, 2013
I am a präglare
Åh vad jag älskar vissa uttryck som jag eller mina vänner har myntat. Jag brukade föra citatbok över dem, nu är det väl något enstaka bevingat ord som hamnar på Twitter, patetiskt, I know.
Men jag minns de gamla, och jag använder dem än idag. Och för dem vidare. Uppenbarligen.
Igår pratade jag och Lovisa om könen. Ja, man gör det ibland. Hon pratade om att flickor har snippa och pojkar har penis. Då reagerade jag lite på ordet penis och sa att jag tycker nog pojkar har snopp. Varpå hon replikerade:
Då tycker vi olika!
Precis med det tonfallet Sara P eller om det var Sara Ps expojkvän från Borlänge brukade ha.
Och herre jävlar vad coolt jag tyckte det var att hon fattat, att hon anammat , att hon citerar Sara P av alla coola människor!
Men jag minns de gamla, och jag använder dem än idag. Och för dem vidare. Uppenbarligen.
Igår pratade jag och Lovisa om könen. Ja, man gör det ibland. Hon pratade om att flickor har snippa och pojkar har penis. Då reagerade jag lite på ordet penis och sa att jag tycker nog pojkar har snopp. Varpå hon replikerade:
Då tycker vi olika!
Precis med det tonfallet Sara P eller om det var Sara Ps expojkvän från Borlänge brukade ha.
Och herre jävlar vad coolt jag tyckte det var att hon fattat, att hon anammat , att hon citerar Sara P av alla coola människor!
Friday, January 18, 2013
And this is the definition of Fredagsmys...
Eller hur, Alexandra?
För er som saknar koll kan jag berätta att Alexandra är en mycket gammal och god vän till mig som skrivit en uppsats om Fredagsmys, delvis baserad på min bloggfan. Stoltheten jag känner är enorm.
Jag tror hon får MVG allra minst!
För er som saknar koll kan jag berätta att Alexandra är en mycket gammal och god vän till mig som skrivit en uppsats om Fredagsmys, delvis baserad på min bloggfan. Stoltheten jag känner är enorm.
Jag tror hon får MVG allra minst!
Min Mamma
Idag är det min mammas födelsedag. Hurra! Min mamma är yngst av alla sina kompisar. Det beror på att hon är så jävla smart så att hon fick börja skolan ett år tidigare. Hon är en riktig tänkare, min mamma. Hon talar som de lärde, och hon gör ofta litterära och filosofiska referenser då hon talar. En ordvitsare av rang är hon också. Och språkpolis. När hon läser min blogg gör hon det med polisiär stavningskontroll och virtuell rödpenna. Min mamma har sagt åt mig att jag inte får säga cp, men det gör jag ändå. För jag är busig. Min mamma har lärt mig att det är okej att vara busig, bara man är snäll också. Ibland.
Det är nästan omöjligt att ta kort på min mamma. Inte för att hon inte är tillräckligt snygg, oh nej. Hon är jätte-mega-cp-snygg, den där mamman, men hon spänner sig när kameran kommer fram. Det är lättare när hon inte ser, man får smyga. Dessutom, har jag tänkt på, ser hon ofta allvarlig ut, trots att hon är så förbannat skojig jämt. Nästan. Utom när hon är allvarlig.
Nästan alla åsikter jag har snor jag helt frankt direkt från min mamma. Ibland när jag argumenterar för något märker jag att jag ordagrannt använder min mammas formuleringar och tar dem som mina egna. Hon har nämligen alltid rätt, och väldigt kloka åsikter om det mesta. Religion, politik, you name it. Den enda skillnaden är att jag tar i, min mamma är lite mer försiktig. Det är nog smart. Jag är inte alltid så smart. Men jag är snäll. Tror jag.
Min mamma gillar att äta efterrätt, fast hon är smärt och fin i figuren, så ingen vet var bakverken tar vägen.
Min mamma kan alla svåra ord. Alla! Ge henne Ordförståelsen på Högskoleprovet och hon skriver ofelbart 40 av 40.
Hennes favoritfärg är grön, hon älskar allt som är grönt, sägs det. Fast hon gillar andra färger också. Hemma hos sig färgkoordinerar hon rummen. Och alltid sin klädsel. Snygg!
Hon har alltid med sig paraply. Alltid! När vi var i Berlin härom veckan var det ingen annan som tänkt på det. Hennes son hade till på köpet bara en typjumper med sig, ens ingen jacka.
Hon säger att på långt håll och bakifrån är hon som snyggast. Då är hon en ung flicka.
Här är jag och min mamma på min balle i Primrose Hill för några år sedan. Tycker ni att det är likt Sammy Davies?
Min mamma är den bästa mamman jag någonsin haft.
Saturday, January 12, 2013
Snacka så man fattar!
Som hon som betjänade min bror på Burgarkungen en gång i forntiden sa, när han bad henne exkludera ketchup , och hon ropade "extra ketchup" till köket. Han fick förklara det svåra ordet. "Snacka så man fattar!" replikerade hon. På skånska så klart.
För man ska tala med bönder på bönders vis och med de lärde på latin.
Mina barn är så satans verbala. Tycker jag. Men när andra människor är around håller de en lägre profil. Särskilt Litensson. Det skulle vara Mormor och dagispersonalen som vet hur i framkant hon är.
Jag förstår allt hon säger, andra kan nog tycka att hon har en potatis i storleksordningen av ett mindre danskt wienerbröd i käften när hon talar. De kan mycket väl vilja utbrista, likt en hamburgervändande låglandskossa: "Snacka så man fattar!". Själv fattar jag allt.
"Jag bara låtsas!", sa hon idag i badet när jag bad henne sluta äta skum. Inte bara imponerande i språkligt hänseende, utan också för att hon fattar konceptet att skoja och låtsas. Eller vad ger du mig för en 6-ordsmening: "Tomten kommer med paket till Bella". Inte illa pinkat för en som inte ens fyllt två, kan jag tycka. Mest säger hon "Mamma är söt!", och det kan man ju inte lasta henne för. Hon talar ju sanning!
Dessutom är mina snygga barn tvåspråkiga. Särskilt Lolo Korvsson. Hon snackar portugisiska alls icke som en spansk ko talar franska, utan däremot riktigt bra. Bättre än jag förstås. Men jag förstår allt hon säger också, det kan jag iallafall skryta med.
Nu är det nog dags för storskrävlaren och gå och knyta sig, eller vad tycker du? Mina barn är inga aper, mina barn, andras ungar, och bla bla bla.
För man ska tala med bönder på bönders vis och med de lärde på latin.
Mina barn är så satans verbala. Tycker jag. Men när andra människor är around håller de en lägre profil. Särskilt Litensson. Det skulle vara Mormor och dagispersonalen som vet hur i framkant hon är.
Jag förstår allt hon säger, andra kan nog tycka att hon har en potatis i storleksordningen av ett mindre danskt wienerbröd i käften när hon talar. De kan mycket väl vilja utbrista, likt en hamburgervändande låglandskossa: "Snacka så man fattar!". Själv fattar jag allt.
"Jag bara låtsas!", sa hon idag i badet när jag bad henne sluta äta skum. Inte bara imponerande i språkligt hänseende, utan också för att hon fattar konceptet att skoja och låtsas. Eller vad ger du mig för en 6-ordsmening: "Tomten kommer med paket till Bella". Inte illa pinkat för en som inte ens fyllt två, kan jag tycka. Mest säger hon "Mamma är söt!", och det kan man ju inte lasta henne för. Hon talar ju sanning!
Dessutom är mina snygga barn tvåspråkiga. Särskilt Lolo Korvsson. Hon snackar portugisiska alls icke som en spansk ko talar franska, utan däremot riktigt bra. Bättre än jag förstås. Men jag förstår allt hon säger också, det kan jag iallafall skryta med.
Nu är det nog dags för storskrävlaren och gå och knyta sig, eller vad tycker du? Mina barn är inga aper, mina barn, andras ungar, och bla bla bla.
Friday, January 11, 2013
Disign, anyone?
Idag inträffade något fruktansvärt, mycket genant för en språkpolisiär person som jag. Jag skäms! J'accuse! Mig själv.
Men jag ska genast erkänna. Man lär sig av sina misstag, även andras.
Jag skickade alltså ut en 10-veckors mötesserie, och denna mötesserie döpte jag till "Disign Division Meeting". Japp. Och skickade den till ett 20-tal individer.
En stund senare påtalar en person vid kaffeapparaten att jag minsann bjudit in till Disign-möte, höhöhö.
Jag svamlar någonting om att min lins sitter snett. För det gör den!
Men ändå. Helt och hållet oacceptabelt från min sida.
Inte nog med det. För varje jävel som svarar på min oerhört pinsamma inbjudan, får jag ett mail. Subject: "Disign Division Meeting". Och påminns alltså om detta i grammatiska sammanhang oförlåtliga jag gjort. 20 gånger.
Jag vill bara dö en smula.
Men jag ska genast erkänna. Man lär sig av sina misstag, även andras.
Jag skickade alltså ut en 10-veckors mötesserie, och denna mötesserie döpte jag till "Disign Division Meeting". Japp. Och skickade den till ett 20-tal individer.
En stund senare påtalar en person vid kaffeapparaten att jag minsann bjudit in till Disign-möte, höhöhö.
Jag svamlar någonting om att min lins sitter snett. För det gör den!
Men ändå. Helt och hållet oacceptabelt från min sida.
Inte nog med det. För varje jävel som svarar på min oerhört pinsamma inbjudan, får jag ett mail. Subject: "Disign Division Meeting". Och påminns alltså om detta i grammatiska sammanhang oförlåtliga jag gjort. 20 gånger.
Jag vill bara dö en smula.
Thursday, January 03, 2013
Kläppte två oskulder idag, som den vinnare jag är!
Vilken sjukt spännande dag för den bilburne! Idag när jag rutinerat svängde in mot Nova Lund stoppas jag av en poliskonstapel med viftande arm! Smidigt svänger jag in till trottoarkanten och vevar, entusiastiskt, ner rutan för snuten! "Körkortet!", ryter han myndigt! Och jag river fram mitt knappt torkade plastbevis på mästerlighet ur damväskan! "Blås!", uppmanar den kaskbeklädde konstapeln med pondus! Jag blir så tagen av stundens hetta att jag misslyckas med blåsningen! Endast 3 sekunder mäktar jag med trots att han bett om 5-6! Jävla amatör, tänker han nästan högt! Jag får göra om det! Och lyckas! Och är bevisligen nykter denna torsdag eftermiddag! "Här är en present till dig!" ropar farbror polisen till baksätet och slänger in ascool reflex i form av en gul polisväst till Lolo! Hurra! Brum, brum, kör vi vidare, utan att ens hunnit säga potatisgris!
Med blodad tand glider jag sedan genom McDonalds drive-through som smidigheten själv! Lucka ett beställa, lucka två pröjsa, lucka tre mottaga varor, inga konstigheter!
Andra människor kanske pysslar med bungyjump och bergsbestigning, själv får jag mina kickar i min spännande vardag!
Och ja, jag är så exalterad att jag MÅSTE jobba med utropstecken efter varje mening!
Med blodad tand glider jag sedan genom McDonalds drive-through som smidigheten själv! Lucka ett beställa, lucka två pröjsa, lucka tre mottaga varor, inga konstigheter!
Andra människor kanske pysslar med bungyjump och bergsbestigning, själv får jag mina kickar i min spännande vardag!
Och ja, jag är så exalterad att jag MÅSTE jobba med utropstecken efter varje mening!
Wednesday, January 02, 2013
God afton, herr konduktör
Snälltåget till John Blunds rike har äntligen avgått från spår sexig. Min fars visdomsord, "Är du trött så går du och lägger dig", i all sin enkelhet funkar inte på dygnsrytmsupfuckade småglin.
Ta Litensson - som nästan lyckades med konststycket att fira nyår igår, iallafall nära nog, enligt utsago somnade hon 23:45 (amatör!). Sov som en klubbad säl till nästan klockan 12 nästa dag, missade middagssömnen med en hårsmån - och började upprepa ordet "nej" som ett mantra vid halvsju-draget. Då kanske du trodde att hon skulle bilsomna för natten? Dra du den om Rödluvan eller Jesus när du ändå är igång med sagor. Klockan 20 var dockis uppe och hoppade igen. 00:40 var sedan en rimlig insomningstid, tydligen. Och vem är jag att döma, som sitter här och nattsuddar på mitt tangentbord?
Efter alla avsnitt Alfons lyckades jag även natta den andre. Alldeles nyss klockan 01:20, give me a break eller give me a bed, välj själv.
Och först av alla nattade sig mannen i huset alldeles själv, hur orättvist som helst. Han skyllde på att han skulle minsann upp i ottan och jobba. Herre, jag har ett jobb, jag jobbar här hemma som husslav och tjänstehjon åt två små kravmaskiner, samtidigt som jag kassaklirrar in semesterslantar från Mensproppens kontorister. Det kallar jag jobb!
Den märkligaste av paradoxer: När jag har tillbringat en hel dag nonstop med mina barn, i pyjamas, glasöga och otvättat hår vanligtvis, vrålar jag framemot kvällskvisten att jag vill va i freeeeeed, ge mig den där jävla egentiden alla snackar om! Men när mina barn haft bortamatch hos Momoi en nyårsnatt eller så, då går jag här och stryker med leksakerna och djuren, tycker hela livet och hemmet i synnerhet är tomt och meningslöst.
Hur ska jag ha det egentligen?
Ta Litensson - som nästan lyckades med konststycket att fira nyår igår, iallafall nära nog, enligt utsago somnade hon 23:45 (amatör!). Sov som en klubbad säl till nästan klockan 12 nästa dag, missade middagssömnen med en hårsmån - och började upprepa ordet "nej" som ett mantra vid halvsju-draget. Då kanske du trodde att hon skulle bilsomna för natten? Dra du den om Rödluvan eller Jesus när du ändå är igång med sagor. Klockan 20 var dockis uppe och hoppade igen. 00:40 var sedan en rimlig insomningstid, tydligen. Och vem är jag att döma, som sitter här och nattsuddar på mitt tangentbord?
Efter alla avsnitt Alfons lyckades jag även natta den andre. Alldeles nyss klockan 01:20, give me a break eller give me a bed, välj själv.
Och först av alla nattade sig mannen i huset alldeles själv, hur orättvist som helst. Han skyllde på att han skulle minsann upp i ottan och jobba. Herre, jag har ett jobb, jag jobbar här hemma som husslav och tjänstehjon åt två små kravmaskiner, samtidigt som jag kassaklirrar in semesterslantar från Mensproppens kontorister. Det kallar jag jobb!
Den märkligaste av paradoxer: När jag har tillbringat en hel dag nonstop med mina barn, i pyjamas, glasöga och otvättat hår vanligtvis, vrålar jag framemot kvällskvisten att jag vill va i freeeeeed, ge mig den där jävla egentiden alla snackar om! Men när mina barn haft bortamatch hos Momoi en nyårsnatt eller så, då går jag här och stryker med leksakerna och djuren, tycker hela livet och hemmet i synnerhet är tomt och meningslöst.
Hur ska jag ha det egentligen?
Tuesday, January 01, 2013
Grey new hair, sa ostburgaren
Jag träffade en person som råskrattade igår när jag sa "Grått nytt hår" som svar på hens mer sedvanliga "gott nytt år". Hen ba': "Sa du verkligen "grått nytt hår", gud vad kul, det har jag aaaldrig hört". Och det var ju en ny erfarenhet för en gammal ostystare som undertecknad, inte den där trötta sucken och tillgjorda leendet som betyder "men börja inte nu igen". För jag kan inte rå för det, jag tror det är en del av min tourettes, som jag lider av på samma sätt som flertalet människor lider av sin adhd eller valfri bokstavskombination, jag kan alltså inte kontrollera den svada som ibland kommer ur min mun. Jag MÅSTE alltså t.ex. svära varje gång jag går in i en kyrka, "säga hej din jävel" till gud eller hans son, "vad fan pysslar ni med här inne, för helvete", och det kan ju tyckas synnerligen olämpligt och disrespektfullt, men jag kan alltså inte hjälpa det, jag har en diagnos jag kan luta mig tillbaka mot, självdiagnos må så vara, men ändock, en diagnos.
På samma sätt är det alltså med "grått nytt hår" även fast den meningen inte innehåller några runda ord, den är helt och hållet tvångsmässig, och jag tycker naturligtvis inte ens själv att det är roligt att jag säger sådär. Det bara kommer, och jag kan inte stoppa det.
Fick jag spela sällskapsspel eller fick jag spela sällskapsspel? Jojomen. Snoret rann så jag inte hann slicka i mig hälften (gammalt östgötskt ordspråk), därför var det sparsamt med spriten (trots att min man tagit på sig att ratta bilen), men spela kunde jag. Music Match hade jag plockat med mig, och en till mig närstående kille i Malmö som inte iddes bussa sig till Lund på grund av sin snorighet deltog via Skype. Vi var alltså två lag med 2 svennebananer i varje, och som bonus en engelsman och en brasilianare, varför alla frågor måste översättas till engelska, även de som handlade om Carola och Östen med Rösten (eller Östen med Brösten som jag tvångsmässigt måste haspla ur mig varje gång mannen myten konceptet Öster Warnebring kommer på tal, tourettes du vet). Det var kul! You win some, you lose some.
Strax innan tolvslaget kom det en rysk familj och drog ut oss i snålblåsten för lite gammal hederlig raketskjutning. Eller Kazakstan var de till och med från, Sovjetunionen hette det då, how exotic, fira nyår med Borat. Och oj vad vi tände eld på bomber och granater!
Att privatpersoner kan köpa explosiva leksaker som förmår lemlästa och bränna ner hus är dock synnerligen bisarrt. Detta borde så klart skötas av utbildade pyrotekniker på ett fåtal utvalda platser. Jag är verkligen emot nyårsraketer för lekmän, men vem är jag att höja rösten när Borat, Herr Somerlath och Mr Bean kommer från sina härligt osvenska kulturer och vill bränna på några smällare?
Vi hade två nära-döden-upplevelser. Vi, välutbildade medelålders tämligen nyktra låglandskossor, med får man anta ett visst mått av försiktighet iakttagen, i jämförelse med alla fulla ungdomar man hör skjuta bort ögon och händer i sin dumdristiga hantering av bombleksakerna. Hur fan kan det vara tillåtet? Man bara undrar.
Vi hade en sån där plasthållare som skulle skjuta iväg raketen på ett smidigt och säkert sätt, dock fick Borat blodad tand och ville skjuta två raketer samtidigt, varför han tryckte ner den ena rätt i marken och fjuttade sedan på. Vilket ledde till en markexplosion utan dess like på denna sidan Kosovo - ett starkt ljussken och ett ka-boom som fick marken att vibrera och gav iallafall mig en tillfällig släng av tinnitus. Jag hoppade in i en pensionärsparsrabatt av blotta förskräckelsen.
Sedan var det min man som tände på en sån där stjärnsprutande mojäng, en sån där som aldrig tycks ta slut, och när den väl avstannat sitt sprut, böjer han sig över den, lite skämtsamt säger han, och kikar ner på den, varpå en eldhärjad stjärnprojektil smäller honom på kepsbrättet, centimeter från hans vackra ansikte. Nära ögat har väl aldrig haft en mer bokstavlig innebörd.
Hur människor som levt i en krigshärd hanterar denna typ av vuxenleksaker, kan jag bara spekulera i. Men jag gissar att de hoppar till och mår ungefär lika dåligt som de skotträdda hundar man hör ligga under bord och gny uppgivet runt tolvslaget. Ja fy fan!
Klockan 3 firade vi sedermera det brasilianska nyåret med buller bång och raketer från Jarinu. Självaste borgmästarens ljusshow fick vi se via Skype, du kan lita på teknikens under. Efter det började nedräkningen från Times Square via surfplattan, men vid det laget var tant så trött att jag somnade ifrån denna rafflande historiett redan två timmar innan 2012 tog slut i den delen av världen. Jag själv hade ju redan tryggt och säkert (nåja) kommit ut på rätt sida, rätt in i det nya spännande balla balla checka checka 2013. Vad 2013 bär i sitt sköte (tourettes, förlåt) det får den berömda framstjärten (sorry) utvisa.
Det börjar iallafall storstilat - på fredag sticker jag till Berlin med urklanen Hammerhead. En fyller 40 en annan 60, själv får jag väl stå som representant för ungdomslandslaget med mina 37 snygga bast jag fyller på avresedagen.
Nu längtar jag efter de här små gynnarna som varit på pyjamasparty hos Mormor. Jag har ju för fan inte träffat dem på hela året!
På samma sätt är det alltså med "grått nytt hår" även fast den meningen inte innehåller några runda ord, den är helt och hållet tvångsmässig, och jag tycker naturligtvis inte ens själv att det är roligt att jag säger sådär. Det bara kommer, och jag kan inte stoppa det.
Fick jag spela sällskapsspel eller fick jag spela sällskapsspel? Jojomen. Snoret rann så jag inte hann slicka i mig hälften (gammalt östgötskt ordspråk), därför var det sparsamt med spriten (trots att min man tagit på sig att ratta bilen), men spela kunde jag. Music Match hade jag plockat med mig, och en till mig närstående kille i Malmö som inte iddes bussa sig till Lund på grund av sin snorighet deltog via Skype. Vi var alltså två lag med 2 svennebananer i varje, och som bonus en engelsman och en brasilianare, varför alla frågor måste översättas till engelska, även de som handlade om Carola och Östen med Rösten (eller Östen med Brösten som jag tvångsmässigt måste haspla ur mig varje gång mannen myten konceptet Öster Warnebring kommer på tal, tourettes du vet). Det var kul! You win some, you lose some.
Strax innan tolvslaget kom det en rysk familj och drog ut oss i snålblåsten för lite gammal hederlig raketskjutning. Eller Kazakstan var de till och med från, Sovjetunionen hette det då, how exotic, fira nyår med Borat. Och oj vad vi tände eld på bomber och granater!
Att privatpersoner kan köpa explosiva leksaker som förmår lemlästa och bränna ner hus är dock synnerligen bisarrt. Detta borde så klart skötas av utbildade pyrotekniker på ett fåtal utvalda platser. Jag är verkligen emot nyårsraketer för lekmän, men vem är jag att höja rösten när Borat, Herr Somerlath och Mr Bean kommer från sina härligt osvenska kulturer och vill bränna på några smällare?
Vi hade två nära-döden-upplevelser. Vi, välutbildade medelålders tämligen nyktra låglandskossor, med får man anta ett visst mått av försiktighet iakttagen, i jämförelse med alla fulla ungdomar man hör skjuta bort ögon och händer i sin dumdristiga hantering av bombleksakerna. Hur fan kan det vara tillåtet? Man bara undrar.
Vi hade en sån där plasthållare som skulle skjuta iväg raketen på ett smidigt och säkert sätt, dock fick Borat blodad tand och ville skjuta två raketer samtidigt, varför han tryckte ner den ena rätt i marken och fjuttade sedan på. Vilket ledde till en markexplosion utan dess like på denna sidan Kosovo - ett starkt ljussken och ett ka-boom som fick marken att vibrera och gav iallafall mig en tillfällig släng av tinnitus. Jag hoppade in i en pensionärsparsrabatt av blotta förskräckelsen.
Sedan var det min man som tände på en sån där stjärnsprutande mojäng, en sån där som aldrig tycks ta slut, och när den väl avstannat sitt sprut, böjer han sig över den, lite skämtsamt säger han, och kikar ner på den, varpå en eldhärjad stjärnprojektil smäller honom på kepsbrättet, centimeter från hans vackra ansikte. Nära ögat har väl aldrig haft en mer bokstavlig innebörd.
Hur människor som levt i en krigshärd hanterar denna typ av vuxenleksaker, kan jag bara spekulera i. Men jag gissar att de hoppar till och mår ungefär lika dåligt som de skotträdda hundar man hör ligga under bord och gny uppgivet runt tolvslaget. Ja fy fan!
Klockan 3 firade vi sedermera det brasilianska nyåret med buller bång och raketer från Jarinu. Självaste borgmästarens ljusshow fick vi se via Skype, du kan lita på teknikens under. Efter det började nedräkningen från Times Square via surfplattan, men vid det laget var tant så trött att jag somnade ifrån denna rafflande historiett redan två timmar innan 2012 tog slut i den delen av världen. Jag själv hade ju redan tryggt och säkert (nåja) kommit ut på rätt sida, rätt in i det nya spännande balla balla checka checka 2013. Vad 2013 bär i sitt sköte (tourettes, förlåt) det får den berömda framstjärten (sorry) utvisa.
Det börjar iallafall storstilat - på fredag sticker jag till Berlin med urklanen Hammerhead. En fyller 40 en annan 60, själv får jag väl stå som representant för ungdomslandslaget med mina 37 snygga bast jag fyller på avresedagen.
Nu längtar jag efter de här små gynnarna som varit på pyjamasparty hos Mormor. Jag har ju för fan inte träffat dem på hela året!
Subscribe to:
Posts (Atom)