Två ynka dagar har jag kvar på mitt finfina jobb. Och jag vill gråta eller stanna för alltid eller sluta på sekunden. Och jag vill att dom ska sakna mig och fatta att jag är bäst i kommunen. Fast jag vill inte säga hejdå. Jag vill inte ställa till några scener. Men jag vill ändå inte försvinna i tysthet och glida ut som vilken skojare som helst. Men jag kräver ingen röd matta heller. Bara en liten fanfar kanske. En tår i någons ögonvrå. Varför inte ett tal.
Men så lever jag i den bittra vissheten om att vi alla är utbytbara. Det finns ingen som är så speciell och så jävla duktig att han inte kan ersättas av någon annan framgångsrik, snygg individ. Så glömmer man så fort. Och vänjer sig vid det nya. Och känner sig bekväm med det. Varför ska man då ta tillbaka det gamla, även om det funkade. Det finns ju bara en väg att gå och den leder vanligtvis framåt. Bakåtsträvande kan man inte vara. Ut med det gamla, in med det nya. Hejpårej, ha det nu jättebra, du får ha en trevlig helg.
Åh vad jag är bitter. Skärpning. Det är lika bra att kasta in handduken nu, koncentrera sig på framstjärten och vad den må bära i sitt sköte.
Isabella heter hon. Och från och med tisdag är jag bara mamma Ulla. Det blir säkert skitbra, som vi brukar säga i vår hörna på SEMC.
No comments:
Post a Comment